söndag, november 09, 2008

skatter från källare och auktionshus

-----------------------------------------------------------------------

*DISCLAIMER*

Följande inlägg kan framstå som reklam. Det är det inte, i det avseendet att jag betalat samma pris för mitt deltagande som alla andra. Ni som följt mina inlägg vet också att jag inte alltid varit odelat positiv till Aeternos viner (deras irrfärder i det moderna St Emilion kräver fortfarande sin förklaring!). Jag eftersträvar en fristående hållning i mina noteringar. Med detta i bakhuvudet så hoppas jag du kan luta dig tillbaka och njuta...

-----------------------------------------------------------------------


Gefle Vinkällare - drivet av i mångt och mycket samma team som bakom Aeterno AB - har regelbundet provningar i sin vitkalkade och ekbordsförsedda källarlokal. Här har man förstått att vinprovning handlar lika mycket som upplevelse och njutning som utbildning. Jag är naturligtvis delvis part i målet men jag tycker ändå att det är så här vin skall provas. Inte kliniskt, analytiskt som Systembolaget gör det och inte rent marknadsföringsmässigt som när Tryffelsvinen virvar in i stan med italiensk kultproducent i hasorna. Ett bra bord och ordentliga glas (inga ISO-kupor); trevliga, vinintresserade människor; mysig lokal, spännande viner och en kunnig provningsledare som kan breda på med anekdotisk kunskap när tillfälle ges.


De flesta provningar i deras utbud har välbekanta teman (Vinland Italien, Vin till Ost etc), men även då försöker de alltid ha minst ett moget vin med i sin line-up. Ett par gånger per år gläntar de dock på locket till helt andra upplvelser. Då skrapar Vinmannen ihop udda restflaskor från auktionsköp och någon kvarglömd flaska från negotianter och bakar ihop till en minnesvärd - och klart prisvärd! - vinupplevelse.





Den här gången blev den röda tråden Bordeaux. Inte mig emot... Äldsta vinet från 1955 och yngsta från 1988. Vi lät ålder komma först och Vinmannen korkade försiktigt upp kvällens första vin. Korken höll ihop och var i fantastiskt fin kondition. Det här började bra...



1955 Chateau Mouton d'Armailhac är en 5e cru från Pauillac som vid tillfället ägdes av baron Philippe de Rothschild; samme ägare som till Ch Mouton Rothschild. Egendomen styckades sedan upp och om jag förstod rätt så kom en del att tillfalla Mouton Rothschild, en del till Pontet Canet och den tredje delen misade jag. 1955 är ett vin som gjordes på druvor från stockar planterade post-phylloxera, dvs som var kanske 70-80 år vid det här laget och som därmed enligt Vinmannen torde ge koncentrerade, långlivade, lagringdugliga viner. Årgången hör till de bästa från femtiotalet. Broadbent kallar den undervalued och delar ut fyra stjärnor med spets.




Men kan verkligen en "enkel" 5 cru ha överlevt? Inte bara överlevt - den visar sig i otroligt god form. Färgen är varmt sammetsröd utan särsilt mycket tegel eller brunröda inslag. den ser förvånansvärt tät ut. Doften är fantastisk; mogen, jordig, en del torkad frukt men också färska bär och frukter. Smaken har bra längd, balanserad, fortfarande jämvikt mellan frukt och andra aromer, ganska komplex, ingen störande syrlighet (röda vinbär) som jag ibland finner i äldre viner... Rakt igenom ett kanonvin!




1961 Chateau Giscours är en 3e cru från Margaux. Första doftintrycket är kaffe, följt av torkad frukt, dadlar, svamp/tryffel?, kryddnejlika, nypon... Antagligen det vin som växlar mest under kvällen men ändå håller ihop fantastiskt bra. I smaken hittar jag också en örtighet och vi diskuterar ett animaliskt inslag. Vinmannen är inne på stekta kantareller, jag famlar efter lätt brända bondkakor....!? Fantastiskt intressant och fascinerande vin som stack ut; antagligen kvällens vin för mig. Broadbent ger 1961 fem stjärnor: ...one of the best of the century.



1970 Léoville-Las-Cases är en 2a cru från St Julien; kanske det slott som skulle kunna aspirera på en höjning till översta pinnhålet vid en revidering av 1855 års klassificering? Doften känns först lite återhållen jämfört med de två första, men kommer efterhand. Här finns kaffe igen samt en del mörk frukt. Det är strävt, tanninrikt och känns yngre än vad det är. Det är fantastiskt gott, men kanske lite spretigt; åtmistone efter någon timme i glaset? Något är det som inte håller riktigt hela vägen i alla fall... Broadbent: An imposing vintage (fyra stjärnor).



