midsommarhelgens viner

Även om midsommar av naturliga skäl inte förknippas i första hand med vin så är ju öl och snaps till sillen inte mycket att skriva hem om... Snaps dricks max tre gånger per år hos Konjären: julbord, påsk och midsommar.

Men det är också en tid för grillning. Och gäster som inte delar mitt intresse för vin... Lite fördomsfullt tänker jag lättgillat, inte alltför elegant eller moget, hyfsat smakrikt ... Chateauneuf-du-Pape!

Midsommaraftonens helgrillade entrecôte möts därför av 2009 La Ferme Du Mont (80% Gr, 10% Sy, 10% Mo i 2007 års tappning - hittar inte data för 2009 men känns som fortsatt hög andel grenache.) om precis som på sortimentsprovningen hos Aeterno levererade riktigt bra. Faktiskt spelade det till och med en del på elegans där i det rödfruktiga, mineraliga, friska anslaget! Uppskattades av alla runt bordet.

Midsommardagens mer mixade griullspett med spretiga smaker fick mötas av en annan Chateauneuf-du-Pape där jag väntade mig lite mer pondus och tyngd. Och så blev det också. Annan druvsammasättning här med grenache (55%), mourvèdre (35%) och syrah (10%). Xavier brukar få goda omnämnanden och jag minns 2007:an som riktigt bra. Men det här... Jämfört med den tidigare kändes det här bara just tungt, obalanserat, massivt och kompakt på ett trist sätt. "Sötflabbigt" löd det samlade omdömet. Synd.

Till ostarna plockade jag därför fram en Sociando-Mallet 2001, och plötsligt var vi hemma igen. Även bland de mindre vana vindrickarna var det här ett tydligt lyft och ett mycket bättre vin på alla sätt. De begynnande mognadstonerna gör det här till ett riktigt komplext vin utan att vara stort. Medelfylligt och friskt. Kanongott just nu och till några utvalda hårdostar förstås ett alldeles utmärkt komplement.

Med risk för att verka enkelspårigt tröttsam kommer det alltid att finnas en varm plats i mitt hjärta för god, klassisk bordeaux med lagom mognad...!

1950-talet revisited - stor provning av mogna viner hos Gefle Vinkällare

Gefle Vinkällare – systerföretaget till Aeterno – tuffar vidare med provningar av ett slag få i landet matchar. Eller vad sägs om sex femtiotalsviner för strax under sexhundringen? I trevligt sällskap där många vid det här laget är mer eller mindre bekanta för varandra och med förträffligt kunnig och alldeles lagom nyanserad ledning av oförtröttlige Vinmannen. Hur bra som helst och ett skönt söndagsnöje att avrunda helgen med. Tåg upp kl 17.00. Tåg hem kl 21.00. Och ett besök i en annan värld däremellan.

Innan den här lovsången går för långt ska det påpekas att vinerna är av medelmåttigt ursprung. Och prestationen är varierande. Men är man det minsta vinnördig så pirrar det en del när man får chans att jämföra en Nuit-St-George 1959 med en Chateauneuf-du-Pape 1959 buteljerade av samma negociant… Jag antar att andra får samma kick av att diskutera drivlinan på den tyska Tiger-stridsvagnen eller skruvdobbens betydelse för försvarsspelets utveckling i svensk fotboll på 1970-talet. Nörderier, helt enkelt.

Vinmannen serverar vinerna öppet i ISO-glas. Då det är viner med viss ålder och mognad rycker han korken, dekanterar och skickar karaffen runt bordet. På så vis får man chans till ett omedelbart intryck av varje flaska, mer eller mindre direkt ur butelj, och sedan chans att följa det under ett par timmar i glaset. Och där kommer det att hända grejer, visar det sig.

Slagordningen blir äldst först. Så i glas nummer 1 hamnar 1953 Franc Pourret St Emilion Grand Cru Classé. Färgen är rödbrun; mycket mognadstonad. Doften också den tydligt mogen, med fikon, läder, svamp, murket trä… Munkänslan är slank, lätt, elegant. Lite vekt, på det hela taget.

Glas 2: 1955 Villegeorge Haut Médoc Grand Cru Exceptionel (sic!). Fråga inte var det där “Grand” kom från. Vinet är en Cru Bourgeois Exceptionell under tiden fram till 2003 I alla fall… Inledningsvis större doft än glas 1; mer koncentrerad, mer frukt. Även smakmässigt är det skillnad; smakrikt vin med bra syra, färska svarta vinbär (!) och hyfsad längd.

Glas 3: 1955 Domaine de L’Eglise, Pomerol. Inledningsvis mycket trist doft av unken källare, sur yllefilt m.m. Smakmässigt vattnigt, trist, kort. Jag är övertygad om att vinet är korkdefekt, och flera med mig. Trist.

