blandade viner från veckan

Korta noteringar från vinveckan:

Grillmiddag hos IT-mannen som bjöd på två röda att jämföra. Chateau d'Aiguilhe köpte han en låda av efter att ha träffat Vinmannen på en provning och fallit pladask för det rika, moderna, fruktpackade vinet. Visst är det ganska gott, och gör sitt jobb hyfsat till grillade entrecôten, men föga förvånande är det inte helt i min stil trots lite mer mognad än när jag provade sist. Hela kvällen sitter jag och letar efter exakt vilket fruktvingummigodis det påminner om, utan att landa säkert. IT-mannen ber mig fråga Vinmannen om något mer liknande är på ingång - förrådet börjar tydligen sina...

I den andra ringhörnan ställdes en amarone från Tommasi, årgång 2004. Sedan jag provat riktigt mogen amarone har jag litet tappat intresset för yngre upplagor. Det här var gott, lite eldigt, maffigt, rikt och i mitt tycke klart bättre till den efterföljande äppelpajen än till maten. Då var den å andra sidan riktigt bra!

I mors sommarstuga begicks debuten på Bordeaux 2006. Inga optimala förutsättningar, och en danskimporterad Chasse-Spleen är kanske ingen fullgod värdemätare kring denna omdiskuterade årgång. Så mycket kan dock konstateras att det här vinet är otvetydigt mer i min smak än d'Aiguilhe.

En filmkväll med hustrun förgylldes av väl valda ostar och en halva Taylor´s QdV 1988. Dekanterad i någon timme levererar den i det närmaste fullgod, mogen vintage port-njutning till ett vrakpris. Fortfarande finns 1995 och 1998 kvar till det mycket förmånliga priset 149 kr/hlf! Torkade frukter, choklad, nötter... mums!

Veckans besvikelse: en korkdefekt Giscours -82 från vårens auktion. Den var inte helt förstörd men ändå ingen tvekan om det. Doften hade en fond av ylle och papp och smaken var kort och ganska fadd. Mycket trist - får hoppas att det kvarvarande två flaskorna är i bättre kondition!

Efter helgen väntar arbete och beredskap igen...

yquem -99 och las-cases -83...

Mutmiddag hos Vinmannen. Mjödmannen och jag är inbjudna för att hjälpa Vinmannen med ett särskilt knivigt bröllopstal. Spännande utmaning, och han trakterar oss rikligt och generöst för besväret...!

En femrättersmiddag med löjrom, sniglar, ankbröst, ostar och crepes suzette aväts i bra tempo innan vi hamnar på en uteservering och röker vällagrade cigarrer. Under tiden försöker Mjödmannen och jag intervjua Vinmannen om förutsättningarna för uppgiften, men förirrar oss med jämna mellanrum i diskussioner om relationer, ledarskap, restaurangvärldens sidor och avigsidor m.m. En genomtrevlig kväll, med andra ord!

Till ankbrösten serverades Chateau Léoville-las-Cases 1983. Jag börjar samla på mig ett hyfsat track record för det här vinet, med årgångarna 1970, 1976 (mg), 1983, 1988 och 1995 provade. Varje gång har jag tyckt om det, och det verkar onekligen vara ett vin som kan åldras med grace. Det här är ett fullt vitalt vin, med lätt teglad kant och en stram doft av plommon och animaliska toner. Generellt mycket "välintegrerade" intryck, där det är svårt att plocka ut enskilda delmängder ur helheten. Det är i alla fall klart mer moget än den -88 jag testade förra hösten och ligger nog närmare -76:an och -70:an i utvecklingsgrad. Finkorniga tanniner och en underbar drickbarhet, men det är inte den bästa las-Cases jag provat. Lysande matvin, dock!

