2002 moët & chandon

Det är sista april. Valborg, säger utomsocknes. För multifnuttonde gången samlas majoriteten av konjärerna på samma plats i Slottsbacken som vi mutat in sedan Stig Strömholms dagar. Det är inte alls lika trångt som det en gång var; ungdomarna hänger numera vid Ekonomikum och vi är rätt nöjda med det ökade armbågsutrymmet. Vid treslaget, när Rector Magnificus viftar med mössan, är det dock hyfsad tillströmning i backen trots att det blåser snålkalla vindar och solen lyser mest med sin frånvaro...

Jag gillade förra årets koncept med skaldjursfat, men andra är mer traditionella... Visst kan sill, potäter och whiskymannens hemkryddade snaps ha sin plats, men efter att Hustrun ådragit sig en skaldjursallergi för några år sedan passar jag gärna på att frossa när tillfälle bjuds. Hos Sundbergs Fisk i Coop Boländerna (en av stans tre bättre fiskhandlare, tillsammans med Hambergs och Feskarn, och den enda med levande hummer i akvarium!) shoppade jag loss på vad jag tyckte mig behöva och arrangerade så mitt eget fat efter tycke och smak.

Två humrar, några havskräftor, färska räkor, pilgrimsmusslor och scampi - se där en anständig måltid! Chili/limeaioli i den ena burken och saffransaioli i den andra; en stor baguette och en schysst champagne och livet är på topp!

Det är inte lätt att ta precisa smaknoteringar i en blåsig backe där champagnen dricks ur plastglas, men det är konsensus runt filtarna (såväl direktören och whiskymannen som korkdragaren och pokermannen instämmer) att det är en champagne av god kvalitet; avsvevärt bättre än standardcuvéen. Den drar åt det brödiga, fylliga hållet men är fortfarande frisk. Kan antagligen utvecklas bra med lagring. Jag minns en sendegorgerad M&C -88 för några år sedan som ett mindre underverk; det här var inte lika bra men som sagt ett tydligt steg upp från basvaran. Återstår att prova Dom Perignon 2002...

2007 chateau larrivet-haut-brion (blanc)

Sa jag att det var dags för rött? Nåja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig... Hustrun rensar i trädgården och gräver upp en hink jordärtsskockor som vi inte hann skörda innan snön i hlstas. De är i finfin form och hon ber mig hitta på något gott med dem.

Det blir en odlad torskfilé som binds upp till en korvliknande historia, saltas och vitpeppras, fräses i lite olja och så på med en rejäl skänk vitt vin (enklare bourgogne), några smörklickar och ett par repor timjan. Skockorna får samsas med bitar av morot, zucchini och palsternacka och några timjanskvistar i ugnen. När fisken brässerat upp till dryga femtio grader lyfts den ur, läggs på varmt fat och så sjuds skyn ihop. En stavmixer och lite efterkryddning och så har man en elegant sås, et voilá! Matlagning är kul när man inte följer recept och det blir riktigt bra...

Vinet får en stund i karaff, men känns ändå påtagligt ungt i doften. Sauvignon Blanc slår igenom med nässeltoner och svartvinbärsblad. Faten ligger som en tung, sötaktig krydda över det hela. Spretigt. I munnen uppför det sig bättre, även om främst SB tar över smaken på ett lite ofint sätt. Annars har det bra längd, kropp och struktur, och eftersmaken är lång och god om än lite väl fatdominerad.

Det här är - enkelt uttryckt - ett ofärdigt vin i mina ögon. Delarna har inte hittat ihop till en helhet och det spretar helt enkelt för mycket. 2007 ska ju vara ett betydligt bättre år för vit bordeaux än för röd, så jag väljer att tro och hoppas att resterande flaskor har en positiv utveckling framför sig. Byggstenarna finns där absolut, men idag är det "bara" ett gott vin utan wow-faktor...

2004 chateau longueville pichon-baron

En lördag i mitten av april när termometern närmar sig 20-gradersstrecket är det ingen vågad gissning att det grillas på sina håll i villaträdgårdarna. Så ock i vår... Ett par rejäla T-bensstekar från Skebo slakteri ligger och väntar på oss i Saluhallen, strax innan stängningsdags. Inget trixande, utan salt och peppar och på grillen bara. Varför förstöra fint kött med en massa jox, oljor och marinader!? Klyftpotatis och - på slaktarens rekommendation - en fräsch citron- och rosmarinsmajonnäs därtill. Mums!

