middag hos konjären med pichon -66, dominus -97, solaia -90 m.m.

Jag har hyfsad simultankapacitet, tycker jag själv. Men att hålla en lite ambitiösare femrättersmiddag för sex personer, delta i konversationen och diskussionerna kring alla viner och sedan hinna sammanfatta intrycken av vart och ett - det blir lite för mycket. Och det är ju faktiskt roligare att njuta av stunden och ögonblicket än att fokusera på precisa smaknoteringar.

Så; mat på bordet och vin i glasen! Men först ställer Vinmannen oss på det hala med en liten inledande test... Två tämligen mogna viner, avslöjar han, inget mer. Såväl färg som doft skvallrade i och för sig redan tydligt om att det var gammalt. När Vinmannen använder termen "moget" kan man lämna 80-talet därhän.

Pokermannen säger ganska snart bordeaux, 60-tal eller äldre men att så mycket längre lär han inte komma. Vinerna är på en gång lite lika och ändå olika; främst i att det ena gkaset är så mycket större i sin doft och smakpalett jämfört med den betydligt blygare grannen i glas nr 2 som är mer sötfruktigt mjukt. Jag plockar upp nypon i båda exemplaren, vilket för mig tyder på ett vin i tydlig utförsbacke. Jag kan inte ens vara övertygad om bordeaux - och blir tydligt men vänligt uppläxad av Vinmannen för min felaktiga ståndpunkt att gammalt vin tendererar att likna varandra mer och mer...

Jaha, ja. Pichon Lalande 1966 (hlf) i båda glasen. Att man inte såg den komma...!? Skillnaden visade sig bero på att den öppnare vinet helt enkelt luftats en timme innan servering, och Vinmannen ville med sitt experiment visa att även mogna viner tål tämligen mycket luft. Särskilt om de beter sig lite mystiskt och luktar funkigt när man dragit korken ska man inte förhastat slå bort dem. Ställ dem åt sidan och vänta, råder Vinmannen. Under sker regelbundet. Och hans erfarenhet av riktigt mogna viner börjar snart närma sig någon slags nationell toppnivå, skulle jag tro.

Så blir det ljummen skaldjurscocktailsallad med tryffelmajonnäs och rostade pinjenötter. Till det en champagne och inte mindre än tre vita viner. Tre rieslings, visar det sig när täckelset fallit. Champagnen är urläcker med mogen frukt och en lätt svampighet men inga tydliga oxidationstoner. IT-mannen bidrar med en Pol Roger 1996 som knockade allt i första ronden!

Schloss Gobelsburg Riesling alte Reben har fin ton av skiffer, petroleum och tropisk frukt. A C Christmann Idig Pfalz 2005 är mindre riesling-typisk men ändå riesling... Lång, mjuk eftersmak som vinner på en. Mer återhållet som helhet. Elegantare än Gobelsburg. Pikes Riesling provades på Aeternos sortimentsprovning och dyker mer upp som referens. Den är god i sin stil, men fortfarande endimensionell och i en enklare klass än konkurrenterna.

Dags för fiskrätten, och det blir hel piggvar med färskpotatis, skirat smör och färskriven pepparrot... Riktigt gott, om jag får säga det själv!

Två vita viner på bordet; två bourgogner visar det sig. Domaine Meo-Camuzet Hautes-Côtes de Nuit Clos Saint Philibert 2008 är elegant, fin vit bourgogne med fruktighet och inslag av hummerskal. Gott! Domaine Comte Lafon Meursault Clos de la Barre 2003 är dock nivån större: balanserat, mineraligt med tropisk frukt. Fantastiskt trevligt vin som möjligen kunde haft en något högre syra... Men mycket gott!

Sedan rapphöna i calvadossås och ankfettsrostad klyftpotatis. Och fyra rödingar i glasen... Tre av dem har ett visst släktskap medan en sticker ut rejält. Den sistnämnda visar sig vara huset Callejos prestigevin Seleccion de la Familia 2005. Lustigt nog hittar jag ingen information om druvsammansättningen på hemsidan? Det är ungt, fruktigt, strävt, blommig med toner av vanilj, fat och viol. Förvånansvärt ungt med tanke på 7 år under korken. Gott men inte helt min stil...

