en torrlagd helg i beredskap...

Det har varit lite bloggstiltje under veckan. Flera av mina bloggvänner därute klagar på blogue fatigue eller vad det kan tänkas heta. Trötta på att blogga verkar de vara i alla fall. Själv känner jag att jag kanske kräver lite mer än ett glas vardagsvin för att jag skall vilja skriva. Varje dag kan visserligen inte innehålla en bordeauxvertikal, men i alla fall... Sedan måste också tiden finnas. Den har det varit snålt med även denna vecka, och till på köpet är helgen förlagd i beredskap.

Nå; med senaste Decanter på bordet, ett vinsläpp på måndag att planera och två vinauktioner under uppsegling får man nöja sig med att botanisera i tanken. En hel del trevligt moget portvin verkar vara ute på båda lilla och stora auktionen. Här finns julklapparna till din vinälskande maka/make/vän - stoppa en Taylor's 1970 i min strumpa så är jag god och glad hela julen...!

1999 m. chapoutier hermitage monier de la sizeranne

Äntligen fredag! *puh* Veckorna går fort men är också rejält tunga just nu. Omorganisationer sliter mentalt. Långa arbetsdagar och uppkoppling hemifrån varje kväll...

Så med en skön fredagsmiddag i sikte styr jag lunchkosan mot Näsby Park i Täby för att kunna slinka in på Erlands&Ivars. Den här gången rekommenderar de lammrostbiff - och varför inte? Jag kunde inte på rak arm säga om jag ätit det tidigare, men när jag fick se styckningsdetaljen kunde jag i alla fall konstatera att jag aldrig tillaggat det själv tidigare. Liknade mest ett ankbröst... Jag hade väntat mig något mer klassiskt stekliknande, men det visar sig att rostbiffen på lammet är yttersta biten på steken med fettkappan kvar. En ganska tunn skiva kött, således, som efter bryning i panna fick gå färdigt i ugn med ett par rosmarinkvistar. Till det puré på potatis och blomkål med lite västerbottenost och en rosmsrinsky. Inte El Bulli-cooking, direkt, men gott och vinvänligt.

Till det alltså ett nedslag i Bornholmsfynden, men den här gången i det högre segmentet. Maison M. Chapoutier tillverkar viner från de flesta Rhônelägen och några ställen till, men i kväll var det deras beryktade Hermitage Monier de la Sizeranne. Druvorna (100% Syrah) växer på olika lägen som förväntas bidra med olika egenskaper till vinet. Druvorna jäser avstjälkade i öppna kar, och enligt Mölstad sker fortfarande fottrampning. Undrar om det kan stämma? Vinet mognar på ekfat, av vilka en tredjedel är nya. Ingen filtrering.

Vinet dekanteras en halvtimme innan maten står på bordet. En generös skvätt åker i såsen, en annan skvätt i kocken... Med provningen i Gävle i färskt minne förvånas jag över hur urtydliga mognadstoner det här vinet ger redan vid första anblicken. Det är inte ens tio år gammalt, men färgen har mer tegeltoner än de 50-åriga bordeuaxerna... Även doften signalerar mognad i form av en del torkade frukter och portvinsliknande aromer, men också mörk frukt och buljong. Så småningom visar sig också en stallighet som för tankarna till ett annat, klassiskt franskt vindistrikt...

I munnen hittar jag tomatpuré, mer torkad frukt, lite örter, och efterhand också tydlig tobak. Det är inte fullt så fylligt och kraftfullt som jag hade väntat mig, men med bra balans, mycket stor längd och skönt avslut. Kanske lite eldigare än en bordeuax, men med den primära frukten så gott som borttvättad är det inte mycket som skiljer dem åt.

Sammanfattningsvis ett bra till riktigt bra vin; framför allt doftens utveckling under kvällen, längden och eftersmaken gör det här till ett riktigt roligt helkvällsprojekt. Samtidigt undrar jag om det inte börjar nå sin peak redan? Svårt att se att det har en massa oförlöst potential. Priset i Danmark var 359 DKK, dvs omkring 450 SEK. På SB finns årgångarna 2003 och 2005 för liknande pengar.

2000 raimat cabernet sauvignon

Lagring av viner behöver inte handla om prestigefyllda premier cru till fantasipriser. Det här var min sista flaska av en spansk 85% CS/15% Mt-blandning som fått mogna under ett par, tre år.

