restaurang le terroir, prag

Hustrun och jag gjorde en liten utflykt på tu man hand och hamnade i Prag. Så kan det gå, och det var bra på många sätt!

 

I Prag åt vi på restaurang Le Terroir som - om jag tolkat den inhemska varianten av White Guide rätt - skulle klassats högst i landet av "experter". En BIB Gourmand har den också, men ingen stjärna. Nästan lite orättvist - jag har ätit sämre på enstjärniga ställen!

 

Vi har inget val än att hoppa på den färdiga Valentinmenyn, som utöver maten också innehöll ett glas Philipponat rosé. Vinlistan var oerhört diger men också tämligen styvt prissatt. Och i princip inget på glas. Men - hör och häpna - man erbjöd ett vinpaket med särskilt utvalda viner...

Hm. Eftersom vinpaket sällan når några vinösa höjder pressade jag in den enda halvflaskan jag kunde hitta i det tänkta dryckesflödet. Det blir också enda drycken som får ett kort omdöme... Vi var ju bevars på Romantisk Middag (TM) och jag var nog distraherande med min kamera och mina anteckningar ändå.

 

Men till maten. Och en rad ammisar: En tomatsoppa med gös, en bläckfisk i krustad och en löktarte av okänt slag - men allt mycket gott och lovande!

 

Ett (suddigt), friterat grodlår i vitlöksskum kom från det varma köket - tack för det! Fin höjd hittills.

Kaninskinka med kaninnjure lät spännande, såg gott ut, men levde inte riktigt upp till det. Lite småsegt och väl fettspäckat.

Pilgrimsmusslan med blodapelsin var däremot kanonfin! Och ett litet konstverk i sig... Serverades med en Riesling 2012 från Keller.

Skönheten var kanske inte lika stor i nästa rätt som var torsk i stället för red mullet, men i övrigt var alldeles lysande. Perfekt tillagad och tillbehör med djupa, rena smaker. Tummen upp! Clos Sainte Magdeliane Cassis 2011 ackompanjerade.

Pot-au-feu på vaktel och Bressekyckling var en oväntat kryddstark gryta med asiatiska inslag. Koriande är ju förbjudet i min bok, men här hanterades det återhållet på ett sätt att det faktiskt inte skämde den utmärkta rätten, som kom med ett blommigt vin från Condrieu.

Under täcket av tunt skivad jättechampinjon döljer sig en kalv (veal foreshank), serverad med bl a äpple. Aningen tveksam presentation - men lysande prestation! Jättebra rätt, med mört kött och tydliga, kompletterande smaker av bl a just svamp.

En Grand-Puy-Lacoste 1997 på halvflaska för nära en femhundring... Tveksamt år, men vad gör man. Nå - det här överraskade positivt med bra doft, struktur och smak. Lite väl mycket örtiga/gräsiga toner i smaken (året?), men efterhand kom klassiska cassis, blyerts, cedertoner ikapp och förbi. Inte alltför kraftigt, vilket passade bra med kalven.

Efterrättens rom/kokos var snygg och lite "barnsligt" god sådär, men också lite spretig. Den Pineau de Charentes som serverades till passade dock jättebra.

Och så lite efter-efterrätt...

 

...följt av några mignardiser! Jo, nog blev man både mätt och nöjd!

 

 

Sammanfattningsvis ett jättetrevligt besök på en restaurang som jag tycker höll en riktigt hög klass rakt igenom, som även servicemässigt höll bra nivå (hanterade hustruns matanomalier med omsorgsfull professionalism och hade fixat fram extra blommor som jag beställt...!), hade en mycket djup och bred - men bitvis löjligt dyr - vinlista (inriktad på oligarkturister?). Och jag tyckte också att det fanns ett eget uttryck i matlagningen.

 

Den där stjärnan kan inte vara långt borta...