Övriga tre är bordeauxliknande. Ett av dem, Pokermannens, hävdar jag är en bordeaux -98 från St Julien av god kvalitet, 2-4 cru, möjligen Léoville-Barton. Det visar sig vara Léoville-Poyferré -98... Fantastiskt fint i en perfekt drickfas där mognad och ungdom möts. Korkdragarens bidrag har tydliga bordeauxinfluenser men är annorlunda på något vist. Känns tämligen ungt, och jag förvånas och imponeras när Dominus 1997 dyker upp. Ett av mina bästa amerikanska viner någonsin! Mitt eget bidrag här förbryllade vännerna en stund men man sökte sig till slut mot Italien. Solaia 1990 hade i mitt tycke den allra bästa strukturen med sina finkorniga tanniner. Smakmässigt fanns ett russindrag som inte kändes helt positivt, men gott som tusan var det. Svårt för mig att välja en vinnare av de sista tre, men några höll på Poyferré.

En jordgubbstartelette på vaniljkräm följde för att matcha sauternesvinet... Ungt och gott med tydlig botrytis. Jättefin sauternes utan att vara absolut topp.

Chateau Suduiraut 2003 var jättefin och visade inga trötthetsspår av året. Korkdragaren hade dålig erfarenhet av en sauternes från det varma året häromsistens och ville göra ett provskott för att se om de började tröttna. Inga sådana spår här, alltså!

Sist ut - portvinet! Min auktionslycka har inte varit så stor på sistone så lagret av riktigt mogen port har tunnat ut. Men Graham's -83 torde väl fungera bra?

Mnja... Det övertygar inte med en lite eldig, nästan spritsig ton. Vinmannen är säker: defekt. Inte kork men något fel är det. Fram med den flaska till, och skillnaden är plötsligt smärtsamt tydlig. God, fortfarande fruktig och med lakritstoner gör den gott sällskap till osten utan att blända på något sätt.

Efter en sådan sittning flyttade sällskapet ut på terrassen för kaffe, avec, cigarrer och tryfflar... Länge sedan jag hade en liknande middag hemma, men det är alltid lika roligt och lärorikt!

1999 chapoutier monier de la sizeranne

Sista flaskan av en låda "gott och blandat" från en av Bornholms bättre vinbutiker sommaren 2008... Tre buteljer MdlS 1999 följde med, och de har druckits med ett par års mellanrum. November 2008, nyår 2009 och så nu, en stilla kväll i stugan, maj 2012... Av de förra försöken gillade jag det klart bättre andra gången då mognaden hunnit längre.

Även ikväll är det mognad som står i främsta rummet. Hustrun konstaterar direkt vid första sniffen (hon får som vanligt alla viner blint...) att "det här är inte purungt!" Färgen har en tydlig anstrykning av tegel och genomskinligheten är god. Det hade kunnat vara en sjuttiotalsbordeaux rent färgmässigt.

Doften är också tydligt mogen med multna höstlöv, tobak, exotiska kryddor och torkade fikon. De senare inslagen avslöjar för mig att ursprunget inte är Bordeaux. Smaken är balanserad, mogen och lång; med torkad frukt, tobak och mull i främsta rumet men också lite rödfruktiga toner och inslag av köttighet. Vansinnigt gott! Antagligen bästa flaskan av tre, eller så är jag bara extra mottaglig i kväll, för det här slår hårt dirkt mot njutningscentrum.

Fantastiskt!

restaurang dryck, uppsala

Restaurang Dryck, beläget i gamla stationshuset i ett litet utrymme mellan Bistro Hijazz och Svenssons Stationen var ett tag stans bäst bevarade kroghemlighet. Sedan skrev UNT en hyllande recension där de träffande liknade ingången till Dryck vid den magiska porten till Platform 9 3/4; ni vet där Hogwartsexpressen går från... Fler lär alltså upptäcka denna lilla pärla. Och IT-mannen och jag, som snubblade in närmast av slump och råkade få ett par barstolsplatser, kommer att komma tillbaka.

