notiser från london

Så har jag hittat en stund att i korta drag sammanfatta min inte utan gastronomiska inslag utflykt till London. Att hemresan var problemfylld (se nedan), att det först erbjudna hotellrummet saknade toalett på rummet (på ett trestjärnigt hotell! only in England!) och att jag var mer eller mindre förkyld under hela resan dämpar tyvärr entusiasmen något, men jag hade en del sköna stunder och fick gott om egentid.

För att känna att jag faktiskt var i england satte jag mig på närmaste pub med ett par pints ale, en flottig hamburgare och senaste Time Out. Rätt skönt, så långt...

På Gordon Ramsay's Maze fanns konceptet med smårätter för runt 10 pund stycket kvar. Ett glas Henriot -96 gjorde mig och min förkylning sällskap genom bläddrandet och funderandet. Mycket gott vin med bra friskhet trots begynnande mognad och som försvann alldeles för snabbt från SB:s hyllor. Kanske kommer den tillbaka - varunumret finns i alla fall kvar...

Till slut åt jag ankleverterrin med rökt ål (mums!), krabba med avocado, majssorbet och oscietre (också mycket gott), vaktel med mera anklever (snyggt, finstämt och vällagat men inte så spexigt) och lammracks med shepherd's pie. Till maten plockade sommelieren ihop ett vinpaket på tre mindre glas, som följdes av ett fjärde separat val till lammet.

Ankleverterrinen fick följe av ett ungerskt vin som jag dessvärre inte föll för. Påminde något om gewurztraminer eller viognier; ganska blommigt och aromatiskt, inte sött och med i mitt tycke för låg syra. Om jag förstod det rätt var det gjort på Hárslevelü, dvs druvan som i sött tillstånd ger tokajer, och antagligen var det Szepsy som producerade (i alla fall har de deras Hárslevelü på glas). Well, stay sweet, mr Szepsy ...

Krabban ledsagades av en nästan löjligt äpplig Grüner Veltliner. Friskt och frejdigt med syrorna på plats bet det tag i krbban i majonnäsröra på ett härligt sätt. Gott vin och bättre matchning!

Vaktel

Till vakteln blev det en barbaresco 2004 från Produttori del Barbaresco. Jag tyckte väl att jag kände igen vinet; det har hyllats både här och där. Och visst var det gott! I min lilla bok som jag satt och smusslade med lite halvdiskret står nedkrafsat "blommig, kryddig, mycket god, bra match". Det här får jag forska vidare i - vinet verkar gå att beställa fortfarande.

Till lammet rekommenderades ett glas Crognolo 2003 från Sette Ponti med lite mer kraft. Jag var lite skeptisk till en toscanare från det varma året vilket fick igång sommelieren på alllvar och bedyrade att just Sette Ponti hade lyckats balansera vinerna och inte gjort några övermogna sötfruktigheter. Tja; fat, frukt och kryddor. Bra vin, men barbarescon var elegantare.

Choklad

Avslutningsvis en smaskig chokladdessert med espresso och Delamain 1972. Ett särskilt hedersomnämnande till gratisgodiset efter notan - generöst tilltaget och mycket gott! Ber för övrigt om ursäkt för bildkvaliteten - jag är lite för blyg för att använda blixt när jag fotar maten på finare ställen...

Godis

Dagen efter spenderades på Imperial War Museum, innan jag letade mig fram till vinbutiken The Sampler. Stort tack för tipset, Niklas J; här hade jag riktigt roligt! I en medelstor afärslokal trängdes vinflaskor på hyllor och väggar, och inte vilket skräp som helst. Här håller man en medvetet hög profil rakt igenom känns det som, och försöker verkligen uppmuntra nyfikenhet och ökat vinkunnande i kundkretsen. Genom tio stycken samplingsmaskiner kan man prova inte mindre än åttio viner per glas - eller snarare munfull. Det är inga stora skvättar, men de flesta kostar å andra sidan inte mer än 10-15-20 kr, så för en hundring eller två kan man testa igenom en hel del och jämföra olika producenters och länders uttryck av samma druva, t ex. Fast om man - som jag - fastnar vid skåpet benämnt Icon Wines rullar pengarna fortare... Med 30 pund på kortet tog jag mig uppgiften an med tillförsikt!

Först ut blev en liten Côte-Rotie-provning från 1978. Vem skulle ni på rak arm säga gjorde bästa vinet av Guigal och Jaboulet det året? Tja, en fråga om tycke och smak förstås, men för mig vann Jaboulet på mer bibehållen frukt, örtigare inslag och mörkare bär jämfört med Guigals lite friskare, nästan syrligare toner med inslag av läder. Efter att ha läst senaste decanters artikel om brett på flyget vill jag hävda detekterbara halter i båda vinerna.

Sedan följde en CS-test; min egen version av Steven Spurriers berömda Parisprovning på 1970-talet: Pichon-Lalande -95 vs Léoville-las-Cases -95 vs Stag's Leap Cask 23 -97 .

Lalande har jag ju provat igenom grundligt vid en vertikal för ett år sedan, men -95 var inte med då. Jämfört med -96 som fanns på bordet den gången upplevde jag -95 som mer mogen och inte lika fyllig. Cassis, plommon, bra tanniner, grepp och längd.

Las-Cases fick jag testa ett par äldre årgågar i Gävle i höstas. Det här var ett stort vin; har noterat "torr frukt" i boken och det som bäst beskrivs som finkorniga tanniner. Jag har sett den termen användas i bland, men det här var ett av de få tillfällen då jag själv kände det som träffande.

Stag's Leap var nytt för mig. Fruktigare, bärigare, möjligen något "eldigare"...? Tydligast var att greppet satt mycket längre fram på tungan och inte så långt bak i gommen, om ni förstår vad jag menar. I mitt protokoll är det ett minus, och vinnare på teknisk KO blev Las-Cases -95! Ordningen återställd, mr Spurrier!



Där var pengarna slut, och jag strosade runt hyllorna och letade efter någon souvenirflaska när blicken föll på skåpet märkt Riesling/Sweet. Hupp! (som översten i 91:an skulle ha sagt...). En flaska Yquem -83 mitt i alltihopa! Här fanns ingen möjlighet att ens överväga något annat än att pynta in ytterligare 20 pund på kortet och tanka upp glaset... Att få chansen att prova mogen Yquem får inte förbises.

Aaaahhh! I boken står "tropiska frukter i honung overload". En oerhörd koncentration, betydligt mörkare i färgen än den -97:a jag testade i höstas, och med klara drag av aprikoskärnor. Madre mia! Löjligt gott!

Souvenir

Avslutningsvis hittade jag en liten sännande halvflaska att omsorgsfullt packa in i det bagage som sedermera anlände drygt 48 timmar försenat (tack för det, frassarna!) och hoppas på det bästa. Trimbach Riesling CFE 1983 torde om inte annat kunna erbjuda en intressant upplevelse, och är ett sådant vin man aldrig hittar hemma. Den här affären, som ligger nära Highbury&Islington på Upper Street i nordost är väl värd ett besök!

Ostron

På lördagen strosade jag bland annat runt i Selfridges matavdelning; en saluhall med de mest fantastiska presentationer av fisk, skaldjur, kött, fågel m.m. Stannade till för några ostron och ett glas Henriot NV, och funderade et tag på varför det inte finns ostronbarer som serverar champagne i svenska matvarubutiker. Tills det slog mig att det är ju just vad som finns till och med i vår egen saluhall här i Uppsala. Problemet är snarare att man aldrig tar sig den tiden när man är på hemmaplan. Mental note: ät ostron med champagne nästa gång i saluhallen!

Och det var väl ungefär det hela resan gick ut på; att få ta sig tid att följa infallet och sitta ned med ostron och champagne till första lunch en alldeles vanlig lördag i januari. Avslappnande. Nu är det nytt år, nya förutsättningar och nya inlägg att skriva. På lördag vankas det kalas hos Vinmannen; något att skriva hem om gissar jag!