domaine leflaive chevalier-montrachet grand cru 1999

Efter att ha harvat runt i grill- och budgetvinsträsket en tid var det äntligen dags för lite stora viner igen. Tack Pokermannen för ett lysade initiativ! Inte mindre än åtta man runt bordet fick prova ett antal storartade och säregna vita viner på kvalitetsfiskbistron Hambergs.

Först ut var Pierre Peters Cuvée Special 1999 (serverad tillsammans med en liten löjromsklick), med mycket rik och fyllig doft av brioche och långt oxiderade äpplen. Smaken var medellång till lång och mycket mjuk, sammetslen och rund. Låg syra. Moussen var mycket låg och vinet betedde sig närmast pärlande. Gott och spännande, men antagligen på väg utför eller en något tveksam flaska. Den var i alla fall förvånansvärt snäll.

Två vita viner fick ackompanjera helgeflundran: först ut var något så ovanligt för mig som en mogen vit Bordeaux. Domaine de Chevalier 1992 GCC Graves var rikt gyllengul till färgen och en doft som inledningsvis var lite blyg men som växte till efterhand och som fullständigt präglades av fat, ek, gräddkola.... Vi pratar inte varsam fatbehandling här! I munnen var det långt, tydligt moget, lite låg syra även här kanske och kryddiga toner av sandelträ och kanel; säkert från faten. Till mat fungerade det dock förvånansvärt bra, och det var absolut inget dåligt vin i sig och dessutom lärorikt och intressant! Vad mer kan man begära?

Tja, man kan ju alltid önska sig en Domaine Leflaive Chevalier-Montrachet 1999 Grand Cru...! Oj, oj, oj... Färgen ljusare än Bordeauxen, men fortfarande åt det gyllengula hållet. Doften... Aaahh! Bara minen på Pokermannen när han tog sin första sniff var värd hela kvällen och halva notan! En otroligt stor doft som stod som en strut ur glaset, med noter av krutrök, flinta, sesamfrön och nötighet... Någonstans bland detta - eller snarare under men ändå inuti!? - också tropiska frukter och ljunghonung. Löjligt komplex och sammansatt, och jag slogs av hur svårt det var att överhuvudtaget sätta ord på doftupplevelsen. Allt kändes så integrerat i sig att det omöjliggjorde separation till enskilda dofter. När det problemet inträder brukar det skvallra om att det är ett bra vin man har i glaset...

Smakmässigt var det oerhört intensivt och med fantastisk längd. Mineraltoner och så återigen den där underliggande, gäckande tropiska frukten. Som ni kanske anar ett vin jag verkligen gillade och som kan mycket väl ha varit mitt bästa vita, torra, icke-mousserande vin någonsin!

Efter en stunds kontemplation över vinlistan enades vi om en flaska Coteaux du Layon 1976 till brûlée eller ostar (efter eget val). Gamla viner finner alltid vårt intresse när vi är ute i det här gänget... Högst säreget vin som inte föll alla på läppen. Märklig doft av melonsorbet och metall, så småningom också av granatäpple. Mycket syrarikt vin som gjorde det svårt att uppskatta exakt hur sött det egentligen var. I mitt tycke i alla fall ett mycket gott vin, och också här ett tillfälle att vidga sina vyer och upptäcka nytt. Inte alls så likt Moulin Touchais som jag hade gissat.

Vår förträfflige sommelier Igor som orädd kastade sin in i jordmåns-, producents- och lagringsduglighetsdiskussioner med såväl Vinmannen som Pokermannen ville inte att kvällen skulle ta slut där, utan bjöd på en avslutande intressant upplevelse tillsammans med notan. Etim Verema Tardana 2005 är ett sött, rött vin från Spanien, gjort på delvis botrytiserade druvor av bl a Grenache! Baketiketten lovade ett vin som skulle vara idealiskt till choklad. Doften innehöll plommon, blåbärssylt eller blåbärssoppa och choklad. Smaken var spännande men lite jolmig. Vinet hade mått bra av en något högre syra.

Allt som allt en fantastiskt trevlig kvväll med god uppslutning trots (eller tack vare?) kort varsel. En tankeställare var det att få prova så många olika men alla väldigt bra vita viner. Om jag räknar bort champagne och sauternes så är nog andelen vitt i min källare absolut inte över 5% - varför är det så? Det här var ju gott!

Vid hemgången lockade Igor med några nya röda Bordeauxer som var på väg in på listan; jag har en känsla av att det blir ett återbesök inom kort. Och jag har svårt att förstå hur UNT betygsätter när Hambergs fick en 7:a och Ågatan 11 en 8:a i senaste testet. Servicenivån och det (faktiska) vinutbudet kan i alla fall inte vägas in särskilt tungt i betyget...!