Glas 4: 1957 Grand Puy Lacoste 5eme cru Pauillac. Doftar björnklister och smakar salubrin. Surt, på mer sätt än ett…

Glas 5: 1959 Nuits-St-Georges Côte de Nuits Negociant Douat Fréres. Markerad tegelkant med dragning åt orange, men tämligen mörkt i sig; inte minst för att vara en pinot… Karaffen är i det närmaste ogenomtränglig, vilket får oss att diskutera inblandningar av diverse olika tillsatsviner under den här tiden.

Doften är fantastiskt mångfacetterad! Torkade jordgubbar, julkryddor, knäck, nyöppnade valnötter… Vinmannen störs något av en olorosokaraktär; samma som jag plockar upp som valnöt, tror jag. Smakmässigt är det slankt, rent, balanserat och gott – men doften är det största på det här vinet!

Glas 6: 1959 Chateauneuf-du-Pape Negociant Douat Fréres. Även här markerad tegelkant. Doften är vital utan att dominera men här är det i stället i munnen det händer. Koncentration, kraft och elegans, bra grepp med såväl örter som rödfruktighet. Mums! Kvällens bästa smak!

Här börjar vi återvända till vinerna i början, och se - det har hänt en del. Framför allt visar sig St Emilion -53:an allt spänstigare, med en doft som drar tankarna till vintage port: lakrits, choklad... Spännande! Fortfarande slankt, dock.

Glas 7: 1961 Lalande de Pomerol, de Luze & Fils. Som kompensation för defekta viner öppnas en 1960-talare. Vinmannen ber om ursäkt för att han inte har något mer 1950-talsvin hemma för tillfället och att han måste bryta temat för kvällen... Tja, om man obesvärat plockar fram en bordeaux-61:a ur hyllan kan man inte klaga som gäst. Vi är hos en kille med resurser... Svårplacerad doft. Någon säger hav och tång, och det är inte helt fel. En annan hittar grön paprika. En del (över)mognadstoner av svamp och murket trä. I munnen tämligen slankt; inget vin det sjunger om.

Efter ett par timmar har dock det "korkdefekta" vinet i glas 3, Domaine de L'Eglise, defibrillerats och återkallats till livet från gravkryptor och unkna, dunkla källarvalv...! Helt fantastiskt; jag skulle ha ätit en hatt på att det var korkat! Däremot är det långt från ett vin på topp; "naturlig död" proklamerar Vinmannen. Å andra sidan hittar han och några andra en aning kork i glas 7... Det där med TCA - särskilt i riktigt mogna, naturligt källarunkna, viner - är ingen lätt match...

Kvällens vin för mig är svårt att välja. Det blir dött lopp: bourgognen för doften och chateauneuf-du-papen för smaken...

Gott, trevligt och lärorikt som vanligt!

konjärmiddag hos direktören

En äkta konjärmiddag - det var ett tag sedan! Direktören har fyllt 40, blivit pappa, villaägare och är föräldraledig. Även om jag i hans fall inte tvivlar på att pappaansvaret tas på fullaste allvar så hittar han tid åt att dra ihop kamraterna på en stilfull sittning på klassiskt manér. Så en lördagskväll i juni, när sommaren faktiskt börjar göra sig påmind, samlas Redaktören, Vinmannen, Pokermannen, Raketingenjören, Tågmästaren (fd Servitören), Whiskymannen, prospect IT-mannen och undertecknad hemma hos Direktören.

Champagne ur magnumbutelj inleder kvällen. Bollinger NV - psycho-Bolly i våra kretsar - levererar som vanligt bra i den fylligare skolan. Direktören har uppenbarligen känt ett behov att visa att gammalt krut inte förgås så lätt, och matlagningen är spänstig, angelägen och inspirerad. Uppläggningen av anklevermoussefyllda mango-canelloni med sesamolja är både vacker och överraskande. Kul och gott!

Nästa rätt är också både snygg, god och begåvad. Rökt lax fylld med bl a löjrom om jag minns rätt, västerbottenostsoppa m.m. Ett vitt vin kommer blint i glasen och gissningsleken börjar vid den vinnördiga änden av bordet, medan Redaktören och IT-mannen avhandlar amerikanska presidentvalet vid den andra änden...

Svårplacerat, men visst är det chardonnay med fat...? Tropisk frukt och rostade fat, men också mineralitet, flintrök (?). Bra längd och koncentration. Ett seriöst vin. Som väl är från Bourgogne? Typ en premier cru från typ Puligny-Montrachet om jag ska avtvingas en gissning....?

Nähä.

Vita viner är svårt. Även när jag provat det förr, visar det sig. El Rocallis 2007 är ett seriöst vin. Ett riktigt gott vin i kväll som lurar mig rejält.