Till ostarna kom ett sött vitt vin blint på bordet. Vinmannen ler hemlighetsfullt och säger något om att jag borde gilla det här. Hmm... Inte försöker han väl någon luring med något obskyrt botrytiserat australiensiskt eller så? Nej, om vin skojar man inte, försäkrar Vinmannen. Alltså är det en Sauternes? Alldeles riktigt. Doften är stor, imponerande, tät och inleningsvis helt dominerad av botrytis och klister- och kontaktlimstoner på bästa sätt. I munnen är det fylligt, simmigt, tätt, sött... Kvalitetsklass? undrar Vinmannnen. Hmmm... Klart bättre än den de Malle -98 jag drack häromveckan. Jag har bara mött liknande koncentration i Yquem, samtidigt var det ett bättre vin med mer komplexitet och större inslag av aprikos och frukt som jag saknar här, trevar jag mig fram. Så kan det vara när det är jäkligt dålig årgång av Yquem, flinar Vinmannen och ställer flaskan på bordet.

Hupp! Chateau d'Yquem 1999 växte under kvällen till en riktig nose-pleaser, men hade en nivå upp till d'Yquem -97 som jag provat tidigare. Spännande och lärorikt!

Till desserten öppnades också ett eiswein av en för mig helt okänd producent. Weingut der Familien Reis und Luff Silvaner Eiswein 1996 såg misstänkt mörkt och oxiderat ut i glaset; närmast en Bual eller Malmsey madeira. Ingen defekt fanns dock i doft eller smak. Frågan är dock om det var så här det var tänkt att smaka...!?

Glaset visade sig nämligen packat med nypon på ett nästan parodiskt tydligt sätt. Russin, katrinplommon och torkad frukt backar upp dofterna, och i munnen tycker jag också att jag hittar blåbärssoppa! Hyfsat bra syra och medelgod längd, men mer intressant än bra. Åtminstone hamnade det helt i skuggan av d'Yquem.

Vinmannen har också en passion för cigarrer, och jag tackar inte nej när tillfälle bjuds. En välmatad Fonseca, lagrad till njutbar, rundad, fyllig tobakston och halvtufft drag avslutade kvällen på ett lysande sätt. Mjödmannen och jag står klart i tacksamhetsskuld för en fantastisk kväll och kommer naturligtvis att leverera ett lysande tal inom kort!

rhône vs bordeaux 1-0

Då bror med hustru varit här ett par dagar har vi passat på att botanisera lite i vinförrådet. Till en kantarellöverbakad torskrygg med vitvinssmörsky kändes en chardonnay med viss mognad och fatlagring som ett bra val.

2001 Tiglat Chardonnay från Weingut Velich köptes i november 2006 för 304 kr. En flaska provades för ett par år sedan med gott resultat, den sista har blivit liggande till nu. Ett gyllengult vin, verkligen skimrande i glaset och en näsa som fylls av tropisk frukt (aprikos), fat och ekkryddighet. I munnen är det mycket stort, fett, nästan oljigt, med fyllig, rund smak; kanel och sandelträ från faten (gissar jag), den tropiska frukten dinns kvar och kompletteras med lite citrustoner i efterbettet. Kanske saknas lite mineralitet för att komplettera smakpaletten, men visst är det gott som det är. Påminner om fatat honungsmjöd av bästa kvalitet, och det är inget dåligt riktmärke i mina ögon...





En annan middag beledsagades av två röda viner; dags att fördjupa utflykter och irrfärder i södra Rhônedalen. Att närma sig Domaine la Barroche och Julien Barrots viner känns lite som när vi började läsa Dostojevskij under litteraturstudierna i Uppsala, tidigt nittiotal. Efter att ha ägnat hösten och halva våren till antik, medeltid, 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal kom vi så äntligen till 1800-talet och den mängd fantastiska litteratur som då skrevs. Och när vi så skulle gå in på Dostojevskij fällde vår lärare ungefär följande omdöme:

"Hittills har ni fått tycka vad ni vill om det vi läst. Men nu kommer vi till Dostojevskij; honom skall ni tycka om, för det här är bra!"