Enligt etiketten har det fått 24 mån på fat och sedan sex månader på flaska. Sex år i mitt fall, snarare... Fruktorienterat, men med klara mognadstoner. Det är den där portvinstonen uppe i gomseglet som jag uppskattar så mycket, och som i en åttaårig spanjor visar sig på ett alldeles förträffligt sätt. Faten är märkbara men inte alls påträngande. Lite snällt, om man skall vara petig, men inte alls oävet till sen middag på upptinade älgfärsbiffar från frysen. Min bedömning är dock att vinet står på sin topp nu och kommer nog inte så mycket längre än så här - vilket inte är nedvärderande menat.

Aktuell årgång är 2005 och kostar 95kr. Om man får lika god utdelning på det om fem år är det dags att investera i en låda!

2005 nicolas potel bourgogne pinot noir

En enklare bourgogne till kvällens middag. Jag har tidigare konstaterat att bourgogne blir intressant först runt 200 kr, och får inget större skäl att ändra den ståndpunkten. Kanske fortfarande något ung gör den ändå ett ganska så helgjutet intryck. Doften bjuder på röda bär, sandelträ och kryddor; ganska kärvt i munnen och med viss längd. Ingen inställsam sötfruktighet så långt papillerna når; tack för det. Gott, men lite enkelspårigt. Någon större komplexitet hittas inte, men det känns ärligt. Doft och smak stämmer väl överens och även om balansen tippar över en del och syran kanske får lite för stort utrymme så är det ett helt okej, druv- och ursprungstypiskt vin i den enklare stilen.

För övrigt är Kennet Branaghs filmatisering av Henry V bra inspiration till nästa veckas viktiga middagstal till medarbetarna...

skatter från källare och auktionshus

-----------------------------------------------------------------------

*DISCLAIMER*

Följande inlägg kan framstå som reklam. Det är det inte, i det avseendet att jag betalat samma pris för mitt deltagande som alla andra. Ni som följt mina inlägg vet också att jag inte alltid varit odelat positiv till Aeternos viner (deras irrfärder i det moderna St Emilion kräver fortfarande sin förklaring!). Jag eftersträvar en fristående hållning i mina noteringar. Med detta i bakhuvudet så hoppas jag du kan luta dig tillbaka och njuta...

-----------------------------------------------------------------------


Gefle Vinkällare - drivet av i mångt och mycket samma team som bakom Aeterno AB - har regelbundet provningar i sin vitkalkade och ekbordsförsedda källarlokal. Här har man förstått att vinprovning handlar lika mycket som upplevelse och njutning som utbildning. Jag är naturligtvis delvis part i målet men jag tycker ändå att det är så här vin skall provas. Inte kliniskt, analytiskt som Systembolaget gör det och inte rent marknadsföringsmässigt som när Tryffelsvinen virvar in i stan med italiensk kultproducent i hasorna. Ett bra bord och ordentliga glas (inga ISO-kupor); trevliga, vinintresserade människor; mysig lokal, spännande viner och en kunnig provningsledare som kan breda på med anekdotisk kunskap när tillfälle ges.


De flesta provningar i deras utbud har välbekanta teman (Vinland Italien, Vin till Ost etc), men även då försöker de alltid ha minst ett moget vin med i sin line-up. Ett par gånger per år gläntar de dock på locket till helt andra upplvelser. Då skrapar Vinmannen ihop udda restflaskor från auktionsköp och någon kvarglömd flaska från negotianter och bakar ihop till en minnesvärd - och klart prisvärd! - vinupplevelse.

Den här gången blev den röda tråden Bordeaux. Inte mig emot... Äldsta vinet från 1955 och yngsta från 1988. Vi lät ålder komma först och Vinmannen korkade försiktigt upp kvällens första vin. Korken höll ihop och var i fantastiskt fin kondition. Det här började bra...



1955 Chateau Mouton d'Armailhac är en 5e cru från Pauillac som vid tillfället ägdes av baron Philippe de Rothschild; samme ägare som till Ch Mouton Rothschild. Egendomen styckades sedan upp och om jag förstod rätt så kom en del att tillfalla Mouton Rothschild, en del till Pontet Canet och den tredje delen misade jag. 1955 är ett vin som gjordes på druvor från stockar planterade post-phylloxera, dvs som var kanske 70-80 år vid det här laget och som därmed enligt Vinmannen torde ge koncentrerade, långlivade, lagringdugliga viner. Årgången hör till de bästa från femtiotalet. Broadbent kallar den undervalued och delar ut fyra stjärnor med spets.




Men kan verkligen en "enkel" 5 cru ha överlevt? Inte bara överlevt - den visar sig i otroligt god form. Färgen är varmt sammetsröd utan särsilt mycket tegel eller brunröda inslag. den ser förvånansvärt tät ut. Doften är fantastisk; mogen, jordig, en del torkad frukt men också färska bär och frukter. Smaken har bra längd, balanserad, fortfarande jämvikt mellan frukt och andra aromer, ganska komplex, ingen störande syrlighet (röda vinbär) som jag ibland finner i äldre viner... Rakt igenom ett kanonvin!




