masi amarone della valpolicella 1990

För oss som är suckers på moget vin dyker det emellanåt upp enstaka fynd på Systembolaget. Om det här kan fyndstämplas med tanke på den ganska styva prislappen är förstås diskutabelt, men det är riktigt, riktigt gott och får en att förbanna det faktum att man inte köpte på sig t ex en låda amarone 1997 när de fanns tillgängliga...


Men vi tar det från början. Minnesgoda läsare av denna blogg har vid det här laget förstått att min tjänst inte tillåter alkoholintag vissa veckor. Var tredje vecka vitt är det som gäller för tillfället, men förhoppningsvis skall det glesa ut så småningom. Så när en sådan vecka avslutats är det anledning att fira, och ofta är det en stadig bit kött och ett (par) stadiga glas rött som står på önskelistan.



Ryggbiff inhandlades redan igår, och när hustrun ringde på eftermiddagen för att konsultera kring de kompletterande inköpen slog det mig att det fanns en flaska Masi Amarone della Valpolicella 1990 i källaren. Bra amarone har alltid varit en av hustruns favoriter, och jag var själv nyfiken på att se hur långlagring farit fram med ett så kraftigt vin. Till ryggbiffen serverades västerbottenpuré och en portvinskaramellsås. Ett inte särskilt överraskande val, men ack så gott!



Vinet hade bleknat och klarnat ganska rejält och hade en läckert tegelröd nyans. I doften fanns naturligtvis en del torkad frukt, tobak och korinter men också hyfsat med färska frukter (plommon, svart vinbärsvingummi). Hustrun hittar också en del charkinslag som jag missar. Smaken var lång, mogen, välbalanserad och inte särskilt alkoholeldig trots uppgivna 15,5%. Där trängdes mer av den torkade frukten tillsammans med ett stopp Borkum Riff Cherry Cavendish (sorry, got a bit carried away there...). Men en klick rönnbärsgelé vill jag definitivt hävda i eftersmaken! Mycket gott som helhet, i mitt tycke klart bättre än yngre amarone av samma producent och extremt välpassande till maten. Dock ganska styvt pris för dropparna, som sagt.

ibland är livet orättvist

Marcus Aujalay är på besök i stan, och presenterar avsmakningsmeny med tillhörande viner för ungefär halva priset gentemot Palais Coburg. Själv har jag beredskap i helgen, men hustrun med väninnor är där medan jag är hemma med farmor som backup (om jag mot förmodan skulle kallas till tjänstgöring under kvällen). Fick följande sms för en stund sedan:

Tre rätter avnjutna, måste säga att Palais Coburg kan krypa och gömma sig! Förutom vinet förstås!

Det är nog som konstaterats i olika sammanhang (inte minst i Gourmet/White Guide) att svensk gastronomi står just nu i en internationellt mycket hög klass. Det som hindrar Sverige från att få fler Michelinstjärnprydda krogar är inte matlagningen, utan snarare inramningen. Det är helt enkelt för få handväskpallar på svenska resauranger för att passa farbröderna (jo, jag tror nog att det är flest farbröder) med den röda boken. Kanske kan vinlistorna upplevas som lite för enkla och korta i en del fall.

Eftersom jag såg den här kvällen närma sig passade jag på att i torsdags - på väg från ett möte i Upplands Väsby till ett annat inne i Stockholm - äta lunch på Edsbacka Bistro.

Gott, men den stekta rödspättan med brynt smör och nötter hade gärna fått sällskap av en lagom fatlagrad chardonnay, varför inte från Bourgogne?

middag på palais coburg, wien

I fredags åt vi - hustrun och jag - alltså middag på Palais Coburg, Wien. För första gången på ett antal år hade vi egentid utan barn i en europeisk storstad så varför inte? Att vi - bland Wiens alla fina restauranger - hittade just Palais Coburg beror på den bok som våra värdar gav mig första dagen under besöket; en bok om just vin i Wien. Där ägnades ett uppslag åt restaurangen med stadens och landets utan tvivel mest omfattande vinkällare. Mer behövdes inte. Ett bord bokades och besöket kunde ta sin början.

Jag hann aldrig kontrollera i förväg om och i så fall hur många Guide M-stjärnor restaurangen hade, men efterkontrollen gav vid handen att de endast hade en. Inte i överkant, kan jag tycka. Kanske lite enkla ingredienser? Samtidigt var besöket på trestjärnan i Brügge för snart ett år sedan inte heller dränkt i tryffel och caviar.

