en månad på fat

Idag provades whiskymannens mjöd efter en månads fatlagring på nytt, tioliters ekfat (se post från 29 juni). Oj, vilken skillnad!

Färg: fortfarande mycket blekt gul; ingen antydan till att ha gulnat eller mörknat i nyansen
Doft: Wow! För en månad sedan var doften blyg och fick lockas fram, nu slog den emot mig med väldig kraft. Komplex, fattonad, fet, klart bourgognelik. Mandelmassa, tyckte hustrun. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat ta det för en hyfsad Côte de Beaune (Meursault, Montrachet...).
Smak: En besvikelse. Inte alls sammansatt utan spretig, med sträva ekplankstanniner. Som om fatlagringen lagt sig som en lock ovanpå honungstonerna istället för att blanda sig.

Jag meddelade resultaten till whiskymannen, och vi enades om att jag skulle tappa ur och korka igen en halvflaska för flasklagring och vänta ytterligare en månad med resten. Erfarenheten visar tydligen att redan ett halvår på flaska brukar göra underverk med mjödet. Spännande är det!

löningsbarbaresco

När hustrun och jag förmånligt nog fick chansen att gå ut och äta på tu man hand i fredags valde hon (det var hennes födelsedagsmiddag, mindre än ett halvår försent!) en av stans bättre italienare, och ville prompt ha en amarone hon druckit där tidigare. Vem är jag att säga nej till en så tydlig begäran, men visst var jag sugen på någon av alla trevliga barolos, brunellos och annat italienskt godis de ståtade med.

Eftersom lönen trillade in på kontot idag kändes det lägligt att vardagsfira lite. Jag har ju redan klarat av tre dagar och en natt på jobbet så visst var jag värd en belöning? Sveriges sämsta systembolag på viner över 100:- överraskade med en barbaresco i skylten, och jag nöp till direkt. Ett överkomligt pris och en - om jag inte minns fel - bra årgång i Italien gjorde det lätt. Till en entrecote med klyftpotatis och rödvinssås blev det lite av en fest mitt i veckan. Vinet visade sig ha klara mognadstoner såväl i färg, doft som smak. Ganska ljust rödbrun, blek i kanterna. Doften fylld av torkad frukt, lite bränd och kryddig; smaken lång, med mera torkad frukt och tydliga stramhet. Mums! Precis som jag vill ha dem...

champagnebrunch på terrassen

Nåja, på grund av den starka blåsten häromdagen när terrassen skulle invigas så fick vi hålla till inomhus. Däremot sabrerades det och skålades i champagne på invigningsföremålet.



Pokermannen hade vissa svårigheter med den svårsabrerade Gosset Grande Reserve, vilket vi raskt enades om berodde på flaskans lite udda, bulliga form som naturligtvis gav en annan och mer kurvig ansats för klingan. På tredje försöket knäcktes dock halsen snyggt med ett poff och champagnen kunde skänkas i. Den fyllde alla kriterier för en god champagne utan att vara outstanding - mogna äpplen var det tydligaste draget.



Till brunchen serverades bland annat turkisk yoghurt med flytande honung och mandelspån, amerikanska pannkakor, knaperstekt pancetta, färsk frukt, smörgåsar med lufttorkad skinka och cheddarost samt nybakade brownies... När gästerna (utöver pokermannen även IT-mannen med familj) bröt upp strax efter tolv var det en udda men mycket behaglig känsla - dagen hade knappt börjat men ändå hade vi druckit champagne och haft trevligt besök. När jag återberättade det hela för Brynäsmannen senare svarade han "Såklart; brunch är den klart bästa umgängesformen!" Jag är böjd att hålla med.

skogsarbetarkäk

Arbetet på terassen går vidare. Får kanske lägga in ett par bilder så småningom. Idag har hela ramverket spikats ihop och passats in på betongsten som bärande element. Ett mer digert arbete än vad det låter som. Bara det att få de där stenarna att ligga rätt i höjd i förhållande till varandra tar en stund.