Plötsligt fanns det en objektiv sanning om vad som var god smak i litteratur, och lite så känns det efter bloggosfärens unisona hissande av Barroches viner. Jag beöver inte länka; vid det här laget hittar ni till F&V, Frankofilen, Nettare e Gioia, etc, etc ad infinitum. Nåväl; jag gillade såväl Brott och Straff som Anteckningar från källarhålet, men kom aldrig igenom Bröderna Karamazov - vad sägs då om Domaine la Barroche CndP Reserve 2004? Något sydfranskt, vinvänligt till, kanske? Vitlöks-/timjan- och citrusmarinerade grillade lammkotletter, rostade rotsaker och en timjanssky visade sig göra jobbet nästan för bra...


För att ge chans till en rättvis bedömning krävdes dock en motpol från Girondes stränder. Men en Pauillac skulle nog kännas onödigt stram mot en sydröning... Lite frukt och yppighet kanske inte skulle skada - dags för en Pomerol? En Chateau Bourgneuf 2001 tronade i ensamt majestät på Pomerolhyllan; en tämligen outforskad del av Bordeaux för mig.



Båda flaskorna fick någon timme på sig i karaff och serverades en bit under rumstemperatur. Barroche var som mörk granatäppeljuice; genomskinlig och glänsande i färgen. Snabbt visar den också upp ett fullständigt fantastiskt doftspektra av björnbär, örter, hallon/jordgubb, lakrits. I munnen är det hyfsat slankt, sätter sig inte på tvären i munnen och måste tuggas utan rinner ned på ett riktigt bra sätt. Jämfört med den CndP -01 vi provade i Danmark har det här långt kvar till sin utförsbacke. Needless to say så gifter det sig otoligt bra med maten...

Kvällens vinnare

Bourgneuf kontrar med en djupare och faktiskt mer blåröd färg, trots tre års längre mognad. Också här är doften fantastisk men av ett helt annat slag. Djupa, översvallande aromer av mörka bär och plommon parat med en liten stallighet och en lätt mognad. I smaken överraskande mycket blyerts - hur kom den dit? Annars dominerar plommon med inslag av tobak och stall. Tanninerna är mjukt sammetssträva men ändå ganska krävande. Rasande gott och egentligen mer i min smak. En steak frites och fet sås hade mått bra av detta vin...

Värdig medtävlare (eller "second place is first loser...")

Till det som ligger på våra tallrikar är det dock inget snack. Barroches vin passar så löjligt bra till lammet och rotsakerna och timjan att allt annat hamnar i skuggan. Bror är lite inne på min linje att Bourgneuf är ett (minst) lika bra vin men i dåligt sällskap. Damernas dom är mer obarmhärtig. Nivån i Barroches karaff sjunker klart snabbare när det bjuds om.

Sammantaget en lärorik och intressant upplevelse. Lika rätt som min lärare hade om gamle Fjodor, lika rätt verkar medbloggarna ha om Barroche. Jag får alltså fortsätta mina strövtåg i södra Rhône; i vanlig ordning något år eller så efter hajpen, men var sak har sin tid. En Barroche 2006 Signature ligger också hemma i väntan på rätt tillfälle, men jag är rädd att den skall kännas väldigt ung ännu ett tag. Kanske man skulle ge Bröderna Karamazov en ny chans, förresten?

summering av danmark

Så är man då åter på fast, fosterländsk granitmark efter en dryg veckas kringkuskande i Danmark (och Västergötland, som har många likheter med Jylland...). Att växelkursen försämrats 20% sedan förra sommaren hade vi inte riktigt fattat förrän vi stod där. En korv med läsk för 75 kr på Legoland, någon!? Legoland var annars riktigt bra; välgenomtänkt, ambitiöst, roligt, omväxklande, omsorg om detaljer och korta toaköer! I övrigt var sig Danmark likt. Jag gick upp två kg den här gången också...