Dryck väljer mat efter säsong och råvaror och låter dryckerna styra maten. Deras avsmakningsmeny är spännande och intressant, men vi har lite bråttom och nöjer oss med "pubkäk".

Först: kantarelltoast på surdegsbröd.



Enkelt, klassiskt gott! Och för 80 kr inget att bråka om. Men mätt blev man inte riktigt...

Ett glas fylligt, vitt till, kanske...? Gärna en ekad chardonnay...? Nja, fanns inget sådant på glas för tillfället, men en CdR med en blandning av Grenache Blanc, Viognier, Rousanne, Marsanne...? Jodå; viss fetma i avslutet gav lite stadga och tyngd. Gott vin utan att vara alltför spännande.

Spännande var dock 7-timmarschilin. Smältande bitar av högrev i klistrig sky, sting i smaken av 8 olika chilifrukter och spretiga tillbehör. Hur matcha detta med ett vin?

Jo, genom en amerikansk Pinot Noir/Zinfandel/Syrahblandning, såklart! Sokol Blosser winery i Oregon stod för den spännande bekantskapen Meditrina som lyckades kombinera elegansen i PN med de mer yppiga Zin-aromerna på ett bra sätt. Roligt, och lite av vad ett bra restaurangbesök ska erbjuda. Bra mat, intressanta viner och trevliga samtal med kunnig personal. Att sitta i baren blir som ett chefs table där kocken svär regelbundet över det miniskula köket. Bara det underhållande i sig...!

Dryck är värt ett återbesök inom kort för en mer seriös utvärdering, men det bådar gott så här långt!

1985 bel-air lagrave

Så som jag gnällt på bristen på mogen bordeaux på Systembolaget så finns det ju bara en sak att göra när 1985 Chateau Bel-Air Lagrave plötsligt landar i majsläppet. Nej men... en 27-årig Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc för i sammanhanget inte löjliga pengar? Samma område som släpper ifrån sigbättre bruksfavoriter som Chasse-Spleen och Poujeaux? Och en 26-årig lillasyster från 1986 i samma släpp? Nå: av 80-talsårgångar är ju 1985 en av mina favoriter men visst är båda köpen lockande.

Förhandsrapporter låter lovande, och nej - man blir inte besviken. Det här är finaste mat-claret som bjuder komplex doft av tobak, läder; söt, torkad frukt men också  en del cassis - allt kompletterat av skönaste cederträ. Tanninerna är finslipade och syran markerad. Bra längd även om det naturligtvis inte är på täthet och koncentration det här vinet i första hand spelar. Friskt och lite murrig sadelgjord - men ändå en renhet och elegans.

Även om priset känns lite styvt någonstans så måste man ju vara ödmjuk inför vad man får. Någon har upplåtit utrymme för det här vinet i en källare i 25 år och väntat och väntat och väntat... Räntan på insatt kapital kan inte vara hög. Med 2% per år så landar man på 60-70% i ren kostnad för bundet kapital. Redan 3% avkastning ger 100% värdestegring. Precis som det inte går att göra billig, bra pinot noir så går det inte heller att fuska fram mognadsaromerna. De tar tid, och tid kostar pengar. Skatt på mognad.

Jag tycker hursomhelst att det är ett smått fantastiskt vin, på många sätt, och är mycket glad över att det för tillfället finns att köpa!

sortimenstprovning hos aeterno

Disclaimer: Jag har inga ekonomiska intressen i företaget Aeterno. Jag umgås däremot och dricker vin ihop med Vinmannen som är ansvarig för sortimentet, Pokermannen som frilansar (?) en del och Direktören som leder företaget. När jag skriver om Aeterno skriver jag därför också om vänner till mig. Nu vet du, och kan göra din egen tolkning.