Hur som helst; efter ett inledande glas champagne (Pol Roger) i deras vinbar tog vi oss upp via hissen till restaurangen en trappa upp. Misstag. Hovmästarinnan blev smått förfärad när hon såg oss komma ut själva utan ledsagning och bad om ursäkt för deras ohövlighet. Att hissdörren öppnades just när vi stod i en öm omfamning med min hand tydligt placerad på hustruns rumpa kan ha bidragit till den allmänna förlägenheten. Hur skulle jag kunna veta att det var de motstående dörrarna på hissen som skulle öppnas!? Vi ledsagades till vårt bord, och hustrun hängde vant handväskan på stolsryggen. Inom 30 sekunder kom de springande med den lilla handväskpallen... Efter denna snygga entré hade vi i alla fall utmärkt oss bland övriga gäster!

Väskan på sin lilla piedestal

Sommelieren föreslog Pol Roger från magnum till inledande champagne, alternativt Dom P -99. Eftersom åtminstone jag inte var helt imponerad av -99:an häromveckan testade vi i stället om vi skulle känna någon skillnad på det glas vi fått i vinbaren och det som kom från magnumbuteljen - och det var tydligt och klart märkbar skillnad till det bättre! Det som jag upplevt som lite väl syrligt men utan bredd hade plötsligt fått mer kropp, mer "kräm" och lite rundare, fylligare toner. Självklart kan årgångsblandningarna också skilja sig, och det är inte omöjligt att restaurangen själv efterlagrar sina champagneköp även av standardcuvéer, så någon fullständigt rättvis jämförelse är det anske inte. Vår sommelier gladdes åt vårt intresse och våra erfarenheter, och snart skulle det pratas vin...


Avsmakningsmenyer paras ju ofta ihop med ett vinpaket av ungefär hyfsad kvalitet. Nu ville vi ha något av mer än "hyfsat" denna kväll, och om man försökte hitta ett vin som skulle kunna passa till de flesta rätterna, vad skulle det då bli? Efter lite resonemang stannade vi vid ett glas vitt (ointressant californisk chardonnay/viognier/marsanne) till fiskrätten och till resten: Bourgogne! I det åttasidiga utdraget från deras vinlista fanns en intressant flaska från Comtes Georges de Vogüé, som dock var sommelierens sista butelj och som dessväre var rejält korkad. I stället; entré Clos Vougeot -61! Se posten nedan för detaljer - men vilket vin!


Middagen - som kortades med en rätt pga hustruns skaldjursallergi - bestod i övrigt av:

Munsbitar: citronmarinerad morot, bakat ostron m.m.

*

Ammis 1: Friterad potatis- och bacalaokrokett

*

Ammis 2: Kalvpölsa med liten kolhydratpuck (typ)

*

Gösfilé med kikärtor

*

Grodlår med violett risotto och vildbroccolicréme

*

Gåslever i borsjtj

*

Duva med ingefärspäron och mangoldrulle

*

Ammis 3: Torkade ananasskivor, romsky och romgelé på biskvibotten och kokosglass

*

Apelsinbrioche med chokladsås

*

Kaffe, citronsmörkaka

*

Diverse chokladbitar från stora godisvagnen

Detta nedtecknat från minnet dagen efter, filtrerat av språkförbistring och utan en hel del detaljer. Maten var god, servicen naturligtvis mycket god men ändå inte utan småmissar som kanske inte skulle väntats på denna nivå. Såsen till duvan skall komma samtidigt som duvan, inte en minut efteråt... Nå; bara att studera deras gigantiska vinlista och prata med deras sommelier (till vilken vi lämnade ett glas i flaskan för egenstudier senare) uppvägde mycket. Helt klart ett riktigt bra restaurangbesök!

Chateau de la Tour, Clos Vougeot Grand Cru -61, Dom Morin Pére et Fils

Klockan är sen och nyss hemkomna från Wien finns det ingen chans att blogga om allt i mat- och vinväg veckan och helgen inneburit. En liten teaser kan jag dock inte låta bli att släppa:





47 år gammal bourgogne kan uppenbarligen vara precis hur god som helst, och jag är glad för att den Comtes Georges de Vogüé -97 som först beställdes var korkad vilket gav mig chans att dyka djupare i vinlistan. Och vilken vinlista... Palais Coburg, Wien, gör skäl för omdömet Österrikes djupaste vinlista, med viner daterande tillbaka till tidigt 1700-tal. På hemsidan hittar man bara ett blygsamt urval, men det ger ändå en aning om vad som döljer sig i deras valv.

