onsdag, september 30, 2009
champagne José Michel Carte Blanche NV
söndag, september 20, 2009
fantastisk gotlandshelg!
Hummersoppa på väg!
Efter den inledande champagnen (Pol Roger NV; helt okej, lite lättare än väntat, har varit bättre?) gick vi på olika förrätter. Jag höll mig till hummersoppan med diverse tillbehör. Vacker som en sommaräng var presentationen - dessvärre var soppan inte riktigt varm nog för att komma helt till sin rätt. Synd. Till det en Chablis 1er cru från Clotilde Davenne, Montmains 2005. Bra friskhet och syra, men vill hävda från minnet att den inte hade riktigt förväntad mineralitet.
Mat, potatis och rött vin...
Sju karnivorer gick sedan vidare till lammrostbiff eller oxfilé. Jag ställde Tignanello 2005 mot Pagodes de Cos 2000, och räknade med att de flesta skulle föredra italienaren. Så icke; de fem åren mer i mognad hade gett klara resultat i form av en del tobak/läder som i kombination med järn/mineral och bra frukt invigde kamraterna i en ny dimension av vin. Bra balans, bra längd - fantastiskt till maten! Tignanellon naturligtvis inget dåligt vin i sig, men led nog av ungdomen. Markerade tanniner, mer körsbär och örter och mer power. Jämngamla hade det blivit en intressant match!
Pagodes de Cos 2000 vs Tignanello 2005
Den andra kvällen vigdes åt en magisk grillkväll bland raukarna. En vindstilla, ljummen kväll i slutet av september, som snarare ledde tankarna till juli om det bara varit lite ljusare och kanske två grader varmare. När grillningen väl var över såg dock en rejäl drivvedsbrasa till att hantera de båda sistnämnda bekymren...
Champagne i skymningen...
En Amazone de Palmer fick inleda. Mina intryck från första provningen består; en väldigt äppelmustig historia som upplevdes både fylligare och trevligare än Pol Roger från kvällen innan.
...följt av en magnum cabernet...
Till entrecôte från grillen med sallad, kokt potatis, sås m.m. öpppnades en Mas la Plana 1995 (mg), köpt på en Finlandsbåt för en dryg femhundring för tre år sedan. Jag hade väntat mig mer mognad av det här vinet, och blev nästan lite besviken. Samtidigt känns det orättvist att skriva det, för det var ett riktigt gott vin, välbalanserat och med bra längd. Jag förde inga anteckningar under helgen, men minns att jag lite förvånat reflekterade över mängden röda bär i vinet. Inte så cabernet-typiskt som jag väntat mig.
...och så lite Pauillac, tack!
Till ostarna korkades två årgångar Chateau Batailley (1999 vs 2001) upp, och jag fick därmed vännerna att prova vad årgångsvariation kan göra för ett vin. För mig var 2001 det större vinet, som jag upplevde hade större koncentration och pondus och tydligare ceder- och blyertskaraktär. Andra höll 1999 som det bättre.
Vilken kväll!
Globetrottern fiskade fram vintagecigarrer från sina inspektionsresor i Västindien; whisky, lagrad rom och konjak skänktes i; mörkret lägrade sig allt djupare över raukarna och mer ved kastades på elden, vemodiga sånger om livet och kärleken ljöd mot stjärnorna... Det blev en lång och magisk natt!
söndag, september 13, 2009
1996 chateau pape-clement
1959 chateau pontet-canet
lördag, september 12, 2009
2001 chateau pibarnon, 2005 amarone campo dei gigli m.m.
En middag på stan med en gammal vän visade sig innebära vinmässiga bekymmer. Katalin är visserligen kanske mest känt som musikpub med fokus på öl, men jag ville gärna ha vin till maten och min vän följde med. Vinlistan var ganska kort, med en Chateauneuf-du-Pape som minst ointressant. Den var dock slut. Vinkyparen rekommenderar då husets bourgogne i stället, på temat "same-same-but different". Nja, jag vill inte riktigt hålla med om att en enklare pinot är det ideala valet till min köttbit. Den här då, Poggio; en sangiovese/merlot-blend? Slut.
Kyparen kommer in med tre flaskor; en chilensk shiraz (eller var den argentinsk?), en rioja och en ripasso. *suck* Vi väljer till slut ripasson. Urkorkning, upphällning. *sniff* hmm... *sniff, sniff* jag blir tveksam, men känner mig redan som Den Besvärliga Kunden (TM) och väljer att konstatera att det känns slutet och behöver nog en del luft. Ganska snart var det snarare i behov av en kemisk reningsprocess - korkskadan blir bara tydligare och tydligare och efter en stund skickar vi ut vinet med en annan servitör. Han kommer raskt tillbaka med en flaska - hepp! - husets bourgogne! Jag orkar inte protestera längre och vi delar en flaska alldeles för varm Domaine Leflaive som bjuder på korrekta, lätta, bäriga, kryddiga toner och inte alls funkar till maten men är ganska trevligt drick- och pratvin efteråt.
Ikväll är det grabbkväll när hustrun är på kick-off. Till pastan vill jag ha något ganska stramt, med mycket syror. Sneglar ett tag på Taurasi men har bara en flaska kvar, och hittar så en Chateau Pibarnon 2001 på hyllplanet ovanför. Hmmm... den kanske det kan vara dags att prova? Kanske ingen syrabomb men viss stramhet borde det väl kunna erbjuda? Enligt Mölstad görs vinet på 80% Mourvèdre, 10% Cinsault och 10% Grenache. Jag har inte noterat när jag köpte in vinet, men gissar att det var åtminstone två-tre år sedan. Kanske mer.
Jag hade ärligt talat ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när jag doppade näsan i glaset, men jag blev positivt överraskad. En elegant, balanserad doft med begynnande mognad och dominans av björnbär och örter samt underliggande toner av fat och någon jordighet. I munnen är örtigheten mer framträdande, tillsammans med röda bär, lite läder och en sammetssträv, mycket finkornig tanninstruktur som sandpapprar tungan på allra bästa sätt! Ett mycket gott vin; det bästa jag druckit på ett tag, och helt klart potential att leva vidare i många år.
Och i kväll kändes det ganska kul att få blogga...!
tisdag, september 01, 2009
xavier -07 vs fetzer bs zin -06
Mixed grill med marinerade kycklingspett, något nötkött och kryddiga korvar kombinerat med potatissallad och coleslaw kändes ganska spretigt, och jag undvek därför det mer finstämda registret. För att ge en referensmöjlighet blev det två viner; Xavier CNdP 2007 och Fetzer Barrel Select Zinfandel 2006.
Min tanke var att försöka demonstrera hur två viner som ligger hyfsat nära varandra i smakbeskrivning ändå kan smaka rätt olika, vilket jag tror gick fram. Jag ville också välja bland vanligt förekommande viner, ifall någon skulle råka hitta en ny favorit.
Även om jag inte är någon tillskyndare av zinfandel fungerade den hyfsat till den här sortens mat med lite kryddiga, eldiga, syrliga, toner (maten alltså, inte vinet!). För mig är nog egentligen doften största problemet; jag kommer till vanilj och björnbärsmarmelad och sedan är det stopp. Ganska endimensionellt.
I min gom var det därför ingen tvekan om att Xavier var vinnaren. Naturligtvis ett klart dyrare vin också, men ändå... Xavier hade förutom bär och örter även spännande lakritstoner i doften, och ett klart bättre grepp med struktur och tanniner. Tyvärr var glasen ganska undermåliga och bidrog inte till helheten, men jag är nöjd med att ha försökt vidga vyerna något på mina kära kollegor!