vad hände med alla dessa italienska trotjänare?

I går avslutades en trevlig bordeaux till fredagspizza. Eftersom det inte riktigt räckte rycktes en halvflaska campolieti ripasso från Luigi Righetti från "brukshyllan". Årgång 2006. Det här vinet har varit stående inslag som husets röda italienska under några år, men jag vet att jag känt mig lite less på det de senaste gångerna. Jag gissar att det är åtminstone ett halvår sedan sist.

Kontrasten med den slanka, strama, balanserade bordeauxn är närmast smärtsam. Jag förmår mig inte ens att avsluta ett litet glas utan häller ut. Det här känns fullständigt väsensskilt från det första vinet; brett, obalanserat, sötfruktigt (ändå är det mindre än 5g restsocker?) och kladdigt i munnen på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

I kväll har jag inte längre det första vinet i närminnet, och gör ett nytt försök. Ripasson slinker nu ner till en pasta utan samma motstånd. Men var det verkligen inte bättre än så här förr? Har årgångsbyte sänkt vinet på samma sätt som Brolio tidigare? Och vart vänder man sig när trotjänare inte levererar?

I morgon bär det till Gävle och några viner som aldrig kommer att få chansen att bli husets röda, är jag rädd...