Och hur det smakade? Tack, himmelskt! För mig som inte är någon stor bourgognedrickare var detta en ögonöppnare utan like. Det fanns fortfarande en hel del frukt kvar, och den vänlige sommelieren hällde fösiktigt på knappa decilitermängder för att den flyktiga frukten inte skulle hinna fly med för mycket luft. Samtidigt var naturligtvis mognadstonerna anslående. Och balansen. Och elegansen. Absolut inte ett kraftigt, fylligt vin, men ändå så tydligt och uppfyllande. Det som slog mig som doftreferens var faktiskt - vilket kändes mycket märkligt - mogen barolo! Först ett samtal med vinmannen styrkte att nebbiolo och pinot noir i mycket mogen ålder anses kunna dra mot varandra - för mig en ny kunskap. Hustrun hittade blomsteraffär!? Läser senare att viol är en vanlig doftreferens.

Vinet ändrade karaktär under kvällen; kanske med luften och kanske beroende på rätterna som serverades till. Ibland fanns där kryddor, ibland lite läder. Frukten klingade långsamt av men vinet "dog" aldrig. En åldrande skönhet som jag är mycket glad att jag fått njuta av. Även hustrun njöt i fulla drag och uppskattade vinets för oss speciella och ovana men mycket angenäma egenskaper. En kalaskväll - mer rapporter kommer!

Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005

Antagligen alldeles för ungt, men eftersom det var en gåva från vinmannen som han insisterade på att vi provade snarast korkades denna flaska upp i kväll. Den fick ingen lätt uppgift. Först mötte den en lagom krämig potatis- och purjolökssoppa, och senare - efter ett par timmar i karaff - lite blandade skaldjur. Kanske ingen match made in heaven för en bättre vit bourgogne, men samtidigt är jag av meningen att ett bra vin skall tåla en del, och att så länge vinet är gott och maten är god så kan det sällan misslyckas helt.

Pouilly-Fuissé är ganska okänt territorium för mig, och Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005 en fullständig obekanting. Jag hittar ingen notering tidigare på bloggen, men vet att jag druckit vin från området förr. Tyvärr alltför sällan för att ge något stöd åt minnet, vilket bl a kan förklaras av att det inte finns något vin därifrån i SB:s ordinarie sortiment.

Pouilly-Fuissé är alltså bourgogne och vi pratar chardonnay som fått möta ekfat. Åtminstone är det vad doft och smak skvallrar om. Samtidigt är det inte så "fett" som jag minns annan vit bourgogne från t ex Meursault. Slankare och lite friskare. Meursault meets chablis, typ.

I doften, som inledningsvis är lite sluten, hittar jag förutom fattonerna även honung, tropisk frukt, lite citrus och efterhand en del grönt äpple. Smaken, som är mycket lång och balanserad, bjuder på lite smörslungad honung, mera frukt och äpple och syror som faktiskt blir vassare under kvällen. Det här vinet kan utan tvekan läggas undan ett par år för att växa ihop sig en del. När det provades tidigt på kvällen var jag lite tveksam till prisvärdet, men mot slutet känns det som om den något slumrande jätten börjat ruska liv i sig... Gott är det under alla omständigheter redan nu, och det hade definitivt förtjänat en elegantare fiskrätt som sällskap.

pol roger, winston churchill -98, billecart-salmon -96 och dom perignon -99

Se där en trevlig rad champagner som Systembolaget på Svava dukat upp till provning när det vankades "lyxchampagne". Provningen hölls i butikens lunchrum, vilket fungerade väl i sig, men saknade all inramning som kunnat vara stämningshöjande. Provningen fick något kliniskt över sig. Bra om man är ute efter att isolera dofter och smaker; sämre om du vill få en upplevelse. Det senare skulle jag tro var målet för de flesta som löst biljett till denna tillställning, och för merparten av de som köper provningar över huvudtaget. Vinprovningar är som bekant en del av upplevelseindustrin numera, och hittas alltid som tillval på svenska kurs- och konferensgårdar någonstans mellan lerduveskyttet och femkampen.

Nå; provningsledaren Olivia och medhjälpare guidade oss raskt och översiktligt genom champagnes växtförhållanden och tillverkningsmetoder och hällde sedan upp blint. Eller, nåja, trekvartsblint. När korken for ur dompan med en smäll och välte ett (tomt) glas framför mig kunde hon inte längre hålla kvar den skylande handduken över flaskan. Tre okända skumpor alltså konstaterade jag, och i det sista glaset en Dom P; sannolikt -99 eftersom det är den som finns på SB idag.

Det blev hursomhest en intressant och givande provning.

I glas 1 fanns ett vin med mycket pigga bubblor, ljust gult till färgen och en frisk doft av citrus och mineral; efterhand kompletterad med en del äpple. Smaken innehöll mer äpplen och citrus men var ganska kort. En okej champagne men inget särskilt. Visade sig vara Pol Roger standardcuvée. Var ett tag sedan jag provade den; känns som om den har varit bättre.

I glas 2 var bubblorna färre och mindre livliga och färgen klart ljusgul. Doften hade helt andra inslag; plommon, nötter, bröd och kanske en champinjon. I den långa smaken kom äpplena in; röda och mogna. Gott! Kom ut som Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 1998 - ny bekantskap med mersmak!

I glas 3 - extremt pigga bubblor! Klart mörkast i provningen; lite rödgult guldig till färgen. Stor doft av mogna äpplen och honung; också nästan lite oxiderade toner eller åt fino sherry hållet!? Mer honung och bivax (?) i smaken, som är mycket lång. Efterhand kommer också en efterbitterhet med grapeinslag. Mycket gott och lite krävande - min favorit under kvällen! En äldre champagne? Mer Pinot Noir? Vad är hemligheten? Visade sig som Billecart Salmon Cuvée Nicolas Francois 1996 - också en ny bekantskap som defintivt bör införskaffas!

Glas 4 blev alltså fyllt med Dom Perignon, som i mitt tycke var blekast till färgen av de fyra vinerna. Doften var också ganska annorlunda; frisk, lite blommig, en del tropisk frukt (persika?)utan att bli söt. Tyckte inte att inslagen av toast och nötter var så tydliga som SB:s egna noteringar hävdar. Smaken är extremt fyllig med mycket kompakt mousse; provningens överlägset stabilaste på det området. Som att äta glass, tyckte Olivia, och det var inte helt galet. Ny årgång för mig och minns -95:an som (ännu) bättre.

Som alltid är det roligt och lärorikt att prova vin på ett ordnat sätt. Systembolaget kan dock jobba lite med helhetsupplevelsen...

avlösning på beredskapsfronten

Som konstaterats några gånger redan så är det få saker som gör en så vinsugen som en veckas påtvingad avhållsamhet pga beredskap. Därför är måndagarna efter en beredskapsvecka numera festdagar hos Konjären.

Efter tips från kollegor besöktes en mindre, nyöppnad chark-/ost-/delikatessbutik i Näsbypark, Täby, inte långt från arbetsplatsen. Den sympatiske affärsinnehavaren bjöd på smakprov och tankar om utbudet som man ville fokusera på svenskt och bästa kvalitet. Inte minst det hängmörade köttet såg lovande ut, och en ganska stadig bit entrecote följde med hem. Eftersom det var nära stängningsdags och det var en ändbit som han därmed blev av med prutade han självmant ganska friskt på priset, vilket ju uppskattas. I bilen placerades köttbyltet på passagerasätet med stolsvärmen på för att därigenom hinna uppnå lämplig tillagningstemperatur innan hemkomsten...

Kött med fettet på rätta stället!

Hustrun väntade med uppvärmd ugn och en karafferad Chateau Batailley 2001, och ganska snart stod en liten festmiddag med klyftpotatis, färdig bea av bättre sort och så dessa vidunderliga köttstycken, smältande möra och smakrika. Bra kött behöver inte konstlas till.

Just texturen var det mest spektakulära. Fyraåringen som annars kan vara lite kinkig med köttbitar som måste idisslas konstaterade nytert: "Jag liksom bara tuggade och så for köttet schwosch ner i magen!". Vi tror att det betyder att det var försvinnande mört.

Vinet har provats ett par gånger tidigare, och dess prisvärdhet debatterats bland medbloggare. Eftersom inköpet sedan länge preskriberats (jösses, det var ju redan 2007!) så bekymras jag inte av det utan njuter av vinet i stället. Doften visar den här gången en balanserad blandning av frukt (plommon, svarta vinbär), korinter och cederträ. Kanske också ett litet drag av fatvanilj och möbelpolish (en ny doftreferens jag lärde mig vid vertikalprovningen häromveckan!). Smaken är inte onödigt stram men ändå med ryggrad, medellång, och domineras av tanninkuvad frukt med lite ceder. Ett mycket drickbart vin som fungerar utmärkt till mat nu och som jag tänker följa sisådär en tolv flaskor framöver... En tanke som dock inte undslipper mig är att jag vill prova detta mot en bättre budget-Bordeaux som Ch La Tour de By. Jag tror mig ana en bättre längd och balans i Batailley, men är inte säker.

Lite glass med en Smith Woodhouse 10yo Tawny Port avrundar det hel på ett förtjänstfullt sätt!