Aeterno Vinhandel har efter en trevande inledning etablerat sig som en stabil leverantör av vin till restauranger. I inledningen av företagets bana var även privatpersoner målgruppen och man gjorde ansträngningar att ta sig in på Systembolagets hyllor med varierande framgång. Nu har man mer eller mindre släppt det spåret och alltså helt riktat in sig på krogar och då primärt i Gävle med omnejd. Lite synd, kan jag tycka; man är duktiga på att nosa upp intressanta saker som nu alltså går privatkonsumenten förbi…

En sortimentsprovning arrangerad i pampiga f d Börshuset i Gävle – stilfull inramning! – visade tydligt företagets bredd från enkla ”husviner” till fine wines. Och sällskap av mikrobryggeriet Jädraöl (spännande, personliga öl), chokladbutik, Épi bröd och en osthandel hade man också. Som sagt, ett riktigt trevligt arrangemang.

Jag har två timmar på mig, så det är bara att köra igång. Sägas kan på en gång att min beundran växer för mer professionella provare och minglare som kan fälla träffsäkra omdömen och ge detaljerade beskrivningar på en uppsjö viner på kort tid. Mina noter blir högst summariska. Låt oss börja med vitt!

El Rocallis 2007 görs på druvan Incrozzio Manzoni (flera olika stavningsvarianter verkar förekomma...). Inget man sätter blint. Jag har provat det en eller ett par gånger med gott resultat. Speciell stil, med mineral, honung, fat, citrus; viss fetma bra längd.

En Champault Le Clos du Roy Sancerre har druvtypisk Sauvignon Blanc-karaktär, men jag upplever en lite störande beska i eftersmaken.

Pinot Gris Kefferberg 2008 från Brand & Fils har diskret doft, och lite anonym, men bra smak; hyfsad längd och slut med citrustoner.

Jämför med Pinot Grigion del Armentalesso 2010 Russola så är den senare lite jordigare och mer karaktärsfull.

En Chablis Vielles Vignes 2009 från Ponnelle är ett snäpp upp igen: bra citrus- och mineralton och hyfsad längd.

Nästa Chablis är billigare men (ännu) bättre: Pommiers Petit Chablis 2010 är lite fylligare i sin karaktär; bra kropp.

Pike Riesling Clare Valley domineras hårt av skiffertonerna och en oljighet i doft, men kompletteras med citrus-/limetoner och mineralitet i smaken. Gott, men lite endimensionellt…? En riesling från Fritsch är mycket fruktigare. Jag kommenterar till Vinmannen att jag skulle vilja blanda de två och få en fruktigare variant av Pike…

Tamar Ridge 2008 Chardonnay, Tasmanien, har en tydlig fatton men är balanserad och god, medan Snowmountain 2009 Chardonnay, Sydafrika, störs av ett något beskt avslut.

 



När vi når Lindaflor 2009 Chardonnay växlar vi upp en kvalitets- och prisklass. Argentinsk chardonnay är inte min hemmaarena, men det här var trevligt: fatig doft och en lagom smörig, ekad smak med bra tryck och syra och längd.

Rutz 2004 Chardonnay, Russian River Valley, är också det ett gott chardonnayvin. Mer tropisk frukt, honung, fat. Tyngd och koncentration, syra, balans, längd. Pretty much vad jag vill ha!

Över till rött:

En vattendelare hittades direkt i spanska Gaba do Xil. Lätt kväljande doft av jord och söta bär gjorde det inte lätt att vilja prova, och i munnen var det ihåligt, svårplacerat och inte helt angenämt. Vem gillar det här?!

Callejo är en gammal bekant; deras 6 meses är sträv, fruktig och välgjord spanjor. Men spanska viner vinner inte alltid mitt hjärta. Så: Frankrike!

Några Rhôneviner, kanske? En Crôzes-Hermitage 2009 "Les Hautes Granites"från Boutin övertygar inte helt; lite konstig doft som jag inte blir riktigt klok på. Annat ljud i skällan hos Ferme du Mont. Deras Côtes-du-Rhône skulle ge vår husets röda CdR från Guigal en ordentlig match, med köttiga inslag i doften och bra örtighet i smaken.