Efter en lätt lunch på dagen var hungern svår framåt middagstid. Vad slår väl då en rejäl påfyllning av fett, protein och kolhydrater i skön förening: raggmunk med knaperstekt fläsk och lingonsylt! Bästa raggmunken var överlägset den som jag stekte i fettet från fläskpannan. Måltidsdryck? Mjölk, förstås! Om än en källarsval pilsner inte hade varit fel, men jag närde vid måltidstillfället fortfarande en vag förhoppning om att jag skulle ut och springa senare på kvällen. Därav blev dock intet.

svenska villaklassikern på 3.55

Häromdagen startade ett blygsamt i sammanhanget men dock projekt att anlägga en liten träaltan på baksidan av huset. På framsidan tittar inte solen fram förrän tidigt på eftermiddagen, och vill man ha lite morgonsol så får man alltså vackert söka sig till baksidan. Den förre ägarens provisoriska lösning med ett par EUR-pallar har fått bli kvar alldeles för länge. Förutom att de aldrig varit särskilt snygga har de dessutom murknat betänkligt, och det är svårt att placera ett bord på ett stadigt sätt med så stora glipor mellan brädorna.

Eftersom jag tillhör de som inte fötts med en skruvdragare i handen startade projektet med lite litteratur- och nätsökningar. Alltid pålitlige (?) Martin Timell hade naurligtvis en hel steg-för-steg-anvisning på TV 4:s hemsida, så det var bara att sätta igång. Dag 1 börjde med att gräva en försvarlig grop och införskaffas en del virke. Det tog en stund. Dag 2 färdigställdes gropen, varpå grus och det mer skrymmande virket (plus markduk, trallskruv m.m.) behövde fraktas hem.

Släpkärror hyrs antingen på fyra eller 24 timmar. Två vändor till grustaget och en till Bauhaus på under fyra timmar - kunde det gå? Efter att ha kört non-stop hela eftermiddagen, tömt två gruslass med skyffel hemma på tomten och slitit som en vettvilling i brädhögarna på Bauhaus sladdade jag in på Statoil med hela fem minuter tillgodo! Det kändes otroligt bra, och som om jag kvalificerat mig till de mer seriösa villaägarnas skara. Det är en sådan där sak som man skall hänga över staketet och säga - helt naturligt och i förbifarten - till grannen; "Joråvettuatt, lite körigt i eftermiddags... två lass grus och ett lass virke på under fyra timmar"

Nu är Dag 3 till ända, gruset är flyttat till gropen och jämnats till och betongsten lagts i hörnen och vägts av hjälpligt så att de ligger i våg. Ramen till trädäcket har också börjat sammanfogas. Känns bra så här långt - när det är klart skall jag inviga med en champagnebrunch!

andra smultron

Några dagar i Dalarna bjöd på halvdassigt väder, och inte så mycket på kulinariafronten. En trevlig kväll hos gamla bekanta fick mig dock att återskapa bekantskapen med det tidiga nittiotalets finvin alla kategorier, Faustino I Gran Reserva. Det här var årgång 1996, och det visade upp kraft, mjukhet, självklart en del vanilj och lite torkade frukter. Det hade högre syra än jag skulle gissat, och var allmänt ett riktigt trevligt och lättdrukcet vin som passade utmärkt till småplock med skinkor, en provencalsk paj m.m.

En eftermiddag frossade vi på de speciella smultron som växer i trakten. Vis av tidigare erfarenheter och i linje med Lisas tips nedan njöt vi dem så okonstlat som möjligt med bara en gnutta socker och lite mjölk. Smultronen är ovanligt stora, mognar utan att bli helröda och har sagts vara en hybrid mellan jordgubbar och smultron (är inte jordgunbben en sorts smultron egentligen; därav namnet strawberry för båda, t ex?) eller en egen art kallad lantsmultron. Vad vet jag... I det sällskap jag befann mig torda jag vara den med hästlängder minst kunniga på området, så jag avstod från spekulationer och njöt i stället!

serveringstemperatur

Amerikanska viner kontra europeiska är ett stående trätoämne mellan mig och IT-mannen. I går hade de med sig en halvtom (full?) flaska amerikanskt vin av blandade druvor (carignan, petite sirah m fl, m fl...) som de konstaterat smakade räv, för att citera. Jag tog en sniff och konstaterade att det stämde. Vinet var inte defekt, bara kladdigt, påträngande, obalanserat, sötaktigt utan att vara riktigt syltigt. Inte gott, eller inte i min smak i alla fall.