Så blir det kött i form av grillad entrecôte, tryffelpotatispuré m.m. och lite raspad färsk tryffel över - jomantackar! Och så tre röda i glasen. Hmm... Glas 2 och 3 har vissa likheter, och ändå inte. 3:an är en italienare med sura körsbär som framträdande egenskap, men även animaliska toner, plommon m.m. Det ändrar karaktär lite med luft och är svårplacerat. Sangiovese - eller kan det trots allt vara en nebbiolo? Det borde man väl inte behöva tveka på, men så känns det i det här fallet. Vi landar i Piemonte.

Nähä.

Castel Giocondo Brunello di Montalcino 2007. Så ung!?

Glas 2 då? Doften är blommigare och kryddigare. Känns inte helt omogen; jämfört med glas 3 är det här äldre. Finns det ett örtigt drag där? Kan det dra åt Rhône...? Definitivt europeiskt, i alla fall. Fasen... vad svårt det här var då!? En Chateauneuf-du-Pape med viss mognad?

Nähä.

Castello Banffi Brunello di Montalcino 2007. Damn.


Det första glaset sticker ut. Efter en stund tämligen rejält, desutom. Kvalitetsmässigt verkar det ligga ett snäpp eller två över de andra. Det är dessutom från Bordeaux. Hmm... äntligen lite av mammas gata! Vänstra stranden. Pauillac. Blyerts, ceder, plommon, cassis; mognadstoner av läder och tobak. Inte alltför massivt. Viss mognad. Och det är riktigt bra! Efter en halvtimme i glaset står doften som en koncentrerad kvast ur mynningen. Brukar indikera bra grejer... Kanske en bättre 2 cru från ett bra år, som Pichon-Lalande 1989?

Nähä.

 

En 1 cru från ett tveksamt år...! Chateau Lafite-Rothschild 1997 är tveklöst kvällens vin. Inköpt av Vinmannen och Direktören på SB för Mycket Länge Sedan (10+ år?) och legat i deras källare sedan dess. Vinet betingar, trots årgången, tämligen saftiga summor på marknaden och är egentligen oköpbart idag. Häftigt... stort tack!

Vi får oss en likaledes häftig dessert till livs. Hemvevad nötglass med nötkrokant och chokladfondant serveras med ett sött vitt som inte direkt ledde tankarna till sauternes. Pokermannen tog mig dock stadigt i hand och ledde mig dit, fast till ett varmt år. Aprikos, ananaspastill, honung.... men lite tungfotat. Tveklöst av kvalitet, ändå.

Lafaurie-Peyraguey 2003; ett slott som borde fundera på att byta namn på sitt slott om de vill sikta in sig på icka franko-nativiserade som mig. Rieussec, Suduiraut och Guiraud är i alla fall uttalbart. Gott utan att imponera.

Så till kvällens huvudnummer; konjärernas själva raison d'etre...: konjak! Enligt statuterna skall en konjärmiddag bestå av en god middag (jag hävdade trerätters, men blev nedröstad av Grundarna) som följs av en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Det första som dök upp i glasen fick mig dock att hissa varningsflagg. Rå, lite spritig, gränsande till oren, druvig doft. Viss fruktighet kvar i smaken, men också inslag av rancio. Inte ungt, men är det verkligen konjak? I så fall single vineyard, single vintage, typ...

Och det är det, men armagnac. Domaine de Larroude 1983 är en av de spritsorter Aeterno tagit in, men den här visar inte sig från sin bästa sida. De årgångar jag hann testa på sortimentsprovningen häromsistens var bättre.

För att inte bära våld på statuterna - Direktören vet bättre än så! - kommer naturligtvis en äkta konjak på bordet. Michel Couprie Trés Vieille Réserve är en tämligen okänd producent. Och även om det här är mer min stil med doft av bränt socker och vanilj och varm, lite söt men ändå hyfsat balanserad smak. Invändningen blir brist på personlighet, men en trevlig bekantskap likväl!

Kvällen avslutas stilenligt med cigarrökning på terrassen till småtimmarna. Och konjärerna, som legat lite för fäfot en tid, ser ut att kunna samlas igen redan till hösten! Kul!

Tack Direktören för en synnerligen trevlig kväll!

2002 latour carnet

En Haut-Médoc, 4 cru, från ibland lite underskattade årgången 2002. Tio år under korken borde kunna innebära att man prickar en bra fas nu...

Mycket fin doft med tydliga frukttoner av cassis och mörka körsbär (!) parat med begynnande mognadstoner av söt tobak och läder. Fin struktur, bra längd, hyfsad kropp. Smaken har samma behagliga mix av ungt och gammalt. