sommarens grillvin (?), ågatan 11 revisited och en löjligt bra konjak!

Så här års kryddas kvällstidningarna och för all del vissa vintidningar också med de obligatoriska vintipsen för grillandet. Det verkar råda någon form av konsensus här att ett s k "grillvin" är:


a) från nya världen,

b) relativt sötfruktigt,

c) normalt förpackat i praktisk bag-in-box, och har

d) hög alkoholstyrka.



Inte många rätt i Konjärens checklista, alltså. Men hur fel kan de ha, jänkare, sydafrikaner och australiensare? Är inte grillandet en så stor del av deras nationella matkultur att deras viner utformats just för att stödja sådan mat? Att välja vin från nya världen till grillen borde vara lika säjlvklart som att ta fram sin bästa Rhône till örtkryddade lammet eller en Corton eller Chambolle-Musigny till sin Boeuf Bourguignon? Jag måste ju i forskningens tjänst ge det hela en chans!



Ett vin som faktiskt hissats även i en del namnkunniga bloggar som ett gångbart grillvin i sommar är Seghesios Sonoma Zinfandel. Årgång 2007 skall tydligen vara riktigt bra, och skall något vin klara av att återupprätta zinfandeldruvans stukade självkänsla vid mitt bord så kanske det är det här? Mnja... Jag har nu provat det två gånger; först hos IT-mannen och en gång hemma. Helhetsintrycket är att jag förstår att det är ett bra vin, kanske t o m riktigt bra, men det klämtar inte i några klockor för mig. Det är stort, varmt, sött, fruktigt, överväldigande... Rejält med power. Hög alkoholstyrka förstås, (minst) 15.5%. Björnbär, kryddor, fat.

Det som stör mig mest och som drar ned mitt betyg är den kvardröjande munkänslan. Vinet lägger sig som en beläggning i munhålan; lite kladdigt, sticky... Inte alls den friskhet jag ofta längtar efter i ett matvin. Smaken stannar i den främre delen av munnen och känns inte särskilt komplext, även om doften faktiskt lovar lite mer. Visst funkar det, men det är inte vad jag letar efter i sommar.

Ett annat tips till grillen i olika sammanhag har varit Xaviers Chateauneuf-du-Pape. Det har ju inte varit trångt på SB:s hyllor av vin från detta område, så en förhållandevis lågt prissatt representant för regionen bör naturligtvis testas av. F&V testar det till ost med gott resultat, medan diskussionerna i vissa vinforum varit mer avvaktande.

Rhône 2007 har gjort bra ifrån sig, säger rapporterna. Decanter hissar köpflagg men med viss reservation - hur blir det med lagringspotentialen; är inte syran lite låg? Det är inget jag känner av i vårt försök med Xaviers vin. Doften frisk, bärig med krossade hallon och örter. Smaken noterar jag som frisk, stram, syrarik (!), balanserad, lång och med en lite eldig finish och kryddigt slut. Det här är en munsköljare, jämfört med Seghesio, och något som i min mun passar bättre till mat; grillad eller annan. Det här vinet jobbar med maten och skapar inget extra tuggmotstånd. Skönt - men lite märkligt att se att båda vinerna har precis samma smakklockor i SB:s noteringar... Xavier är hur som helst ett vin som är välkommet tillbaka i sommar...!

-o-o-o-

För övrigt gjorde jag tillsammans med min bror ett återbesök på Ågatan 11 i helgen för att se om de fått ordning på prylarna. Fortfarande svajar servicen en del och vi fick vänta en haltimme på förrätten. Vinlistans överensstämmelse med verkligheten var fortfarande sådär, men det påpekades i alla fall noggrant den här gången när årgångarna inte stämde. Min planka (!) med lamm- och oxkött, duchessepotatis och sparris beställdes rare, men var snarare medium. Nå; köttet var gott i alla fall, men rödvinssåsen som var generöst påstänkt hade något artificiellt över sig; nästan åt liquid smoke-hållet...?

En Chateauneuf-du-Pape fick det bli även där, den här gången från Louis Mousset. Årgång 2007 i stället för listans 2004... Ny producent för mig, och vinet var gott men inget att skriva hem om. Största upplevelsen var annars tveklöst de två cl med Ragnaud-Sabourin Le Paradis som jag unnade mig efter maten.

Lånad bild - problem med bilderna från besöket...

Jösses jämrar i min lilla låda! Här pratar vi konjak! Utan tvivel en av de tre bästa jag någonsin provat, och då har jag ändå haft nöjet att smaka A.E Dor nr 6, 7, 8, 9, Delamain RdF och en hel del annat bra. Ranciokaraktären var fantastisk och eftersmaken precis hur lång som helst! Enligt Conal R Gregory i En bok om Cognac för kännare så är Le Paradis en blandning av till ca 90%konjak från förra sekelskiftet och resterande 10% från före 1870... Några pre-phylloxera-droppar fick man alltså i sig på kuppen. Löjligt bra! Påslaget per cl var dessutom - jämfört med inköp ev flaska på SB - förhållandevis lågt; tack för det.