2004 chateau longueville pichon-baron

En lördag i mitten av april när termometern närmar sig 20-gradersstrecket är det ingen vågad gissning att det grillas på sina håll i villaträdgårdarna. Så ock i vår... Ett par rejäla T-bensstekar från Skebo slakteri ligger och väntar på oss i Saluhallen, strax innan stängningsdags. Inget trixande, utan salt och peppar och på grillen bara. Varför förstöra fint kött med en massa jox, oljor och marinader!? Klyftpotatis och - på slaktarens rekommendation - en fräsch citron- och rosmarinsmajonnäs därtill. Mums!

När det kom till vin kändes det som om det pockade på med något lite mer seriöst rött. Det har varit mycket vitt den sista tiden - bra sak i sig - men mina fötter är nu en gång för alltid tämligen djupt planterade i Girondes sluttningar. Tillbaks till Bordeaux, alltså.

Mina preferenser är ju generellt åt det mogna hållet. Några av mina största vinupplevelser är just bordeauxviner från 50-60-70-80-talen. Vid vertikalprovningar som spänt över tre, fyra decennier har min röst alltid hamnat på den äldre halvan. Men det finns tillfällen då ett yngre vin står sig bra, och just till grillat kan den mer rättframma, direkta och fruktiga stilen hos en ungdom komma till sin rätt. Fel tillfälle att leta finstämda nyanser, helt enkelt.

Det är ändå med viss bävan jag sätter skruven i en Chateau Pichon-Longueville Baron från 2004. Mitt möte med en Léoville-Poyferré från samma år hösten 2009 var en skräckfylld upplevelse, dränkt i smörkolatoner som helt kladdade igen det stackars vinet. Alldeles för tidigt öppnat. Skulle samma öde ligga dolt här?

Tack och lov inte. Jag öppnar och karafferar ett par timmar innan servering, men det är ingen tvekan om att vinet kommer att vara såväl drick- som njutbart... Färgen är tätt mörkröd, men utan antydan till blåstick som skulle antyda (alltför) ungt vin. Doften tyngs inte heller den av några alltför ungdomliga drag; åtminstone lyser smörkolan tack och lov med sin frånvaro. I stället är det klassisk, fruktmatad bordeaux som möter näsan i en inte alltför stor doft. Mörka bär; björnbär och cassis och en liten plommonton på en palett av cederträ. I munnen är det riktigt, riktigt välbyggt, med saftiga fruktaromer som "seamlessly" klingar över i ett fantastiskt, finkornigt tanningrepp. Koncentrerat och ett uns antydan till sötma, men inte så det stör (och jag är känslig...). Nästan citrusfräschör i eftersmaken, som sitter i länge...! Bra syror, med andra ord.

Det här är ingen modern, överfatad blockbuster utan i mitt tycke ett ganska klassiskt vin, dock ännu med en hel del babyhull som bör lugna ned sig några år till om man vill få ut den fulla potentialen. Hustrun är lite tveksam. Hon fäller den träffande kommentaren: "Det här är ett bra vin, ganska dyrt, som du gillar men som jag tycker är lite... tråkigt!". Och ska man komma med någon invändning är det väl just bristen på personlighet. Viner är väl som människor mest, personligheten visar sig mer och mer efterhand...

Jag har inte hittat proportionerna för det här vinet, men planteringarna ska bestå av 70% CS, 25% Mt och 5% CF, men slottet anger själva att CF var särskilt framgångsrikt under 2004 vilket antagligen innebär en högre halt i den slutgiltiga blandningen. Flaskan är den första provade av de sex st jag köpte som primör via SB för 534 kr/st i nov 2007.

PS Så här strax innan läggdags och med sista glaset framför mig så känner jag mig snål. Det här är riktigt j*kla god skolboks-Pauillac i början av sin utvecklingsbana! Läskande, tanninrik, fruktig och med ett långt liv framför sig som om några år kommer att ge den ytterligare dimensioner att fröjdas åt...