2008 quinta do seival castas portuguesas, brasilien

Brasilianskt vin? Jag som sällan stött på något sydamerikanskt jag gillat överhuvudtaget...? Men man ska inte dö nyfiken, så när det här dök upp i septembersläppet och jag råkade springa på en flaska Quinta do Seival Castas Portuguesas 2008 kunde jag inte låta bli att vidga vyerna för 119 kr.

För trots att jag sagt upp alla prenumerationer på den svenska vinpressen - till priset av att vara sämre orienterad på nyheterna från SB - så hade det här vinets ankomst noterats i bakhuvudet i något informationsflöde någonstans. Antagligen för att det överraskande nog noterats av någon skribent som ett drickbart brasilianskt vin. Och såna bör ju som sagt prövas...

Jag har egentligen ingen aning vad som väntar mig när jag rycker korken. Men från första stund charmas jag av det här! Blint hade jag placerat det i sydfrankrike; lite rustikt, blåfruktigt, fat, lite kryddigt, viss örtighet, en touch chark... Ingen stor elegans, men väl en rättframhet som är intagande. Inga dolda lager-på-lager utan schysst, öppen doft. Nästa överraskning kommer i munnen. Det har struktur, bra tanningrepp och syra så det räcker! Frukten är fortfarande ung och påtaglig men inte det minsta söt och kladdig. Som helhet blir det ett riktigt fint matvin, som även funkar på egen hand. 50% touriga nacional och 50% tinta roriz. Nya franska fat. Well, I'll be damned...

2010 paul et marie jacqueson rully 1er cru grésigny

En studieresa till holland bjöd inte på några tillfällen till monumentala mat-/vinupplevelser, men en riktigt god vit bourgogne till ett fat skaldjur avslutade resan på ett alldels utmärkt sätt.

 

Sista kvällen bodde vi på genuint personliga och knasigt charmiga Villa Augustus i Dordrecht. Hotellet är beläget i en gammal industribyggnad och kombinerar ruff betong/stål/tegel-känsla med personliga inredningsdetaljer, lite alternativ/ekologisk touch och en enorm egen örta-/görnsaksgård. Restaurangen ligger på andra sidan trädgården och går i samma stil.

 

Alla restauranger som för kanin på menyn har en extra stjärna i min bok, men den här kvällen kände jag verkligen för skaldjur. Alltför sällan får jag chansen, så varför hålla tillbaka? En plateau du fruit du mer royale, tack!

 

Ostron, hummer, havskräfta, räkor, musslor av kända och okända slag och små havssniglar att pilla ut med nål... såser och bröd. Vad mer kan en vuxen man begära? Tja, en anständig vit bourgogne, kanske?

Vinlistan är mycket begränsad. Det finns egentligen bara ett alternativ:

En Rully 1er cru "Grésigny" från Paul et Marie Jacqueson är ett skott delvis i blindo. Producenten är okänd och området sorgligt outforskat av mig. Men det visar sig bli en riktig lyckträff!

Stor doft, bra kropp med rondör (fat?). Tropisk frukt som persika och inlagda päron samsas med tydlig citrus och bra mineralitet. Balansen är fin, eftersmaken frisk och lång; syran lagom hög för en munrensande effekt mot skaldjurssötman. Om jag läser rätt på producentens hemsida är vinstockarna planterade 1950, vilket kanske är en del av förklaringen till den positiva helhetskänslan. Sammanfattningsvis är det alltså ett överraskande bra vin till ett rimligt pris på restaurang... bara en sån sak!

Old world vs new world hos Gefle Vinkällare

Idén är enkel – två bordeauxer möter två australiensiska shirazer i ungefär samma pris- och kvalitetsklass. Släng in en bra spanjor och en hög Parkerpoängare från Chateauneuf-du-Pape och leken kan börja…

 

Vi är nio hugade provare som samlats i Vinmannens valv i centrala Gävle för att leka blindbock. Lite ovanlig provningsform i dessa lokaler, men skojigt och lärorikt. Sällan ställs ens förutfattade meningar lika mycket på prov som vid en blindprovning. Ofta ställs de dessutom i skamvrån…

Vinmannen är i full färd med att visa vinkällaren och prata lite anekdotisk vinkuriosa på sitt oefterhärmliga sätt när jag anländer med andan i halsen från tåget. Jag förser mig med ett glas champagne och bekantar mig med omgivningen. Publicisten (ej att förväxla med Redaktören) är där, och Järvsömannen kommer att anlända (ännu) senare än jag; i övrigt nya ansikten. Kul!

Provningen sker halvblint. Alla vet vilka viner som är med i leken och Vinmannen ger dem en översiktlig presentation. Återstår att pricka vilket vin som är i vilket glas. En baggis, eller…?

Vinerna är:

1996 Chateau Malescot St Exupery, Margaux 3éme cru classé

1996 Chateau Duhart Milon Rothschild, 4éme cru Pauillac

2003 Mitolo G.A.M. Shiraz

2001 DÁrenberg The Laughing Magpie

2005 Clos Mogador

2003 Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

 

Vin nr 1

Mognande färg, varm mogen parfymerad(?) doft med björnbärstoner. Fruktig, bärig lite snipig mitt men långt slut. Lättare i stilen…

Gissning: D´Arenberg Shiraz

Facit: D´Arenberg Shiraz

(Det var ju lätt det här...!)