Någon större gastronomisk resa blev det dock inte. Ambitionerna sänktes ett snäpp med tanke på ekonomin, men lite gott vin och öl hanns förstås med. Då och då ger jag kalifornisk zinfandel en ny chans. Det infaller vanligtvis när tillräckligt många artiklar, vinbloggar, vänner etc rekommenderat det ena eller det andra vinet, samt att det gått minst tre månader sedan förra försöket; gärna ett halvår. Till en budgetmiddag i lekparken bakom vårt hotell i en fantastiskt skön, ljummen sommarkväll med färdig grillad kyckling, grillchips och diverse röror tänkte jag att det kunde vara dags. Snabbköpets enda namnkunniga Zinfandel kom från Kendall Jackson. Tja... Hallon, plommon, björnbär, lite kryddor – men alldeles för "brett" i munnen; ryggradslöst och utan djup som vanligt...


En lite finare middag hanns med i den urtrevliga staden Ribe; Danmarks svar på Visby fast utan ringmur, typ... Staden har anor från 700-talet, en mycket märklig domkyrka (hälften romerskt, hälften gotisk stil) och ett livaktikgt vikingacenter strax utanför. Skojigt, tyckte femåringen som fick provskjuta vikingarnas pilbågar och satte ett skott i nacken på björnen på måltavlan...

Under stadens finhotell Dagmar (där vi inte bodde - vi bodde kalasbra här; rekommenderas varmt!) låg deras "bakficka" Väktarkällaren som serverade hyggligt kött och en diger vinlista. Att hitta samma urval mognande bordeauxer på en mellanprisrestaurang i Sverige kan man bara drömma om. Tyvärr ställde växelkursen till det, men under mer normala förhållanden tyckta jag att flera av priserna såg rimliga ut. Till slut blev det en Croizet-Bages, Pauillac, 1990 för 675 DKK.

"When in doubt - choose the oldest!" -Vinmannen

Vinet visade sig vara en härlig och mycket mogen pauillac med underbara läder/tobakstoner, lite animalitet, tydlig blyertspenna. Dock serverad allldeles för varmt, vilket servitrisen själv noterade och erbjöd ishink. Hustrun, som har lättare att följa sitt inres röst bad mig lägga en isbit i hennes vinglas. Nej men... i nästan 20-årig Pauillac!? Vafalls? Efter att den fått smälta ned i glaset smakade jag, erkände mig bsegrad och smög själv diskret en isbit i mitt eget glas.

Lärdom: tempererad, utspädd Pauillac är bättre än varm, outspädd...



På Römö åkte vi förbi den spännande butiken Vin& Fin som krävde ett stopp. Butiken hade dock inte lika spännande utbud som det förespeglades. Om namnet inspirerats av en känd svensk blogg nämndes inte. Efter att de hävdat att den Faugéres (nej, inte Barral...) jag spekulerade på var 100% Pinot Noir eftersom den kom från Bourgogne konstaterades att de nog inte är prenumeranter på F&V…

En Chateauneuf-du-Pape fick i alla fall följa med därifrån. Jag har ju konstaterat att jag måste försöka vidga mina vyer till Rhône och när jag då hittade en ensam flaska CndP på rea slog jag till. Ett särskilt intresse var att undersöka mognadskurvan för dessa viner.

Domaine Julien CndP 2001 visade sig ha samma mognadsgrad som Croizet-Bages! Tydlig tegelkant och genomskinlig, röd-rödbrun färg. Liknande aromer av läder och tobak, här dock parat med röda bär (hallon) och örter. I munnen var det slankt med bra längd och syra och en tilltagande kärvhet. Mot slutet nästan körsbärsbittert med italienassociationer… Det här var sista flaskan och såldes med 20% rabatt – viss butiksmognad kan sannolikt antas för det här kändes som att det var i utförsbacke.

Lokalproducerat öl är annars en stor gren i Danmark. Vi njöt mycket av Svanekes bryggeris olika kok från Bornholm förra året, och förväntningarna på Ribes dito var höga. Tyvärr tyckte vi inte att det levde upp till samma klass. Lite fadd i smaken i jämförelse. Kostade dessutom det dubbla; ca 40 DKK blir styvt för en halvliter öl när kursen är 1:1,5...

