fredag, maj 01, 2009

sista april-middag och konjärernas 15-årsjubileum

Sällskapet Konjärerna är en samling herrar som alltför raskt närmar sig medelåldern. För femton är sedan var de mer eller mindre fjuniga studenter, som tyckte det var festligt att sätta på sig den vita mössan klockan 15 i Slottsbacken och som dessutom tyckte om mat, vin och lite bättre konjak. Så bar det sig inte bättre än att det skapades en tradition att äta middag tillsammans då och då, och någon form av - aldrig nedtecknade - statuter skapades. Den som bjöd på middagen skulle servera en minst trerätters meny med tillhörande drycker och avsluta med en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.


Från början fyra till antalet har sällskapet långsamt växt till nuvarande åtta, vilket utgör ett ganska lämpligt tak. Fler än så blir ofta trångt och svårare att hantera rent logistiskt. På årsdagen har vi för vana att fira tillsammans med fruar/flickvänner och i vår ungdom ordnade vi middagar själva, medan vi de senaste åren varit mer bekväma och gått på lokal. I år gjordes dock ett nytt försök med matlagning i hemmet; mycket för att kunna välja fritt bland viner att dricka.

Så kom det sig att inte mindre än femton vuxna och tre barn samlades i flödande sol på terassen i Sunnersta. En Pierre Peters NV BdB 100% Grand Cru (mg) - flasklagrad i ca 2,5 år - inledde kalaset på ett strålande sätt. Komplext, och med toner av mogna äpplen och lite svamp. "Kriminellt att göra så bra champagne så billigt!" konstaterade Vinmannen.



Till förrättens sparrissoppa med halstrad pilgrimsmussla och forellrom serverades två rieslingviner; Domän Wachau Riesling Smaragd 1997 och Trimbach CFE 2002. Vinerna ligger i samma prisklass och på Systembolagets smakklockor stod visarna på exakt samma klockslag. Två identiska viner, alltså? Knappast... Trimbach var ett mer återhållet vin i såväl doft som smak, men med läckra, komplexa toner av såväl bivax som lite citrus, mineral och en begynnande petrolerumton. Wachau var betydligt mer up-front med stor doft, dominerande petroleum, ananaspastill och honung. Doften kunde få tankarna att gå åt ett sötare håll, men smaken var klingande torr och ren om än kortare och inte lika skönt efterbett i syrorna som Trimbach. Vid omröstningen hamnade de ungefär lika totalt sett; alla gillade Trimbach medan några älskade Wachau och andra var mer ljumma.




Varmrätten hölls till det enkla och funktionella för stora skaror: oxfilé som klappats med vitlök, salt och peppar innan den gavs en stekyta och gick färdigt i ugn till 55 grader; potatis- och svartrotspuré; örtbakade körsbärstomater; steksky; hemlagat ört-/kryddsmör. Möjligheten till det individuella vinvalet hölls högt denna underbara vårkväll, och således ställdes inte mindre än tre kommuner mot varandra: 2001 Chateau Batailley (5 cru, Pauillac), 2001 Chateau Durfort-Vivens (2 cru, Margaux), 2001 Chateau Talbot (4 cru, St Julien).





Objektivt sett var Talbot det bättre vinet. Framför allt dess sammetssträva tanniner var riktigt läckra, och hade det inte också en viss mockaton? Samtidigt var vi flera som ändå höll Batailley som nummer ett för kvällen. Med sin djupa cassis/blyertston satt det som ett spjut i maten. Durfort-Vivens något av en besvikelse. Det kändes också som det mest mogna vinet - frågan är vart det är på väg?



Medan rödvinet hyfsades tillsammans med ostar tog Pokermannen fram en Warre´s 1977 som komplement. Som vi konstaterade - stort vin från ett stort år, men med framtiden för sig.




Avslutningsvis serverades Vinmannnens vanilj- och kardemummapannacotta med aprikosconfit och inte mindre än tre olika sauterner: 1998 Chateau de Malle, 2001 Chateau d'Arche-Lafaurie cuvée Madame och 2003 Chateau Coutet... Här valdes aldrig någon vinnare, men i mitt tycke var de Malle den som stod ut mest med sin fyllighet och mognad, medan d'Arche-Lafaurie var kvällens elegant.


Kvällen avslutades som sig bör med kaffe, destillat och cigarr ute under stjärnorna. Vid det laget hade sedan länge ett rejält mått av välbefinnande infunnit sig...



PS Som "kockvin serverade Vinmannen under eftermiddagen dessutom 1995 Chateau Montus Cuvée Prestige och 1995 Chateau Destieux St Emilion GC - inga dåliga saker att smutta på mellan lökhack och svartrotsskalande...!
PPS - update: Tack för matbilderna, Servitör'n (måsta snart hitta ett annat alias på dig...) :-)

5 kommentarer:

Björn sa...

Warre's Vintage 1977 drack jag redan 1995. Rena barnarovet och det visade upp en alkoholhetta som jag gissar nu har givit med sig. Gott var det ändå och det är trevligt att bli påmind:-)

Inga kommentarer om Montus CP och Destieux?

konjären sa...

Orken tröt i gårdagsnatten...

Destieux var en riktigt bra, klassisk, old-school St Emilion med mjuk, rundad, mognande karaktär men ändå med kraft bakom. Jag borde ha provat den till mat - Vinmannen hävdade att den växer ett nummer till då, vilket jag gärna tror. Som "drinkvin" var det ändå storartat!

Montus CP var kanske i tuffaste laget för att smutta på medan grytorna puttrade, men tanninfetischist som man är så går det mesta...! Jag har provat det en gång förut och slås av hur ungdomligt ett 14 år gammalt vin kan kännas. Doftassociationerna gick såväl till Bordeaux som Libanon, men i munnen var det ingen tvekan om att det var något annat i glaset. Frukt och tuffa tanniner. RP skall ha gett 96 p, enligt Vinmannen... Strålningsforskaren gillade det mycket!

Vinmannen sa...

Hej, det är väl säkrast att säga att RP gav vinet 94-96 i en rätt tidig bedömning;)
Men intressant att notera är att vinet faktiskt allokerades ut och såldes primör för höga priser på lite olika ställen. Just denna flaska (låda) såldes genom vinkällaren grape när det begav sig.
Tack än en gång för en storartad middag, imponerande precision på stekgraden på oxfilé till 15 personer på en gång !!!!

Servitören sa...

Det var en superb middag vi bjöds på denna valborgsafton. Man kunde liksom inte låta bli att backa om på maten trots att magen egentligen sa ifrån. :) Vinerna var spännande och mycket goda som vanligt. Det är lätt att bli bortskämd i detta sällskap det kan jag lova.
Hade faktiskt glömt att vi jubilerade måste jag erkänna, men det känns som en mycket värdig fest. Synd bara att du konjären inte kunde vara med på dagens aktiviteter i vårsolen. Tack för husrum och frukost dessutom. :)

konjären sa...

Jag hade faktiskt också missat jubiléet - det var när jag fyllde i middagsnoteringarna i sällskapets dagbok dagen efter det gick upp ett ljus för mig. Känns dock som ett värdigt firande, som sagt!