Vin nr 2

Stor doft, inslag av blyerts, ceder. Lätt stalliga inslag. Cassis, läder i smaken. Balans. Hmm…

Gissning: Duhart-Milon

Facit: Malescot St Exupery 

(alltså... hur nära kan en pauillac och en margaux kännas!?)

Vin nr 3

Stor doft av björnklister, björnbärssylt. Maffig, portvinsliknande smak, hyfsat eldig. Ändå ganksa balanserad.

Gissning: Mitolo

Facit: Clos Mogador

Vin nr 4

Stor, lite spretig doft, varm, mycket bordeaux… Mognad. Mer frukt och antydan till blommighet i eftersmaken…?

Gissning: Malescot St Exupery

Facit: Duhart-Milon

Vin nr 5

Mycket syltig doft; maffig, eldig… Finns det inte lite garrigue och kåda i eftersmaken…?

Gissning: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

Facit: Mitolo

(låste för mycket på mina förutfattade meningar om Frankrike 2003 och letade efter en C9P med  syltighet…)

Vin nr 6

Ljusast i färgen, rödbärig, tranbärstonad, något eldig doft. Saftig smak med tydliga tranbärstoner. 

Gissning: Clos Mogador

Facit: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

(borde ha fattat på färgen om inte annat…) 

 

Ja vad säger man...? En bra träning i ödmjukhet, och ett nyttigt prov på aussie shiraz av högre kvalitet! Och som vanligt ett fantastiskt roligt sätt att prova vin!

Som om inte detta var nog fiskade Järvsömannen fram ett Mystery Wine… Lite svalt vid serveringen, men Vinmannen prickade det omedelbart som bättre australiensisk shiraz. Och därmed var jag ute ur leken. Även efter en sådan här kväll är det ett tämligen outforskat område för mig. Smörkola, lätt mintighet (som bara jag tycktes känna) och björnbär. Gott, ja... men jag är fortfarande lite frågande... Vi har inte riktigt hittat fram till varandra, aussie shiraz och jag.

Facit: Penfolds Magill Estate Shiraz 1998

Vinmannen har också ett bonusvin på lut. Något helt annat än vad som legat i glasen så här långt… Vinet serveras öppet och är en enkel Beaune från det tveksamma året 1952…! Producenten - eller är det negocianten? -  är Dalimier&Fils, och vinet visar sig vara ännu ett exempel på hur bourgogner från 50-talet verkar ha närmast odödliga egenskaper. 60 år gammalt visar det upp en fantastisk provkarta av dofter och smaker i spektrat pomerans, kryddor, kanel, murknande trä, jul, dammig choklad… Underbart!

Och när några av oss tvingas vänta på tåg en stund efter provningen enas vi snabbt om att runda av kvällen med lite portvin. Noval LBV 1975 har legat på fat i sex år innan buteljering – ovanligt länge för en LBV. Resultatet är av vintage port-kvalitet trots den lite klena årgången! Doft och smak av créme brûlée, fikon, russin, bränt socker med bra sötma, längd, finess och balans. Suverän juldricka, som också gör sig fantastiskt med en god cigarr (tack, publicisten!)...! Nu är det bara att längta till den 17 november, då det blir en synnerligen intressant middag/provning med Vinmannen et al. Mer om det senare!

2010 gilles robin cuvée "albéric bouvet", crozes hermitage

Jag fortsätter försiktigt mina strövtåg i ofashionabla norra Rhône med ytterligare en Crozes Hermitage 2010. Den här gången från producenten Gilles Robin och deras cuvée Albéric Bouvet. Jag må ha varit ouppmärksam, för det är först i efterhand jag hittat frekventa poster från F&V om Robins viner (faktiskt så sent som idag...!). Min inspirationskälla till det här köpet var att vinet i fråga skopade hem Decanter's Crozes 2010-provning i fullständig utklassningsstil. Jag är väl ingen utpräglad poängdrickare, men kittlas lite av tanken på ett vin som scorar 18,75 (av 20) på tidningens skala men kostar under 200 kr/flaskan. Som jämförelse kan nämnas att 2009 Chateau Margaux fick samma poäng i senaste numret. Och kostar kanske 40 ggr mer... Visst blir man lite nyfiken?

Sällskapet är bästa tänkbara. Söndagmiddagen förlades av olika skäl till måndag kväll: lammracks, vitlökssmör, ugnsrostad potatis och örtfrästa morötter skrämmer inte bort en nord-rhônare, precis...

Inledningsvis är jag lite tveksam till doften, dock. Den är stor, maffig, söt på väg mot syltig... Björnbär, fat, vanilj men också en friskhet och inslag av kåda. Smaken är fyllig, ung, fruktig, lätt kryddig. Hallon, lakrits och lite viol... Efterhand kommer de sura körsbären fram, men överlag känns det som ett tätare, fruktigare och sötare vin än Graillots. Det håller ihop riktigt bra under kvällen och är framför allt balanserat hela vägen. Bra, riktigt bra och åtminstone en dimension större än Graillot! Känns dock som att det kan bli ännu bättre med lite lagring. Ska bli kul att följa över tid!