Lite shopping ägnade jag mig åt i Odense på vägen hem, men mest av rena souvenirskäl. Les Pagodes de Cos 2003 för under 300 DKK kändes som ett av de minst dåliga alternativen, tillammans med lite annat. Ingen storshopping i år, dock. Kanske skall slå sig på det där med nätshoppnig och privatimport i alla fall...?

blindbock hos frankofilen

Genom märkliga sammanträffande och slumpens skördar träffades sex vinbloggare hemma hos Frankofilen i går (förutom värden och undertecknad även Mise en Bouteille, Nettare e Gioia, Vinovis och ja, Vinmannen får väl räknas dit trots att han - efter att ha satt förra årets bästa rubrik - prompt lade ner verksamheten; antagligen ett statement...). Temat var enkelt - ta med en hemlig, maskerad, intressant flaska och dyk upp. Mat löstes genom närliggande pizzeria. Enkelt och oprentetiöst och rasande trevligt!

Direkt innanför dörren stacks ett glas vitt i handen. Ett bonusvin som värden erbjöd som uppmjukning inför vad som stunda skulle. Inledningsvis doftade det friskt och mineraligt med klara citrustoner, men efterhand vecklade den ut mer och mer av sina druvtypiska petroleumtoner. Tydligt men inte dominerande. I munnen komplettera doftaromerna med lite mer tropisk frukt. Riesleing, alltså, och sannolikt inte purung. Inte heller lastgammal. Längre än så sträcker sig inte mina kunskaper på området. Vad som så säkert placerar denna i Tyskland kan jag inte sätta fingret på; än mindre om det är Pfalz, Mosel, Nahe... Problemet för mig är att vita viner tenderar att bli druckna och provade i så mycket mindre omfattning att jag aldrig hinner/orkar bygga upp ett referensmaterial. Vinmannen säger 2006, Niklas J säger Nahe. Båda har rätt, naturligtvis. 2006 Dönnhoff Felsenberg Riesling Spätlese Trocken väckte nyfikenheten, provningslusten och bröt den eventuella is som väl egentligen ändå aldrig fanns där mellan provarna?

Först ut av kvällens huvudnummer var ett vin som visade sig djupt mörkrött i färgen. Inga dragningar åt varken blått eller tegel. Doften är stor; mycket stor till och med. Det är sött, vanilj, frukt med betoning på björnbär. I munnen är det mycket tätt, fina tanniner, fruktigt... Gemensamma ansträngningar för oss mot Rhône och Niklas är ganska säker på att det är en Chteauneuf-du-Pape. Jag upplever det som varmt utan att vara bränt eller kokt. En 2003:a? Nehej, inte det. Det tilltar i längd efterhand och blir bättre - spontant var jag inte särskilt förtjust. Skulle antagligen fallit mig bättre i smaken med mer luft. Inte min kopp té, men ett välgjort bra vin. Parker ger 98p, avslöjar NeG innan täckelset faller. Det bekräftar i alla fall en del för egen del - vi är ju sällan på samma planhalva advokaten och jag. 2006 Clos des Papes var en rejäl överraskning för mig, som inte är så bevandrad i utvecklingen i CndP-området - heller!

Nummer två har en klar tegelkant och viss genomskinlighet. Här måste vi prata ålder! Kryddiga toner med lakrits ("kungen av Danmark" slår Frankofilen fast, och ja, det träffar riktigt bra!), en viss volatilitet och blommighet... Hmmm? Vad är nu detta? Gissningarna spretar och Vinovis myser med pokerfejset på. Det är rejält uppstramande i munnen med bra grepp i tanninerna. Mycket gott och mycket mer min stil! Efter lite famlande så leds vi mot Italien och Nebbiolo, men vi är många som får kvällens andra överraskning i 1998 Paolo Scavino Cannubi. Jag gissade på ett kanske tio år äldre vin. Vinet är inköpt i Italien och efter lite resonemang konstateras att viss butiksmognad inte kan uteslutas. Jag provade Scavinos Carobric 1998 för ett par år sedan och minns den som mycket yngre i sitt uttryck. Kan också ha att göra med skilda vinifikationer. Avdelningen snillen spekulerar...