1961 Chateau Giscours är en 3e cru från Margaux. Första doftintrycket är kaffe, följt av torkad frukt, dadlar, svamp/tryffel?, kryddnejlika, nypon... Antagligen det vin som växlar mest under kvällen men ändå håller ihop fantastiskt bra. I smaken hittar jag också en örtighet och vi diskuterar ett animaliskt inslag. Vinmannen är inne på stekta kantareller, jag famlar efter lätt brända bondkakor....!? Fantastiskt intressant och fascinerande vin som stack ut; antagligen kvällens vin för mig. Broadbent ger 1961 fem stjärnor: ...one of the best of the century.



1970 Léoville-Las-Cases är en 2a cru från St Julien; kanske det slott som skulle kunna aspirera på en höjning till översta pinnhålet vid en revidering av 1855 års klassificering? Doften känns först lite återhållen jämfört med de två första, men kommer efterhand. Här finns kaffe igen samt en del mörk frukt. Det är strävt, tanninrikt och känns yngre än vad det är. Det är fantastiskt gott, men kanske lite spretigt; åtmistone efter någon timme i glaset? Något är det som inte håller riktigt hela vägen i alla fall... Broadbent: An imposing vintage (fyra stjärnor).



1979 Chateau Cheval Blanc kräver kanske ingen närmare presentation. Kungen av St Emilion med en druvblandning på 60% CF och 40% Mt visar sig dessvärre inte från sin bästa sida. En lättare korkdefekt har inte dödat vinet helt men gjort att det inte alls når dit de skulle ha kunnat. Munkänslan är dock fascinerande fyllig. Enligt Broadbent hade... the right bank vineyards ... a very successful year (två stjärnor; stora skillnader mellan slotten)


Vinmannen vore inte Vinmannen om han inte raskt ryckt fram ett ersättningsvin. Efter en snabb omröstning runt bordet vann avbrott framför kontinuitet.

1980 Alighieri Vaio Armaron Amarone korkas därför raskt upp. En kort sniff gör saken klar för mig - det här provar jag sist... När jag väl återvänder till vinet bjuder det en körsbärslikörliknande doft, och i munnen är det eldigt och närmar sig digestifen i känsla. Toner av marsipan dyker upp, men det är förhållandevis slankt och i mitt tycke inte särskilt sött. Bra ostvin! Broadbent är måttligt imponerad: An uneven and generally disappointing year.

1988 Léoville-Las-Cases känns som en riktig ungdom i sammanhanget; det enda vin som fortfarande har en tydlig potential. Doften skiljer sig också från övrigas, med inslag av mint, örter och - för första gången - svartvinbärsfrukt. I munnen är det tätt, strävt, koncentrerat, balanserat med strama tanniner. Ett riktigt bra matvin som skulle mått bra av en stekt biff och en fet sås... Jag lanserade teorin att det här kunde vara kvällens bästa vin om potentialen räknades in. Ren gissningslek, förstås, men vinet var riktigt bra redan nu och kan utvecklas ytterligare. Broadbent ger året fyra stjärnor: Undoubtedly a very good vintage...

När alla viner provats plockar Vinmannen fram generösa bitar av Appenzeller, Gruyere, Brie de Meaux m.m. och alla vinerna får en ny chans i sällskap av något tuggbart. Några växer med uppgiften, kanske framför allt Giscours -61. Till ost hör ju annars portvin; så också denna gång:

1966 Taylor´s Vintage Port tappat av BBR i England. Andra gången jag provar detta vin, och jag upplevde den här flaskan som mindre fullgången med en del "unga" fruktiga inslag bland alla fikon/dadlar/russin/nötter... En ton av björnklister och spritighet i doften dyker också upp. Otroligt gott, med längd och balans. Portvin när det är som bäst! Broadbent ger fem stjärnor till årgången, tycker att den är bättre än den mer haussade -63:an och kallar den: An attractive, elegant vintage.

Avslutningsvis rundades denna lätt hedonistiska provning av med kaffe, choklad (tryfflar och Valrhonabitar) och armagnac.