När det kom till vin kändes det som om det pockade på med något lite mer seriöst rött. Det har varit mycket vitt den sista tiden - bra sak i sig - men mina fötter är nu en gång för alltid tämligen djupt planterade i Girondes sluttningar. Tillbaks till Bordeaux, alltså.

Mina preferenser är ju generellt åt det mogna hållet. Några av mina största vinupplevelser är just bordeauxviner från 50-60-70-80-talen. Vid vertikalprovningar som spänt över tre, fyra decennier har min röst alltid hamnat på den äldre halvan. Men det finns tillfällen då ett yngre vin står sig bra, och just till grillat kan den mer rättframma, direkta och fruktiga stilen hos en ungdom komma till sin rätt. Fel tillfälle att leta finstämda nyanser, helt enkelt.

Det är ändå med viss bävan jag sätter skruven i en Chateau Pichon-Longueville Baron från 2004. Mitt möte med en Léoville-Poyferré från samma år hösten 2009 var en skräckfylld upplevelse, dränkt i smörkolatoner som helt kladdade igen det stackars vinet. Alldeles för tidigt öppnat. Skulle samma öde ligga dolt här?

Tack och lov inte. Jag öppnar och karafferar ett par timmar innan servering, men det är ingen tvekan om att vinet kommer att vara såväl drick- som njutbart... Färgen är tätt mörkröd, men utan antydan till blåstick som skulle antyda (alltför) ungt vin. Doften tyngs inte heller den av några alltför ungdomliga drag; åtminstone lyser smörkolan tack och lov med sin frånvaro. I stället är det klassisk, fruktmatad bordeaux som möter näsan i en inte alltför stor doft. Mörka bär; björnbär och cassis och en liten plommonton på en palett av cederträ. I munnen är det riktigt, riktigt välbyggt, med saftiga fruktaromer som "seamlessly" klingar över i ett fantastiskt, finkornigt tanningrepp. Koncentrerat och ett uns antydan till sötma, men inte så det stör (och jag är känslig...). Nästan citrusfräschör i eftersmaken, som sitter i länge...! Bra syror, med andra ord.

Det här är ingen modern, överfatad blockbuster utan i mitt tycke ett ganska klassiskt vin, dock ännu med en hel del babyhull som bör lugna ned sig några år till om man vill få ut den fulla potentialen. Hustrun är lite tveksam. Hon fäller den träffande kommentaren: "Det här är ett bra vin, ganska dyrt, som du gillar men som jag tycker är lite... tråkigt!". Och ska man komma med någon invändning är det väl just bristen på personlighet. Viner är väl som människor mest, personligheten visar sig mer och mer efterhand...

Jag har inte hittat proportionerna för det här vinet, men planteringarna ska bestå av 70% CS, 25% Mt och 5% CF, men slottet anger själva att CF var särskilt framgångsrikt under 2004 vilket antagligen innebär en högre halt i den slutgiltiga blandningen. Flaskan är den första provade av de sex st jag köpte som primör via SB för 534 kr/st i nov 2007.

PS Så här strax innan läggdags och med sista glaset framför mig så känner jag mig snål. Det här är riktigt j*kla god skolboks-Pauillac i början av sin utvecklingsbana! Läskande, tanninrik, fruktig och med ett långt liv framför sig som om några år kommer att ge den ytterligare dimensioner att fröjdas åt...

2 x 2000 - dom perignon och brocard chablis 1er cru montmains (mg)

Våra mesta och bästa gäster, IT-mannen och strålskyddsexperten, kommer nedför kullen på lördagkvällen. Jag vill prova mer mogen chablis, och han hotar med en seriös champagne. Känns som en bra utgångspunkt. Små löjromssnittar på smörstekt bröd samsas med tandooristekta pilgrimsmusslor på fatet, och IT-mannen halar fram en Dom Perignon 2000....! Jösses, det hör sannerligen inte till det vanliga helgdrickat att poppa en champagne av den kvaliteten, men det visar sig att det finns skäl att fira: strålskyddsexpertens har fått nytt jobb och det är väl skäl så gott som något! Grattis! Det är en - naturligtvis - alldeles underbar champagne, med stor doft av mogna gula äpplen, rostat bröd och efterhand också nötter och en behaglig citruston. I munnen känns det fylligt, rentav kraftfullt, men ändå elegant och fokuserat. Äpplen och bröd går igen, men kompletteras också av en del närmast honungslika toner. Eftersmaken är mycket, mycket lång... Det här är endast den tredje Dom P jag provar; tidigare årgångar har varit -96 och -99. 96:an var så länge sedan att jag inte kan säga mycket om den annat än att den var fantastisk, och att -99:an i sammanhanget var mycket bra men ändå något av en besvikelse (slagen av Billecart Salmon NF -96 vid en provning). Den här parkerar nog någonstans mitt emellan; otroligt gott men inte så att klockorna stannde. Jag måste nog se till att pröva 2002:an vid tillfälle...