Nummer tre var mitt vin. Jag hade haft svår vånda för att bestämma mig; de intressantaste vinerna i min källare är antagligen långt från drickmogna eller inköpta via Vinmannens firma. Han har nästan bättre koll på mina flaskor än jag, och jag ville naturligtvis överraska även honom. Det fick bli ett av mina sista Danmarksköp från förra året. Vinet kändes en smula unket när jag drog korken så jag karafferade det för säkerhets skull. Vid serveringen var det i kallaste laget, men vecklade sedan ut en doftpalett med tobak, plommon och mogen frukt. Någon jordighet fanns också kvar hela tiden. I mitt tycke ett gott och drickvänligt vin, om än inte något av kvällens större. Naturligtvis Bordeuax, men kamraterna bet sig kvar på vänstra stranden. St Emilion hade inte många trott. 1998 Chateau Trotte Vieille köptes in för omkring 400 SEK förra sommaren. "Atypiskt och en besvikelse!" löd Vinmannens summariska bedömning, och ja, jag vill minnas den förra flaskan som bättre...

- mellanspel -

Niklas sticker emellan med ett nyss öppnat vin som serveras med vis vördnad. En chansning, förstår vi alla. Gammalt vin som ... nix. Korkat. En 1958 Garrafeira Particule från Cavas Alianca förblev odrucken. En likadan flaska hade enligt Niklas leverart förträffligt vin häromkvällen. Jag tror honom.

Tvära kast; nummer fyra gjorde entré med buller och bång. Stor doft igen: "syltig (ej söt)" har jag noterat. Den har alltså lyckats balansera utan att trilla ned i syltburken, men gissningsvis har vi en del modernt vinmakeri här? Sen skörd, hård selektering, stor andel nya fat...? Relativt hög alkoholhalt? Vilket fick sällskapet att ägna en stund åt att diskutera verklig alkoholhalt och etiketterad dito... Björnbär igen, vanilj, kanske lakrits...? Kan vi utesluta Zinfandel!? Det är inget druvrent vin, får vi veta av värden, som nu är säker på sin flaska. Bra eftergrepp, lite eldigt... Hur är det med GSM-druvorna; någon av dem kanske...? Nehej. En Californisk CS-dominerad Bordeauxblend! 2004 Profile Merryvale var - förstås - en helt ny bekantskap för mig. 79% Cabernet Sauvignon - men var fanns mina svarta vinbär!? Tack för lektionen!

Vin fem - äntligen hemma! Här måste vi vara i mogen Bordeaux och trampa, gissningsvis 20 år eller så, och med tanke på hur det håller ihop är det inget skitvin i glaset. Mungiporna åker upp, och jag misstänker genast att det är Vinmannens flaska. Han har också haft beslutsvånda och anförtrott under tågresan att han valt mellan två olika 80-talsbordeauxer - det här måste vara en av dem! Niklas vill dock hävda att det här mycket väl kan vara hans vin! Spännande! Vinerna parallellserveras raskt för att tillåta jämförelser.

Femte vinet har nästan allt det jag önskar i en mogen Bordeaux; örter, cassis, tobak, lite läder, ett uns stall utan att bli skitigt. Slank, balanserad smak, lång eftersmak, frukten finns kvar om än tydligt nedtonad... Skulle vara lysande till mat! Inte så mycket blyerts vilket gör att jag vill utesluta Pauillac och de mest Cabernetdominerade kommunerna. Men visst är det vänstra stranden? Eller? Fel igen; 1988 Chateau Tertre Roteboeuf St Emilion GC (Vinmannens), 80% Merlot, 20%CF! Något av ett kultvin och en föregångare inom den moderna StEmilion-skolan. Jag har aldrig varit i närheten av det tidigare, och är förvånad och positivt överraskad över dess lagringsduglighet. Kul! Någon runt bordet hävdade att slottet är känt för att skicka hundarna efter Robert Parker om han närmar sig... Det får vara hur det vill med den saken; goda historier skall inte alltid synas i sömmarna och det är skönt när den sociala biten av vindrickandet också får utrymme en sådan här kväll!