Ett steg upp är samma firmas Chateauneuf-du-Pape med hallonfrisk örtighet i doften och god, balanserad, lite eldig och örtbitter smak.

Vinmannen påtalar att jag missat att prova deras nya champagne, en zero dosage från Christophe Mignon. Jag har begränsad erfarenhet av osockrad champagne (Ayala är väl den enda jag kommer på direkt), men det här är gott i sin stil. Extrem grönäpplefriskhet – som en Granny Smith-granité… Omöjligt till mat men utmärkt apéritif.

Vid fine wines bordet hittas det lite dyrare segmentet i portföljen. Bordeauxer med lite mognad lyser ju i princip alltid med sin frånvaro från alla restauranger utom de allra bästa (och ett fåtal där stort vinintresse gjort att man håller ett onaturlig djup och bredd – typ Järvsöbaden…). Att få träffa på en humant prissatt Sociando-Mallet 2001 på krogen, med sitt underbara, mognande, klassiska doft- och smakspektra skulle dock glädja denne bloggare! Eller en Latour-Carnet 2002 som trotsar årgången och visar en mycket fin, mer fruktig bordeaux än den nyss nämnda Sociandon. Camensac 2003 är också den fin med bra frukt och tannin, men är den inte liiite lös i hullet? Eller är det årgångsfördomar?

En sydafrkan av bästa snitt avslutar vinbonanzan. Columella 2006 görs av klassiska Rhônedruvor, och har en fruktig, fyllig, fatig smak med balanserad strävhet och syra. Kompetent, välgjort och gott. Ingen rökighet, men också lite anonymt om man ska vara petig.

Ett stopp hos Pokermannen som stod värd för avecbordet hanns med som avrundning. De årgångs- och ursprungsbetecknade armagnacerna var fantastiska, och armagnac/apelsinlikören strålande i sitt slag!

Stort tack för en fantastisk eftermiddag och ett bra arrangemang!

2005 haut-bages-liberal

Sommar och sol står för dörren, och det är dags att inviga grillsäsongen på allvar. Mindre pretentiös matlagning; rejäla köttbitar; feta, rökiga smaker; krämiga tillbehör… Det är inte pinot-tider direkt, och mognad och elegans är inte längre självklara honnörsord. Om man som jag ändå står med åtminstone ena foten djupt planterad vid Girondes stränder så är det dock svårt att tänka sig en bordeauxfri sommar. Lösningen ligger i att dricka unga bordeauxer; viner som med kraft, frukt, fat, längd och intensitet står emot den diversifierade smakpalett en normalsvensk lockar fram ur sin Weber så här års. Tobak, läder, höstlöv och sadelgjord… sådant förpassas raskt till vintermånadernas kontemplativa salonger!

Nå; bara för att våryran slagit till och vi är lite ystra över att ha två rejäla clubsteakskivor på grillen så kan vi inte begå fullständigt barnarov. En 2005:a är dock fortfarande ung i min bok och borde klara både det ena och det andra.

Haut-Bages-Liberal hör till de stabila performers som är pålitliga men sällan överprissatta. Inköpt som primör på SB 2008 för 343 kr. Ingen större prisstegring på den här; Fine & Rare säljer för motsv 327 kr enligt Wine Searcher. Första provningen.

Och visst funkar det alldeles utmärkt som grillvin! Frukten är intensiv och pendlar mellan plommon, björnbär och cassis. Faten är välintegrerade och ger bra tryck åt avslutningen med en angenäm strävhet. Ingen tendens till störande smörkola. Alla byggstenarna är på plats. Det är … gott. Det är bra, välgjort vin i en relativt modern stil. Men mina typiska bordeauxmarkörer lyser nästan helt med sin frånvaro. Att det är en Pauillac skulle jag aldrig ha gissat blint. Lite synd, ändå, och hoppas att tidens tand leder utvecklingen åt rätt håll…