2003 la poja allegrini

På den italienska hyllan har det varit ganska utplockat, men tack vare gruppinköp arrangerade av F&V har den fyllts på under året. En ensam La Poja av det tveksamma året 2003 låg dock i riskzonen när det var läge för något maffigt italienskt vin med kvalitet.

Vinet provades sist för ett drygt år sedan, och intrycken är tämligen konstanta. Stor doft av sura körsbär och körsbärskärnor, mörk choklad och mandelmassa. Lång smak, med bra syra och kryddigt slut. Inte alltför mycket på-tvären-vin, även om munkänslan inte är sådär omedelbart klunkinbjudande. Till mat fungerar det; på egen hand är det inget bekvämt vin. Och för 500 kr flaskan kan jag inte låta bli att någonstans tycka att det saknas en viktig ingrediens - finess...

vinauktion

Dagens Lilla vinauktion innehöll en del intressanta nummer. För oss som inte är gjorda av pengar; för oss som är intresserade av udda, mogna flaskor för konsumtion och samlande snarare än investering är den lilla auktionen många gånger roligare än den stora.

I år hade jag ingen möjlighet att sitta med eller följa auktionen. I stället nyttjade möjligheten att lägga bud i förväg via internet. Risken med det är att man kan få allt man bjuder på, och har ingen möjlighet att sätta stopp när man nått sitt inköpstak. Jag löste det genom att lägga en del rena skambud på några poster som - med lite röta - kunde gå in. Ett par poster lade jag lite större intresse vid och lade bud som låg vid eller inom utgånspriset.

Vid kvällens konferensmiddag surrade det till i fickan och ett sms från auktionsverket bekräftade att jag nu var ägare till tre flaskor Fonseca´s 1966. Totalt ca 1300 kr styck, vilket känns rimligt. FRW tar 96£, och då skall den skeppas hem. Blir nog samma pris ungefär i slutändan. Nu kan hur som helst brorsan komma på julbesök igen...!

Vinmannen var naturligtvis där, och hittade lite mellankrigsbordeaux. Pokermannen nöp några bourgogne från sin position bakom datorn i hemmets vrå. Allt var sig med andra ord likt!

2007 kevin arnold shiraz

Jag har haft en del bad wine encounters på sista tiden, och inte inspirerats till blogginlägg. Det är ju alltid roligare att skriva positivt än negativt... Och då menar jag inte lustmorden till ankelsågningar som kan vara riktigt uppfriskande att skriva, utan mer de där noteringarna där man bara upprepar sig och längtar efter slankare vin, mer syra, mindre sötma, mindre alkohol. Det blir till slut tröttande både för läsaren och en själv.

En Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2006 fick därför passera oanmäld. Antagligen ett bra vin, någonstans, men... nästan odrickbart i sin mäktighet. En Lindemans Bin 50 2009 som hustrun smugglat in i bruksvinshyllan och som till nåder plockades fram till grillning häromveckan borde renderat en sågning, men var för oengagerande i sin uselhet (sorry, darling...).

Samma öde höll på att möta den Kevin Arnold Shiraz 2007 som jag fick i senkommen present från ett par medarbetare. Mäktigt på-tvären-i-munnen-vin med vanilj, rostade fat och massor av mörk frukt parat med omisskänlig sydafrikansk rökighet. Nja, inte min kopp té. Halva flaska får stå i kylen, bortglömd över helgen, tills hustrun tar sig ett restglas framför datorn och jag tänker att jag kan ge det en andra chans. Tre dagar i öppnad flaska - hur funkar det?

Om det är luften eller temperaturen som bidrar mest vet jag inte, men nu är det klart drickbart; fortfarande kraftigt men ändå mer balanserat och nyanserat än tidigare. I eftersmaken går det till och med att plocka upp en del försonande drag av läder och tobak!

Ingen ny favorit, men sammantaget ändå en trevlig bekantskap.

Luftas och serveras svalt, lyder omdömet...!

rosépremiär

Sommaren kom plötsligt i år. Vintern kändes inte långt borta så sent som förra helgen, och nu flödar sommarsolen plötsligt ned och värmer luft, kropp och själ. Middagarna äts på terrassen, och i kväll kände jag djupt och instinktivt för min sommarfavoritmat; sallad på kyckling, rödlök, kalamataoliver, avocado, knaperstekt bacon och den här gången också lite halloumi tillsammans med en ciabatta grillad i ugn med olivolja och flingsalt. Ett franskt, svalt rosévin till det och sommaren finns också på matbordet!

Jag har läst testerna av "årets rosé" ovanligt slarvigt i år, inser jag framför hyllan på Systembolaget i Gottsunda. Mulderbosch brukar väl inte vara skräp... och se här, en italienare, Montepulciano d'Abruzzo - kan vi prova. Om man undviker de allra billigaste borde man väl slippa hallonsaften...? Och där minsann, en ensam provencalare: Domaine de la Sauveuse. För i sammanhanget (vi pratar alltså rosévinshyllan på SB i Gottsunda, ok?) stabila 95 kr så kan man ju hoppas på något hyfsat stilrent.

Och det här är bra! Låt vara att rosé är en vinsort som är extremt påverkbar av x-factors som vackert väder, värme, lättsam mat på terrass, fågelsång, humlesurr... Även så här vid läggdags framför datorn tycker jag att det är ett anständigt försök.

Framför allt är det ett vin; inte sötaktig alkoholsaft utan annan karaktär än slapp frukt. Frisk, mineralig, hallontonad, blodgrapebitter doft med god komplexitet. Lätt, balanserad smak av apelsiner, röda bär och mineral, med bra längd och eftersmak. Helt klart en trevlig bekantskap och ett vin som har potential att dyka upp igen på Konjärens bord. Få se om någon av de andra smakproven kan överträffa...?

1998 terrey-gros-cailloux cru bourgeois st julien

Se så vackert! Vilka köttbitar! Den som inte tror att det är skillnad på välhängt och fettsprängt kött jämfört med de sladdriga stycken man normalt hittar i ICA-butikens frigolittråg har bara inte provat. De här godingarna från Hötorgshallen var smältande möra, och var en perfekt fredagsmysmiddag tillsammans med små ugnsbakade potatisar m.m.

Att vinvalet skulle landa i Bordeaux var ingen högoddsare, och med goda kamrater som försett mig med ett spännande urval att plocka ur av lite mer mognare nummer så var ivern stor att hugga in på nytillskotten... Vi börjar försiktigt; en tolvårig cru bourgeois från hyfsat år bör ha potential att ha mognat ut till något riktigt fint!


Chateau Terrey-Gros-Cailloux är en helt ny bekantskap för mig, men var listat som cru bourgeois superieur innan det nya (2003) systemet drogs tillbaka. I Mölstads gamla bok står att läsa att vinet görs i en klassisk stil och bedöms vara i paritet med en 4-5 cru. CS 70%, Mt 25%, PV 5%. Lätt ekpåverkan. Låter som något för Konjären...

Och visst hittar det hem! Vinmannen har koll på sylarna och vet hur han skall stryka min gom medhårs (bildligt talat; mind you). Det här skriker klassisk bordeaux så att mungiporna far uppåt automatiskt. Mognande doft som blandar cassis med läder, tobak, ceder och höstlöv på ett sätt som får mig att längta efter en öppen Jaguar X-type i British Racing Green och en tur runt ägorna i sen september... Underbart! I munnen har det fantastisk struktur, bra balans och mer än medelgod längd.

Som jämförelse ställs ett glas 2006 Chateau Haut-Canteloupe fram, öppnad i går och då erkänd som en habil bas-bordeuax. Terrey sparkar rumpa med den åtta år yngre kollegan... Plötsligt är Haut-Canteloupe ett ganska endimensionellt vin som mest har besvärande drag av toffee och choklad i doften.

Självklart är jag inte objektiv när jag får ett vin i glaset som träffar mitt smakcentrums sweet spot, så ta mina ovationer med en lagom nypa salt. Det är inte Latour i glaset. Men ett rasande gott och trevligt vin är det, och åter ett bevis på att alldeles för många viner inte tillåts komma upp i sina bästa år...!

Tack, Konjärerna!

restaurang lafleur och valborg

Nya restauranger med ambition - det måste väl prövas? Lafleur slog upp portarna för ett par veckor sedan i helt nya restauranglokaler på östra sidan järnvägen. Men det där med ambition är ju ett tänjbart begrepp. Rafael Löfstedt uppmärksammas välförtjänt med ett fylligt reportage i senaste Gourmet, och uttalar sig om Uppsalabornas preferenser så här:

"Scampi, carpaccio på oxfilé, crème brûlée och panna cotta!" I den miljön är det inte så svårt att höja ribban ett snäpp. Frågan är hur långt det räcker?

Efter hustruns provtitt häromveckan har jag skruvat ned förväntningarna, vilket visar sig ganska lyckat. Det är alltid roligt att bli positivt överraskad än tvärtom. IT-mannen gör mig sällskap och jag inleder med ankleverterrin med kräm på rostade hasselnötter och rivet äpple.

Överraskande snyggt presenterat, och en habil prestation sammantaget. Terrinen mådde bra av några saltkorn; i övrigt klart godkänt. Husets champagne på glas, Castellane, lämnade dock inga märkbara spår. Ganska kort och innehållslös i smaken.

Oxkind med lök, pancetta, champinjoner är sönderfallande läcker i konsistensen med bra klistrighet i skyn. Mustigt och gott. Vinlistan är ju ett bekymmer, dock. Stor slagsida på nya världen och inga årgångar utskrivna. Jag hittar en côtes-du-rhône villages från Chapoutier, Valreas 2007, som får ackompanjera det hela. Servitören frågar om han skall öppna flaskan redan i samband med förrätten, och jag jakar och lägger till att den mår säkert bra av lite luft. Hemma hade jag säkert karafferat vinet en stund, men så dryg vill jag inte känna mig. Skriver man inte ut årgångar i vinlistan så lär man inte ha karaffer på lager... Till min förvåning får jag dock lära mig att:

"Nej, den här behöver ingen luft - den är så ung!"

Nehej... men då så, låt den bara vara...

Om man bortser från det faktum att man mer än fyrdubblar priset på en ganska standardiserad flaska rött tjut så var det helt okej. Vitpeppar och björnbärsaromer dominerar, och det är ett huvudsakligen felfritt vin i sin klass. Drickbarheten är god; det slinker ned utan motstånd och fungerar utmärkt till maten.

Desserter hoppar vi alltför mätta över. Kaffe och konjak avrundar kvällen och destillatlistan innehåller några nummer fler än det standardiserade basutbudet. Alla restauranger som har Léopold Gourmel på hyllan får plus i kanten, även om jag helst sett deras Age des Epices som jag har ett litet kärleksförhållande till. Det blir en Hine i stället.

Sammantaget en restaurang av bra kvalitet. Miljön är modern och lite spejsad, och jag har en känsla av att ljudnivån nog blir hög när det är fullsatt. En modernare och något vassare Peppar Peppar, kommer jag på mig själv att tänka. Hit kommer innefolk med uppknäppta skjortor och tribaltatuerade biceps; korta kjolar och Flustretfrisyrer. Svärföräldrar och 60-årsjubilarer stannar på Suttungs gränd. Det här stället aspirerar på en 8 i UNT:s skala.

Make no mistake, however. Lafleur är inte samma liga - ja, spelar knappt samma sport - som Villa Anna. Måste dit igen snart...

Hambergs är en annan stabil levarantör av kvalitetsmat. Valborg avnjöts traditionsenligt i Slottsbacken. Den här gången var vi bekväma och caterade allt från sagda fiskhandlare. Pokermannen och jag slog till på varsitt skaldjursfat Extravagant som serverades på ett brickliknande fat. Mätta och nöjda blev vi, och Ruinart 2002 sköljde ned hummer, havskräftor och kungskrabba föredömligt!

Glad vår!