1958 Delord Vieil Armagnac är ett fantastiskt gott destillat, med den rundhet i smaken som bara lång mognad kan ge. Inte eldig, inte spretig - bara underbar! En lika gammal konjak hade kanske haft tydligare inslag av rancio, men det är en smaksak vad man föredrar. Det här var rasande gott. Broadbent provar inte armagnac... :-)



Att det var en till själ, mage, gom och hjärta upprymd Konjär som tog tåget hem till Uppsala behöver knappt tilläggas. Lärorikt, informativt, roligt, gott - en riktigt trevlig kväl helt enkelt. För 750 kr/person och åtta deltagare lär det dessutom inte innebära några som helst avanser för firman och arbetet måste ha varit ideellt. Att låta fler få chansen att prova viner som man nästan aldrig kommer åt att köpa ens, lära ut om mogna viners förträfflighet och om lagring och handel med mogna viner - allt detta måste ju anses behjärtansvärt och det borde rimligen gå att söka stats- eller EU-bidrag för sysslan? Mer Giscours -61 åt folket!

vad hände med alla dessa italienska trotjänare?

I går avslutades en trevlig bordeaux till fredagspizza. Eftersom det inte riktigt räckte rycktes en halvflaska campolieti ripasso från Luigi Righetti från "brukshyllan". Årgång 2006. Det här vinet har varit stående inslag som husets röda italienska under några år, men jag vet att jag känt mig lite less på det de senaste gångerna. Jag gissar att det är åtminstone ett halvår sedan sist.

Kontrasten med den slanka, strama, balanserade bordeauxn är närmast smärtsam. Jag förmår mig inte ens att avsluta ett litet glas utan häller ut. Det här känns fullständigt väsensskilt från det första vinet; brett, obalanserat, sötfruktigt (ändå är det mindre än 5g restsocker?) och kladdigt i munnen på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

I kväll har jag inte längre det första vinet i närminnet, och gör ett nytt försök. Ripasson slinker nu ner till en pasta utan samma motstånd. Men var det verkligen inte bättre än så här förr? Har årgångsbyte sänkt vinet på samma sätt som Brolio tidigare? Och vart vänder man sig när trotjänare inte levererar?

I morgon bär det till Gävle och några viner som aldrig kommer att få chansen att bli husets röda, är jag rädd...

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Efter en osedvanligt tung vecka på jobbet med kvällsarbete varje kväll och dessutom beredskap på det så var det en befrielse att komma hem idag. Även om dagen innehöll en del motgångar så fanns det fler positiva delar som övervägde. Ett träningspass till Rammstein på hög volym och sedan hem till en upptinad matlåda ur frysen (rådjur och svamppotatisgratäng). Beredskapen var överlämnad och därmed fritt fram för ett enkelt men gott matvin.


Chateau Haut-Bellevue är en import från sommarens Bornholmsresa. Jag skall inte veva på om bristen på anständig 100-kronorsbordeaux med lite mognad på SB - ni vet var jag står... Här har Anitras efterträdare lite att jobba på.


Färgen är genomskinlig och med klara drag av rödbrunt. Ingen match att gissa at det är ett vin med viss ålder. Om inte färgen avslöjat det redan så skulle doften gjort det. En väldigt klassisk, snygg, mogen bordeauxdoft av torkad frukt, cassis, cigarrlåda, örter... Sist tyckte jag mig finna något slags animaliska toner också - de känner jag inte nu? I munnen är det uttorkande, lite stramt utan att vara strävt; tanninerna bär fortfarande och balanserar upp det hela. Smaken domineras av torkade frukter, cassis och en lätt syrlighet som av vinbär.


Gott, men inte stort. Bra ost- och matvin, men inget att spara längre. Mognadskaraktären ger dock det lilla extra som gör upplevelsen lite mer spännande.




För övrigt kanske jag fick en Echézaux på lotteriet i onsdags, kanske inte. Ett tag såg det ut som om min beställning hade gått igenom, sedan inte, sedan igen... Den stackars expediten på SB hann inte knappa in mer innan allt var borta. Poof! På 30 sekunder hade Sveriges hela tilldelningen av ett vin som ligger mellan 2-25000 kr /flaskan försvunnit. Finanskris, någon?




I väntan på utfallet av fru Fortunas tärningskast åker jag till Gävle på söndag och provar "skatter från källare och auktionskammare", som vännerna på Gefle Vinkällare anordnar. Startfältet som Vinmannen sms:ade häromdagen hade fått de flesta av er presumtiva läsare att lösa biljett till den anrika hamnstaden. Äldsta vinet är över 50 år; två årgångar av en super-second där den yngsta har tjugo år på nacken, en St Emilion av högsta kvalitet osv, osv... Worth a detour. Rapport kommer.