2010 graillot crozes hermitage

Så var det dags för en ny årgång av det här lokalikoniserade vinet. Årgång 2004 renderade ju den numera klassiska Kronstamska 100-poängaren för ett antal år sedan, vilket sannolikt till stor del legat bakom den hajp det här vinet dragits med.

I en genomgång av Crozes 2010 ger Decanter måttliga 16 p (86p) och en föga imponerande Recommended-klassificering. Närmare 30 viner ligger före.

Mer av slentrian och det faktum att jag har ett par pavor av varje år sedan 2004 liggandes och väntar på någon slags vertikal som kanske aldrig blir av så plockar jag upp tre buteljer här i veckan. Nuförtiden behöver man inte hänga på låset som förr för sin allokering Graillot-juice... En för omdelebar provning, två för källaren.

Dte får en dryg halvtimme i karaff, och det är ett vin på full throttle som möter mig direkt ur glaset. Stor, stor doft av björnbär, vitpeppar, sura körsbär och örter. I smaken spelar främst slanka, syrliga körsbärstoner, kombinerat med ett tydligt örtstick och något liknande kåda. Eftersmaken är hyfsat lång, men generellt känns det som lite för glest. Inte tokigt, och bra matvin såklart. Syran matchas dock inte fullt av kroppen, och det är farligt nära "sur fransos" över det här. Det sagt av någon som verkligen gillar sura fransoser...

Ska i närtid försöka prova ett par andra crozes 2010:or jag snappat upp för en jämförelse. Blir inte förvånad om Graillot får däng...

domaine st michelle - mousserande amerikan

Ett amerikanskt budget-bubbel? Kan det verkligen vara något? En fd kollega är i alla fall smått lyrisk efter en vinmässa i Västerås och för 99 kr kan man ju i alla fall prova. När både hustrun och jag hade små - men viktiga - delsegrar att fira på jobben, så förefaller det ju vara alldeles lagom att förgylla vardagen med.

Domaine Ste Michelle anstränger sig för att mörka sitt ursprung. Namn och etikett gör vad det kan för att leda tankarna till Frankrike. I glaset är det dock svårare att leva på lånta fjädrar... Det är inte champagne. Det är överhuvudtaget ... tämligen eget.

Doften känns lite murrig, dov och jordig, med lätt aromatiska men samtidigt friska inslag. Lite muscat-varning, är det allt. Men smaken är fin. Riktigt fin. Ibland nästan burgundisk! Gula äpplen, något oxiderade, en del citrus, mycket honung. Någonstans på väg från näsa till mun har de aromatiska inslagen transformerats till en skiffer/petroleumton i eftersmaken som ger ett bra avslut. Det är dock ingen riesling i vinet utan en klassisk chardonnay/pinot noir blend.

Sötman är påtagligt hög (18g/l) vilket stör helheten. En högre syra hade behövts för att det inte skulle bli lite tungt i gumpen.

Som helhet ett inte oävet vin. För att funka som aperitif eller till mat tycker jag dock att det är lite obalanserat. Välkylt som sällskapsvin på verandan en solig sommardag kommer det säkert bättre till sin rätt.

valdespino fino inocente

Då och då försöker den samlade vinpressen att få oss att dricka mer sherry. Sherry - den bortglömda skatten. Sherry - fantastisk kvalitet till lågt pris. Sherry - kultur, tradition och finess. Tja, ni kan rubrikerna vid det här laget. Men det lyfter ju aldrig. Vinmannen undviker kategoriskt (?) sherry. Ligger alldeles för nära defekt (oxiderat) vin i hans gom. Själv har jag väl uppskattat Tio Pepe vid tillfälle, och några gånger haft en bättre palo cortado på bordet utan att bli hooked på allvar. Men när F&V så förbehållslöst kärleksbombar en 59-kronorsflaska som dessutom är lätt att hitta så blir ju nyfikenheten för stor för att stå emot.

En stressig kväll när känslan av att man får försaka mycket skoj och ändå inte hinner med det man borde på alla fronter så finner jag en stunds lugn i att rosta mandlar med rosmarin, olivolja och flingsalt och öppna en Valdespino Fino Inocente.

Det jag främst slås av är hur ren och fokuserad doften är. Frisk, till och med, trots inslag av övermogen champagne och champinjoner. Nötter, mandlar och gula äpplen kompletterar. Munkänslan går helt i linje med doften. Frisk, fokuserad, torr; äpplen i förgrunden och nötter och svamp efterhand. Kvalitet. Oavsett man gillar stilen eller ej är det omisskännligt ett kvalitativt vin i glaset. Eftersmaken är lång, ren och inte utan komplexitet. Bra köp, och nästa middagsbjudning lär det vankas sherry som inledning - om inte annat är det en riktigt bra conversation piece...