söndag, september 25, 2011

1998 leoville-barton, 2002 moët m.m.

IT-mannen och strålskyddsexperten släntrar nedför kullen igen, till barns och vuxnas glädje. Vi börjar få rutin på knytkalasen, och han lovar att ta med en välkyld skumpa och hon en efterrätt. Allt blir så mycket lättare med favoritgäster par excellence.

Skumpan visar sig vara en återbekantskap; årets valborgschampagne fast med ny etikett. Jag misstänker utlandsköp, sannolikt på flygplats. Standard-Moët har ju inte imponerat på länge, men det här är ett helt annat vin. Moët & Chandon Grand Vintage 2002 har både en djup, bredd och komplexitet som den vanliga cuvéen saknar. Doft och smak domineras av ganska tunga aromer av bröd, toast och nötter med en citruston och grapebeska som spelar attraktivt i bakgrunden.

Riktigt gott, utan att nå de absoluta höjderna hos en prestigecuvée. Men prisvärdet är odiskutabelt.

Till rödbetor med chévrecrème så borde man kanske servera något sauvignon blanc-orienterat. Larrivet-Haut-Brion 2007 provades i våras med godkänt resultat men med önskan om mer mognad. Kan ett halvår ha gjort någon skillnad?


Kanske, för det här känns som ett ganska harmoniskt vin jämfört med i april. Doften har fortfarande tydliga nässel-/svartvinbärsbladsaromer; sauvignon blanc dominerar. Där finns också ett fruktigt, nästan litchieaktigt drag (white peaches säger deras egen sajt; jag äter tyvärr vita persikor alldeles för sällan...) och fatkryddiga toner. I munnen är det tydligt rikt, nästan fett, och med en uttalad fatighet som växer fram efterhand. Eftersmaken är lång och avslutet kryddigt; nästan pepprigt! Gott och attraktivt. Det här vinet kan åldras vidare med gott behag, men hur skall jag kunna låta bli det!

Nästa vin är ett återbesök från Vin-Robinson i somras; den här gången får det dock ståta i ensamt majestät och slipper konkurrens från andra deuxiemes cru... Tillbehör i form av älgfärsbiffar och trattkantarellasagne är säkra kort därtill.


Chateau Leoville Barton 1998 är ett alldeles strålande vin, med stor, otroligt fin, ren och fokuserad doft. Mognad och frukt balanserar alldeles utmärkt; det här vinet måste vara bra nära sin topp just nu. Urspunget är urtydligt; det är left bank för hela slanten! Smaken bjuder båda röda bär och blå frukter, men också mognadsinslag av läder och tobak. En lättare stallighet spelar också i bakgrunden, men tar inte över på något sätt. Bra balans, struktur, syra och längd med en kryddig finish. Ett nummer upp från t ex Pojeaux 1998. Det tål dock att upprepas att 1998 är ett mycket trevligt år att dricka just nu...


Till strålskyddsexpertens kanongoda äppelpaj tar vi på vinst och förlust fram den öppnade flaskan med Vin Santo från kvällen innan.  Fattoria di Ostina Vin Santo del Chianti Riserva 2001 är ett inköp från sommarens Italienutflykt. Till vår förvåning visade sig vinet inte alls vara särskilt sött.


Doften är rik och komplex, med madeiralika nyanseer av bränt socker, karamelliserade nötter och torkad frukt. Det finns också en frisk syrlighet i doften, som av bokna äpplen som ändå behållit sin friskhet. Typ. Munkänslan är också den frisk och torr (på sin höjd halvtorr), med bra komplexitet och inslag av torkade äpplen. Gott, men på ett lite oväntat sätt.

Som vanligt en jättetrevlig kväll som tar slut för snabbt!






1 kommentar:

Vinmannen sa...

Otroligt trevligt att höra om leoville -98:an
Det är precis så som du beskriver som jag känner vinet!