I kväll till pastan stod jag inför att ge det kvarlämnade vinet en andra chans eller att korka upp något nytt. Jag beslöt att ge det en halvtimme i kylskåpet, och si, plötsligt var det både drick- och nästan njutbart! När jag kollade upp vinet på Systembolagets hemsida rekommenderas serveringstemperaturen 16 grader; ganska långt från de 24-25 som det kanske höll när det provades dagen innan... Det förtjänar att påpekas att "rumstemperatur" om röda viner definitivt inte gäller varma sommardagar. Sällan har det blivit så tydligt för mig.

daiquiri och marulk

Eftersom smultron växer som ogräs under vårt äppelträd gjorde vi ett inte helt lyckat försök till frozen smultron daiquiri som födrink när IT-mannen med familj gästade oss i kväll. Kanske för lite socker, kanske för lite is, kanske för lite smak i smultronen... Lite lam, kändes den allt, men snygg. Kul att få plocka fram den gamla iskrossen igen, det var ett tag sedan.

Maten blev grillad fisk som omväxling - marulkskotletter med en tomatconcassé och en cous-coussallad med bl a getost och ugnsbakade körsbärstomater (mina nya favoriter). Gott, men inte exceptionellt. Till det en österrikisk chardonnay, Tiglat 2001, som överraskade positivt. Ny bekantskap för mig. Såväl vinmannen som pokermannen har dock berömt den, så det var kanske inte helt oväntat att den skulle smaka bra. Bourgognelik, med fattoner utan att bli överdrivet smörig.

Efterrätten enklast tänkbara; solvarma jordgubbar med lite strösocker och gammaldags vaniljglass och till det resterna av midsommarhelgens dessertvin; en annan österrikare. Delikat. Vår veranda är verkligen perfekt under långa sommarkvällar då solen silas genom äppelträdets lövverk och aldrig blir för varm - en skön kväll!

nyskakat

Inför kvällens matlagning råkade hustrun kläcka ur sig att hon behövde en aperitif (vilket visserligen betydde att hon hade ett behov att dämpa hungern med ett kex innan maten skulle stå på bordet). Jag tog henne dock mer bokstavligt på orden och plockade fram shakern för första gången på mycket länge och skakade ihop en skapelse på vit rom, granatäppeljuice, lime och en skvätt apricot brandy. Proportionerna kan ha varit 3+6+0,5+1, eller något liknande. Klart godkänd sommarfördrink blev det i alla fall! Pröva själv...

det är mycket ägg nu...

Min favoritmatnörd Lisa är i London och frossar i ankägg, och finfrämmandet på bloggen (se kommentarer nedan) i form av Tasteline's Alice Brax skriver om dyra ägg från Cajsa Warg. Själv kom jag hem från Hälsingland sent i kväll, med ett dussin lantägg plockade direkt från redet. Sonen och farmor tog en promenad till bondgården intill vår stuga; fick hälsa på höns och andra djur och kom hem med en korg ägg av de mest skiftande färg, form och storlek. Betalt, nja, men femton kronor kunde hon väl ta emot. Farmor hade visst haft vett att i alla fall ge henne tjugo.

Hade svårt avgöra hur äggen bäst skulle ges bildmässig rättvisa. I den blå skålen blir kontrasterna tydligast, men i den gula skålen och utan blixt förmedlas känslan bättre. Välj själv.

I morgon blir det nog både pannkakor och sockerkaka...! Kanske ett 45-minutersägg om lust och ambition infinner sig...