Det händer inte ofta, men ibland dricker man vin som är så bra så man blir näst intill förbannad. Och då det händer är det sällan de allra största vinerna - där har man rätt att vänta sig stordåd och även om man kan bli alldeles överväldigad så är det liksom i linje med förväntningarna.
Men när en St Emilion från ett bra men inte outstanding år och med inget stort rykte om sig och rimlig prislapp levererar på den här nivån... En flaska följde med hem till en vän där det var glöggmingel på lördagskvällen. När glöggen stod mig i halsen halade jag fram en bit Appenzeller och korkade upp - jösses vilket vin! Som gjort för soffa, ost och prat. Drinkability-faktorn slår i botten och man vill bara ha lite till och lite till...
Så dagen efter när jag letar vin till söndagsmiddagen inser jag att det inte finns någon återvändo - det får bli ytterligare en flaska av samma sort. Och jo, visst levererar den samma sköna mognad och täta plommonfrukt i sammetsdräkt den här gången också. Just att ha en såpass tät känsla i vinet utan att det blir det minsta tungt någonstans - imponerande! Fantastiskt drickvänligt, och hösten/vintern 2012/2013 måste det här vinet peaka. De sista tre flaskorna lever farligt.
2 kommentarer:
Vilken leverantör för billig mogen Bordeaux har du nu igen??? ;)
Vinmannen
You're the man...
(även om jag faktiskt ska hämta ut några buteljer från Auktionsverket i morgon... men det är iofs inte mogen bordeaux!)
Skicka en kommentar