Sjätte vinet är nog ett av kvällens svåraste att gissa, åtminstone inledningsvis. Jag får det i ett ISO-glas att jämföra med vinet ovan i en större kupa, kanske spelar det viss roll? Inledningsvis känns doften mest märklig, svårfångad och svårplacerad. Så småningom börjar det visa sig från en mer öppen sida. Det känns yngre, fruktigare och också med en kryddig ton. Smaken bjuder på mörk frukt åt björnbär/plommon-hållet, och det blir bättre och bättre i glaset. Visst är det Bordeaux även här, och det är riktigt bra, men visst måste det vara yngre? Och kan det verkligen vara ytterligare en från högra stranden? Nej, vi är i Graves och närmare bestämt hemma hos La Mission Haut-Brion, årgång 1999! 50% Merlot gjorde antagligen att StEmilion/Pomerol kanske kändes närmare tillhands. Fortfarande något ungt för min smak, men klar utmanare till kvällens vin! Andra höll det som det bättre just tack vare bevarad fräschör.

Efter detta vidtog ostar, sauternes och diskussioner som gärna hade fått pågå till sent på natten (vilket jag av övrigas poster förstör att den nästan gjorde...). En lysande trevlig kväll, lärorik, och bra träning i ödmjukhet. Hur en sådan kille som Andreas Larsson kan pricka enskilda slott OCH årgång utan att darra på manschetten framstår som ännu mer överjordiskt. Vi hoppas på fler återseenden, om inte annat för att ge lite tid åt Lundasnack med oss som låg där på 90-talet...

Stort tack till värden och hela sällskapet för en kanonkväll! Om ni orkar upp till Uppsala efter sommaren får Vinmannen och jag kanske snickra ihop en Bordeauxvertikal för lite gemensam allmänbildning?!

PS Läs gärna och jämför övrigas poster - följ länkarna i inledningen!

ruinart -02 och drouhin chassagne-montrachet -04

Vid utflykten till sommarstugan förra helgen landade vår snart sexårige son sitt livs första gädda. Vi hade köpt ett enkelt kastspö i en fiskebutik vid avfärden, och han lärde sig förvånansvärt snabbt att hantera den inkapslade haspeln. Att se honom stå och torröva på gräsmattan med sin Abumatic och ett par muttrar som tyngd i linänden var nästan rörande att se...

Första kvällens kastandde vid bryggan gav inget, men den andra kvällen när vi rodde drag small det plötsligt till. Sonens lätta spö stod som en båge och det tog nog upp emot tio minuter innan den fina gäddan på 1,7 kg kom in till båtkanten. När han tillfrågades vad han ville göra med gäddan kom svaret självklart och direkt: "Den ska jag bjuda T på!"

T är hans jämgamla lekkamrat; en flicka som han gärna vill göra lite intryck på... Sagt och gjort, en vecka senare kommer IT-mannen med familj nedför kullen för gäddmiddag. Ett recept på franska gäddfärsbullar - queneller - har länge lockat mig, och en tanke på att de små kanske lättare skulle acceptera gädda om den inte var så ... hrm... gäddlik gjorde valet lätt. Receptet såg inte alltför komplicerat ut, men det är lätt att underskatta den tid det tar att filéa, mala i köttkvarn, köra i matberedare, vila i kylskåp, köra i matberedare igen tillsammans med ägg och grädde, forma till ägg med hjälp av två skedar och sjuda i lättsaltat vatten och därefter lägga dem i ugnsfast form och gratinera dem under ett täcke av en mornaysås.

