En måndag kan det finnas massor av skäl att gräva djupt i sin vinkällare. Hustruns förestående födelsedag (i morgon, men då finns redan andra engagemang för kvällen) är ett sådant. Jag ringer henne på em och föreslår en lite finare middag för kvällen och lyssnar av hennes preferenser. Det går inte att möta till fullo, men jag får godkänt för försöket...!
När jag kommer hem skickas hustrun ut från köket med ett glas champagne och en skål lättsaltade chips. Champagnen är den sista halvbuteljen från en provningslåda om sex flaskor; den här gången en blanc de blancs grand cru från Comte Audoin de Dampierre.
Producenten har en särskild plats i mitt hjärta, då det var en dyrare årgångsvariant av den här som hustrun - av misstag - korkade upp och bjöd våra respektive föräldrar på i samband med vår första gemensamma "introduktionsmiddag" för de blivande svärföräldrarna (i stället för det enklare bubblet som låg bredvid på samma hylla i kylen...). Faktiskt var det den flaskan som gav upphov till epitetet "brukshyllan" hemma hos oss; dvs hyllan där hustrun utan risk kan plocka vid behov. Jag vill minnas att champagnen uppskattades av samtliga den gången (även om jag gnisslade lite inombords) - och även den här flaskan gick hem ordentligt!
Gula frukter (plommon, äpple), en hel del toast och lite nötter - mycket trivsamt! Hustrun frågar om det finns att beställa enskilt, men det gör det inte som det ser ut. Gott betyg, dock.
Att det inte bara fungerade som fördrinksbubbel utan även gick utmärkt ihop med förrätten (ankleverpaté på smörstekt surdegsbröd; russin kokta i balsamvinäger och muscovadosocker; fintärnat Granny Smith-äpple) var ju inte oväntat. Riktigt bra vin, alltså!
Det är ju nästa vin också. Objektivt sett.
Domaine de la Vieille Julienne Reservé 2000 är en Parker-99-poängare, som får en stund i karaff medan lammfiléerna går färdigt och de rostade rotsakerna får lite färg i ugnen.
Jag blir inledningsvis inte riktigt klok på doften. Jag misstänker ett tag att allt inte står rätt till, men ibland hittar jag en fullständigt ren, fokuserad doft. Märkligt. Efter ett tag inser jag att skillnaden mellan vinets "yttre" näsa (3-4 cm från glasets öppning) är väsensskilt från den "inre" näsan (1-2 cm innanför glasets öppning) på ett sätt jag inte minns att jag varit med om förut. Den yttre näsan har ett obekant och i mitt tycke smått orent drag som möjligen, möjligen drar åt TCA (lite vått ylle/papp-varning) men samtidigt har en del granskott och annat fräscht i sig. Den inre doften är fullständigt fokuserad och ren, med björnbär, örter, söt frukt... men ändå frisk. Det känns som ett betydligt yngre vin än sina 14 år, men har ingen syltighet och inga yoghurttoner.
Smaken är kompakt, intensiv, tanninrik - och ändå frisk! Hyfsat balanserad. Frisk och rödbärig med ett låååt, tuggbart slut - utan kladd!
Tja, det är ganska långt från en toppnotering hos mig, men visst förstår jag charmen med det. Tätheten behöver dock minska för att det ska kunna bli betydelsefullt. För mig kan det här vinet bara bli bättre, och resterande flaskor sparas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar