2001 chateau pibarnon, 2005 amarone campo dei gigli m.m.

Det har varit ganska tyst ett tag på bloggfronten. Orsakerna är väl flera; dels ett bristande intag av bloggvärda viner, dels en gradvis stegrande tröskel av vad som bedöms som bloggvärt, dels en viss allmän leda som gör att bloggandet inte känns så nödvändigt som förr. Jösses, jag har ju hållit på i tre och ett halvt år och skrivit drygt 350 inlägg, insåg jag för inte så länge sedan. Motgångar i yrkeslivet har inte hellar triggat bloggarlusten.

I måndags kändes det särskilt deppigt och behovet av något massivt och overwhelming rött var starkt; särskilt efter en helg i beredskap. Ett av inköpen från septembersläppet,

Amarone della Valpolicella Campo dei Gigli 2005 från Tenuta Sant' Antonio, fick falla offer för skruvkorken i alltför unga år. Jag var inte i sinnesstämning för att leta nyanser, men det behövdes inte heller. En oerhört massiv doft präglad av mörka körsbär, choklad och kryddighet men inte fullt så portvinsaktig som man kunde ha gissat. I munnen är det tungt, sött, eldigt (16 vol% enligt etiketten...) men ändå inte ur balans och med spännande drag av bl a korinter och mörka körsbär. Slutet är långt, uppstramande och håller ihop det hela så det inte stjälper över ända. Dag två dricks vinet med större välbehag; som om det lugnat ned sig lite och blivit en smula mer harmoniskt. Kan lagras, skriver SB på hemsidan. Skall lagras, säger jag.

En middag på stan med en gammal vän visade sig innebära vinmässiga bekymmer. Katalin är visserligen kanske mest känt som musikpub med fokus på öl, men jag ville gärna ha vin till maten och min vän följde med. Vinlistan var ganska kort, med en Chateauneuf-du-Pape som minst ointressant. Den var dock slut. Vinkyparen rekommenderar då husets bourgogne i stället, på temat "same-same-but different". Nja, jag vill inte riktigt hålla med om att en enklare pinot är det ideala valet till min köttbit. Den här då, Poggio; en sangiovese/merlot-blend? Slut.

Kyparen kommer in med tre flaskor; en chilensk shiraz (eller var den argentinsk?), en rioja och en ripasso. *suck* Vi väljer till slut ripasson. Urkorkning, upphällning. *sniff* hmm... *sniff, sniff* jag blir tveksam, men känner mig redan som Den Besvärliga Kunden (TM) och väljer att konstatera att det känns slutet och behöver nog en del luft. Ganska snart var det snarare i behov av en kemisk reningsprocess - korkskadan blir bara tydligare och tydligare och efter en stund skickar vi ut vinet med en annan servitör. Han kommer raskt tillbaka med en flaska - hepp! - husets bourgogne! Jag orkar inte protestera längre och vi delar en flaska alldeles för varm Domaine Leflaive som bjuder på korrekta, lätta, bäriga, kryddiga toner och inte alls funkar till maten men är ganska trevligt drick- och pratvin efteråt.

Ikväll är det grabbkväll när hustrun är på kick-off. Till pastan vill jag ha något ganska stramt, med mycket syror. Sneglar ett tag på Taurasi men har bara en flaska kvar, och hittar så en Chateau Pibarnon 2001 på hyllplanet ovanför. Hmmm... den kanske det kan vara dags att prova? Kanske ingen syrabomb men viss stramhet borde det väl kunna erbjuda? Enligt Mölstad görs vinet på 80% Mourvèdre, 10% Cinsault och 10% Grenache. Jag har inte noterat när jag köpte in vinet, men gissar att det var åtminstone två-tre år sedan. Kanske mer.


Jag hade ärligt talat ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när jag doppade näsan i glaset, men jag blev positivt överraskad. En elegant, balanserad doft med begynnande mognad och dominans av björnbär och örter samt underliggande toner av fat och någon jordighet. I munnen är örtigheten mer framträdande, tillsammans med röda bär, lite läder och en sammetssträv, mycket finkornig tanninstruktur som sandpapprar tungan på allra bästa sätt! Ett mycket gott vin; det bästa jag druckit på ett tag, och helt klart potential att leva vidare i många år.

Och i kväll kändes det ganska kul att få blogga...!