2001 chateau durfort-vivens

Jag har en klar snedsits i källaren vad gäller bordeaux. Av någon anledning har det råkat bli två lådor från kommunen Margaux och årgång 2001. En låda Giscours köptes som ej uthämtad primör för två-och-ett-halvt år sedan. 329 kr flaskan kändes som ett bra pris då. Den andra lådan blev en spontaninropad Durfort-Vivens vid auktionen i juni. Just då tänkte jag inte på att jag redan hade Giscours hemma - lådan såg ut att gå ganska billigt och man vill ju inte komma tomhänt hem, så...

Med andra ord är det hög tid att gräva sig in i lagret. Först ut blir Durfort-Vivens. Till älgfärsbiffar utblandade med ett par rejäla skedar enklare anklevermousse (rekommenderas!), karljohantortellini och sås med svartvinbärstouch kan inte ett klassiskt rödvin misslyckas....

Chateau Durfort-Vivens är 2e Cru Classé 1855, vilket borde förplikta till åtminstone hyfsade stordåd. Nu är ju inte tingens ordning som den borde i Margaux - många slott ligger på en klart högre klassificering än de presterar idag. Svagheten med ett system som reviderats en gång på 153 år... Slottets ägor är planterade med 70% Cabernet-Sauvignon, 20% Merlot, 10% Cabernat-Franc. 40% nya fat. Så mycket mer går inte att utläsa av hemsidan.

Efter en timme i karaff hamnar det i glas och bjuder på en doft som domineras av mocka, örter/gräs och svarta vinbär. Mognaden har helt klart börjat ta sig an detta vin, och även en doft av läder smyger fram från kulissen. Smaken bjuder på liknande inslag; mocka, choklad(?), svarta vinbär - men också inledningsvis ett lite grönt och stjälkigt inslag som dock klingar av efterhand. Det känns helt klart som om vinet är bäst efter två-tre timmar. I munnen är det ganska syrligt och med god längd. Tanninerna är markerade utan att vara påträngande.

Vinet är matorienterat och gör sig bäst med något att tugga på.

Sammantaget ett gott vin, inte extraordinärt, men något nummer större än d'Angludet från förra helgen. Framför allt är doften mer inbjudande till kontemplationssniffning. Precis ett sådant vin som varje klassiskt lagd vinnörd behöver en låda av att plocka i under ett par tre år framöver sådär. Diskussionen om prisvärde lägger vi därhän för i kväll. Auktionshets gör saker med omdömet, och det är lätt att glömma det där påslaget om 20%, okej?

2004 domaine santa duc gigondas

Ett av de första viner jag köpte för egen lagring och faktiskt sparade några år. Det var någon sen nittiotalsårgång inköpt i Norwich, England, under något av mina många besök där när hustrun gjorde post-doc 2001-2002. Den fantastiska butiken Cellar d'Or (ordvitsen gäckade mig ett tag tills den drabbade mig med full insikt en dag på väg till butiken!) hade t ex vertikaler av d'Yquem på lager och portvin av äldre modeller lite vanvördigt travade i hörnen. En Ferreira 1955 har jag ofta nämnt som mitt bästa portvin någonsin och en av mina topp fem vinupplevelser...




Det här vinet köptes dock på SB för strax under 200 kr för snart två år sedan. Det sågades hårt av F&V vid premiären - har det repat sig efter den fotknölsattacken?



Vinet får bortåt en timme i karaff i svalförrådet. Direkt i näsan känns det som en vinstlott. Poängen med att släpa hem vin, trava i hyllor, omsorgsullt katalogisera, klappa på emellanåt och försöka, försöka att tålmodigt vänta in rätt tillfälle - hela poängen med detta förfarande uppenbaras i glaset.


Låt vara att vinet är rustikt. Det är dessutom fortfarande ungdomligt kärvt. Men vad det har är en för mig underbar doft av frukt (björnbär, körsbär), kryddor, trämix (sandel/ene/ceder?) och örter, och i munnen en lång, sträv, sammansatt och tät smak av kryddiga träslag (finns den referensen?), piptobak och lagom kuvad frukt. Det är riktigt rejält grepp i tanninerna fortfarande och kvarvarande flskor kan med fördel avvakta yttrerligare. Skall man säga något till dess nackdel skulle det väl vara att det fortfarande spretar en del, är lite eldigt i eftersmaken (15 vol%) och inte riktigt hittat balansen. Två år till så tror jag det ordnar sig till det bästa!


För övrigt kan konstateras i senaste numret av Allt om Vin att det kostar omkring 4-6000 kr för ett års lagring av runt 50 flaskor i någon av alla kommersiella vinkällare som finns i landet... Om man bygger ett vinrum för 20.000 kr som rymmer i alla fall 400 flaskor så skriver man alltså av den investeringen på ett år! Skönt att veta.