Till middagen gör jag hälleflundra igen, men den här gången vågar jag mig på att prova de frysta portionsbitarna jag hittat på ICA i stället för färsk dito från Hambergs för mer än dubbla priset. Jag rimmar den snabbt och halstrar den hastigt i het panna innan den får gå färdigt i drygt ljummen ugn. 55 grader kärntemp var väldigt lagom. En kantarellrisotto och en basilikacreme byggde en bra helhet till anrättningen.

Vinet blir alltså en ny magnum med mognande chablis. Philippe på SB Passagen var tveksam när jag ville köpa en -96 Domaine Sainte Claire och föreslog i stället en -00 Premier cru Montmains som skulle ha kvar en bättre fräschör och friskhet till skillnad från den - i hans tycke - övermogna och trötta -96:an...

Och visst är det ett betydligt friskare och piggare vin i glasen. Jag ger det en snabb luftning i karaff och sedan tillbaka i flaskan. Gula frukter, honung, citrus och efter ett tag också lite mineralitet gör sig påmint i doften. I munnen tycker jag först att det är lite stumt, enkelt och tråkigt. Det blir dock bättre och det sista glaset känns som det bästa, där de gula frukterna med honung fått sällskap av lime och lite vax... Bra längd och mycket pigg och vital syra. Stabilt, fräscht men ändå med den komplexitet som begynnande mognad skänker.

Min enkla dom följer min enkla gom; 2000:an var mycket god och ett riktigt bra vin, men 1996:an hade en större personlighet... Att min röst därmed faller på det senare alternativet gör väl knappast någon förvånad? Att det kanske är något av en acquired taste att gilla det är en annan sak...

Resten av kvällen turas vi om att kapa datorn för att leta gamla 80-talsdängor på Spotify och spela för varandra. Hur kul som helst för fyra omkring 40! Otroligt skön kväll!

the winning line-up!

Det här är en kort post för er som - i likhet med mig - trott att man visat leg på Systembolaget för sista gången... Mellan tandläkarbesök och frisörtid tittade jag in på nya SB på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, som lätt har stans bästa utbud. Jag var inte på jakt efter något särskilt, men en vintage-Moët från kalasfina året 2002 kunde ju vara intressant. Jag har betydligt bättre erfarenhet av årgångsbetecknad Moët än av standardcuvéen, utan att ha gjort några mer djuplodande studier. Ett par buteljer gott öl skadar inte heller att ha hemma när andan faller på. Så; här nedan har vi alltså det vinnande teamet som fick mig att framstå som en 19-åring (eller möjligen 29-åring - är det inte så att de vill se legitimation på alla som ser ut att vara under 30....?)! Jag förstod först inte frågan och var tvungen att fråga om när damen i kassan bad att få se legitimationen, men hon menade allvar! Precis en sådan liten knuff för självförtroendet som man kan surfa på en helg och pika hustrun lite lagom kärleksfullt över. Nu har jag en ohotad (?) ledning i den inofficiella tävlingen om vem som sist får visa leg på Systemet!

Misstänkt tonårsfylla...!

1996 j-m brocard domaine sainte claire vieilles vignes

Ett knytkalas hos goda vänner vi inte träffat på ett tag visade sig vara en god anledning att öppna en magnumflaska mogen chablis; de är båda förtjusta i fisk- och skaldjursrätter och uppskattar vit bourgogne så... Jag tar med mig de nyvuinna talangerna från min dag på Restaurangakademien för ett par veckor sedan, då kocken Christian Hellberg lärde mig och ett antal andra glada amatörer "Hemmakockens genvägar till lyx". En riktigt rolig - och lärorik! - dag jag fick i present av bröderna (tack för det!). Jag deltog i kockandet av lunchen den gången, och gjorde en spansk, saffransdoftande fiskgryta med pilgrimsmusslor och hälleflundra. Samma sak upprepades här. Efter en förrättsrisotto med sparris, morot och haricots vert kom varmrätten på bordet. Ganska snyggt med det gula, orange och röda färgnyanserna - om än bilden inte ger riktig rättvisa...!

Vinet - som fungerade utmärkt till båda rätterna - var alltså en magnum av J-M Brocards Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire; vinet som prismässigt ligger precis under en Premier Cru från samma producent och på något sätt fyller ett hål i stegen. Aktuell årgång är 2009 och kostar 169 kr. Det här vinet - som började säljas i februari i år och fortfarande finns kvar - kom från fantastiskt goda chablisåret 1996 och kostar 499 kr för en magnum. 80 kr per normalflaska för lagring i 13 år är väl tämligen skäligt...?

Nå; smakar det något? Att det gör! Det är mörkt gyllengult till färgen; fantastisk honungsmättad doft med klara citrusdrag och en lång, balanserad smak med fortfarande bra syra... Det här är riktigt bra vin och jag som har haft förmånen att prova en del goda chardonnayer av olika ursprung den senaste månaden måste säga att det tydligt överpresterar. Det får nog bli en tur till Passagen innan de tar slut...

2005 guyon gevrey-chambertin la justice på hambergs

Födelsedag och hustruns tur att bjuda på middag...! Jag får välja, och Hambergs var det länge sedan jag besökte. Hustruns överkänslighet mot laxfiskar och skaldjur har ju dessvärre begränsat utbudet på en så renodlad fiskrstaurang, men något gott räknar vi ändå med att hitta. Vi börjar kvällen med en film. Dessvärre går det något år mellan gångerna vi tar oss ut på bio tillsammans, men desto roligare när det blir av. The King's Speech infirade alla förväntningar av en intelligent, underhållande och tänkvärd film - dessutom based on a true story och med snygga kläder och miljöer... Gå och se! Vi inleder vår vana trogen med ett glas champagne. På Hambergs är husbubblet Deutz, som levererar alldeles strålande. Bra vin - i föredömliga champagnefluter - gör att humöret blir på topp. Ganska fylligt i stilen med bröd, nötter och tydlig friskhet. Gott! Vi bestämmer oss båda två för att gå rakt på varmrätten, och tar marulk i kalvsky. En ganska rödvinsvänlig anrättning, och jag som tidigare varit helt inställd på vitt slår över till rött. Kanske går det här att få en anständig röd bourgogne? På Hambergs jobbar en skicklig sommelier som rycker ut till undsättning. Efter lite diskussion karafferar han en Gevrey Chambertin La Justice från Antonin Guyon och det goda året 2005. Det sitter som hand i handske; ett underbart vin! Doften är balanserad, ren och varm med dominans av mycket mogna (övermogna) jordgubbar och kryddor. I munnen är fantastiskt fint sammanhållet; nästan sådär att det inte sticker ut något att fästa uppmärksamheten på tycker hustrun, men det är en randanmärkning. Själv hittar jag en hel del spännande saker; torkade jordgubbar, läder/animala toner, sandelträ och ett kryddigt slut... Läckert, och dessutom mycket humant prissatt. Vi jämför lite med den enkla, generiska bourgogne vi drack på Biztron för några veckor sedan. Det här vinet kostade knappt dubbelt så mycket, men som hustrun slog fast med emfas: "Det är mer än dubbelt så bra!" Något av ett understatement... När jag slår i mitt eget register inser jag nu att jag druckit just detta vin för drygt tre år sedan, i december 2007... Jag gillade det redan då, och använda bland annat ord som "sammansatt" att beskriva det. Kul!

Maten är mycket god, rejäl och vällagad som alltid. Trenderna med puréer och duttelidutt har inte nått Hambergs, och det känns ganska befriande. Extremt vinvänlig rätt som gjorde oss mätta och belåtna.

Vi tog in en liten osttallrik för att avsluta vinet och lyckades med gemensamma krafter trycka i oss alltsammans ("Jag ska bara smaka lite..." sade hustrun). Sommelieren erbjöd ett glas Graham´s Malvedos 1999 för att hjälpa till att skölja ned osten - ännu ett fantastiskt gott vin som hustrun förälskade sig särskilt hårt i. Det får nog sättas upp på inköpslistan även om våren inte riktigt känns som portvinstid...

En dubbel espresso, en chokladtryffel och en liten Ragnaud-Sabourin senare strosade vi iväg mot bussen, skönt mätta och väl omhändertagna. Kvalitet, goda råvaror, en diger vinlista med tillgängliga priser, kunnig servis.... Hambergs är verkligen värt ett besök - skönt att få det bekräftat igen!