1979 Chateau Cheval Blanc kräver kanske ingen närmare presentation. Kungen av St Emilion med en druvblandning på 60% CF och 40% Mt visar sig dessvärre inte från sin bästa sida. En lättare korkdefekt har inte dödat vinet helt men gjort att det inte alls når dit de skulle ha kunnat. Munkänslan är dock fascinerande fyllig. Enligt Broadbent hade... the right bank vineyards ... a very successful year (två stjärnor; stora skillnader mellan slotten)


Vinmannen vore inte Vinmannen om han inte raskt ryckt fram ett ersättningsvin. Efter en snabb omröstning runt bordet vann avbrott framför kontinuitet.

1980 Alighieri Vaio Armaron Amarone korkas därför raskt upp. En kort sniff gör saken klar för mig - det här provar jag sist... När jag väl återvänder till vinet bjuder det en körsbärslikörliknande doft, och i munnen är det eldigt och närmar sig digestifen i känsla. Toner av marsipan dyker upp, men det är förhållandevis slankt och i mitt tycke inte särskilt sött. Bra ostvin! Broadbent är måttligt imponerad: An uneven and generally disappointing year.


1988 Léoville-Las-Cases känns som en riktig ungdom i sammanhanget; det enda vin som fortfarande har en tydlig potential. Doften skiljer sig också från övrigas, med inslag av mint, örter och - för första gången - svartvinbärsfrukt. I munnen är det tätt, strävt, koncentrerat, balanserat med strama tanniner. Ett riktigt bra matvin som skulle mått bra av en stekt biff och en fet sås... Jag lanserade teorin att det här kunde vara kvällens bästa vin om potentialen räknades in. Ren gissningslek, förstås, men vinet var riktigt bra redan nu och kan utvecklas ytterligare. Broadbent ger året fyra stjärnor: Undoubtedly a very good vintage...



När alla viner provats plockar Vinmannen fram generösa bitar av Appenzeller, Gruyere, Brie de Meaux m.m. och alla vinerna får en ny chans i sällskap av något tuggbart. Några växer med uppgiften, kanske framför allt Giscours -61. Till ost hör ju annars portvin; så också denna gång:

1966 Taylor´s Vintage Port tappat av BBR i England. Andra gången jag provar detta vin, och jag upplevde den här flaskan som mindre fullgången med en del "unga" fruktiga inslag bland alla fikon/dadlar/russin/nötter... En ton av björnklister och spritighet i doften dyker också upp. Otroligt gott, med längd och balans. Portvin när det är som bäst! Broadbent ger fem stjärnor till årgången, tycker att den är bättre än den mer haussade -63:an och kallar den: An attractive, elegant vintage.



Avslutningsvis rundades denna lätt hedonistiska provning av med kaffe, choklad (tryfflar och Valrhonabitar) och armagnac.



1958 Delord Vieil Armagnac är ett fantastiskt gott destillat, med den rundhet i smaken som bara lång mognad kan ge. Inte eldig, inte spretig - bara underbar! En lika gammal konjak hade kanske haft tydligare inslag av rancio, men det är en smaksak vad man föredrar. Det här var rasande gott. Broadbent provar inte armagnac... :-)



Att det var en till själ, mage, gom och hjärta upprymd Konjär som tog tåget hem till Uppsala behöver knappt tilläggas. Lärorikt, informativt, roligt, gott - en riktigt trevlig kväl helt enkelt. För 750 kr/person och åtta deltagare lär det dessutom inte innebära några som helst avanser för firman och arbetet måste ha varit ideellt. Att låta fler få chansen att prova viner som man nästan aldrig kommer åt att köpa ens, lära ut om mogna viners förträfflighet och om lagring och handel med mogna viner - allt detta måste ju anses behjärtansvärt och det borde rimligen gå att söka stats- eller EU-bidrag för sysslan? Mer Giscours -61 åt folket!

4 kommentarer:

Frankofilen sa...

Det där var ju en provning värdig självaste Broadbent. Härligt, och starkt jobbat av vinmannen mfl...

Niklas J sa...

Poesi för en Bordeauxfantast! Extra kul höra om 1961:an för de börjar kracka nu...

Vet du vart 1955:an är inhandlad?

Vintresserad sa...

Den kvällen skulle man varit med - "hellre mer mognad..." är ju devisen! Roligt att läsa och hälsningar till Vinmannen att han mycket gärna får samla ihop en liknande, dammig, samling så skall jag hänga på SJs internetlås för en biljett!

konjären sa...

Visst var det en härlig provning! Och i mitt tycke är provningar som bäst när man faktiskt också tillåter sig njuta av det man har i glaset och inte under lupp och skalpell skall dissekera vinerna i minsta beståndsdel.

Niklas: Las-Cases -70 hade också sina förespråkare, men för mig tog nog -61:an hem vinsten på att den stod ut i mängden. Jag upplevde den inte som på väg att gå sönder!

-55:an var nog annars kvällens mest positiva överraskning. Var den köptes in minns jag inte; Vinmannen/Gefle Vinkällare handlar direkt från negotianter och från auktioner både nationellt och internationellt, om jag förstått det rätt. Ska se om jag kan få ett svar.