Gästerna försågs med ett glas R de Ruinart 2002 i väntan. Måste erkänna att jag är lite förvirrad över husets beteckningar; det verkar finnas såväl NV som vintage R de Ruinart? Första gången för mig med det här vinet hur som helst, och ett hus jag inte alls har provat särskilt mycket. Att det är en kvalitetsproducent visste jag naturligtvis, och någonstans i bakhuvudet finns en förväntan om ett lite tyngre vin, pinot noir och Bollinger-like... En koll hos Juhlin ger följande fakta: Stor, kvalitetsmedveten producent, första champagnehuset (bildat 1729), en hög andel PN i blandningen 50-60% men kanske inte riktigt i mr Juhlins stil. Även prestige-blanc-de-blanc Dom Ruinart får förhållandevis snålt med poäng (med 1988 och 1979 som lysande undantag). Företagets hemsida är en besvikelse, med snygg och flashig design men mer inriktad på att sälja gift boxes än att upplysa om aktuella årgångar och druvor. Hur många gånger skall man behöva läsanonsens -texter om "pursuit of excellence", "an experience for the palate" osv, osv... *suck*

Vinet, då? Jo, det började lite trevande. De flesta av oss uppfattar det som lite återhållet och svårt att sätta fingret på. efterhand verkar det dock öppna upp sig och bli mer lättillgängligt. Den är inte alls lika äpplig som Grongnet -98 häromsistens, men de går att hitta och är mer åt det gula hållet. Jag noterar nöt och choklad och tycker ett tag att det dyker upp en champinjon. En stund senare är den borta. Även i munnen känns de första sipparna mest som frågetecken. Nu vid bloggdags är det ett vidöppet vin som levererar hög, torr syra, fruktiga äpplen med citrusstick och lite riven hasselnöt på toppen. Eftersmaken har blivit längre och längre under kvällen. Gott! Alla tecken pekar på att det här vinet kan läggas undan ett år eller två...

Till slut stod så maten på bordet... Det skall fransoser till att maskera en basingrediens så till fullständig oigenkännlighet - det är min fullständiga övertygelse att ingen hade gissat på gädda vid en blindprovning! En italienare hade aldrig kommit på något liknande. Det är i ala fall ganska gott, med en fluffig fiskbollskonsistens omgiven av ganska fet sås. Det smakar mest fett, ost, lite muskot och så i bakgrunden en diffus fisksmak. Enda skälet till att det är gädda som bas är tydligen att det är ett såpass magert kött i sig att det går att "mättaa" med grädde på ett annat sätt än en fetare fisk...

Till detta en vit bourgogne! Jag måste fylla på förrådet snart - sedan besöket på Hambergs för någon månad sedan har jag återupptäckt denna ljuvliga nektar och det redan ganska sparsmakade förrådet håller på att tunnas ut i oroväckande takt. Joseph Drouhin behöver ingen närmare presentation, och vinet är alltså husets generiska Chassagne-Montrachet år 2004. Inköpt för knappt 300 kr för drygt två år sedan. Vinet får en stund i karaff och visar sig direkt från sin bästa sida. Stor, vidöppen doft; mineraler, citrus, fat, nästan honungslika toner; friskt päron och en blomsterton (!?) ... Skönt doftvin!

I munnen tar rostade fat över mer även om mineraler och citrus spelar bra i bakgrunden. Lång smak i bra balans. Ett vin som jag tycker känns helt moget att dricka nu men som säkert klarar sig en stund till. Inte alls oävet, men det känns som det saknar det där lilla extra för att lyfta mot höjderna...

semester i sikte...!

Det har varit lite tunt med inläggen. Ett par återvändanden till redan bloggade viner föranledde inga särskilda åtgärder. Möjligen intressant att Durfort-Vivens 2001 var bättre dag 2 än dag 1? Kan ha att göra med glasens kvalitet; kära mor har i stugan inte riktigt tillgång till Reidelkupor, om man säger så...

Veckan har varit under beredskap. I morgon eftermiddag tar dock min kära kollega över åt mig för att vi skall kunna gå på direktörens bröllop i lugn och ro. Skänt - sedan börjar semestern på allvar!

Innan vi ger oss ut på resa söderut med familjen ser det ut att hinnas med en provning som kan bli intressant. En gammal bekant från studieåren i Lund har visat sig vinblogga och så återknöts en kontakt som inte skötts de senaste 12-13 åren eller så... Det lutar åt ett återssende inom kort...