2 x 2000 - dom perignon och brocard chablis 1er cru montmains (mg)

Våra mesta och bästa gäster, IT-mannen och strålskyddsexperten, kommer nedför kullen på lördagkvällen. Jag vill prova mer mogen chablis, och han hotar med en seriös champagne. Känns som en bra utgångspunkt. Små löjromssnittar på smörstekt bröd samsas med tandooristekta pilgrimsmusslor på fatet, och IT-mannen halar fram en Dom Perignon 2000....! Jösses, det hör sannerligen inte till det vanliga helgdrickat att poppa en champagne av den kvaliteten, men det visar sig att det finns skäl att fira: strålskyddsexpertens har fått nytt jobb och det är väl skäl så gott som något! Grattis! Det är en - naturligtvis - alldeles underbar champagne, med stor doft av mogna gula äpplen, rostat bröd och efterhand också nötter och en behaglig citruston. I munnen känns det fylligt, rentav kraftfullt, men ändå elegant och fokuserat. Äpplen och bröd går igen, men kompletteras också av en del närmast honungslika toner. Eftersmaken är mycket, mycket lång... Det här är endast den tredje Dom P jag provar; tidigare årgångar har varit -96 och -99. 96:an var så länge sedan att jag inte kan säga mycket om den annat än att den var fantastisk, och att -99:an i sammanhanget var mycket bra men ändå något av en besvikelse (slagen av Billecart Salmon NF -96 vid en provning). Den här parkerar nog någonstans mitt emellan; otroligt gott men inte så att klockorna stannde. Jag måste nog se till att pröva 2002:an vid tillfälle...

Till middagen gör jag hälleflundra igen, men den här gången vågar jag mig på att prova de frysta portionsbitarna jag hittat på ICA i stället för färsk dito från Hambergs för mer än dubbla priset. Jag rimmar den snabbt och halstrar den hastigt i het panna innan den får gå färdigt i drygt ljummen ugn. 55 grader kärntemp var väldigt lagom. En kantarellrisotto och en basilikacreme byggde en bra helhet till anrättningen.

Vinet blir alltså en ny magnum med mognande chablis. Philippe på SB Passagen var tveksam när jag ville köpa en -96 Domaine Sainte Claire och föreslog i stället en -00 Premier cru Montmains som skulle ha kvar en bättre fräschör och friskhet till skillnad från den - i hans tycke - övermogna och trötta -96:an...

Och visst är det ett betydligt friskare och piggare vin i glasen. Jag ger det en snabb luftning i karaff och sedan tillbaka i flaskan. Gula frukter, honung, citrus och efter ett tag också lite mineralitet gör sig påmint i doften. I munnen tycker jag först att det är lite stumt, enkelt och tråkigt. Det blir dock bättre och det sista glaset känns som det bästa, där de gula frukterna med honung fått sällskap av lime och lite vax... Bra längd och mycket pigg och vital syra. Stabilt, fräscht men ändå med den komplexitet som begynnande mognad skänker.

Min enkla dom följer min enkla gom; 2000:an var mycket god och ett riktigt bra vin, men 1996:an hade en större personlighet... Att min röst därmed faller på det senare alternativet gör väl knappast någon förvånad? Att det kanske är något av en acquired taste att gilla det är en annan sak...

Resten av kvällen turas vi om att kapa datorn för att leta gamla 80-talsdängor på Spotify och spela för varandra. Hur kul som helst för fyra omkring 40! Otroligt skön kväll!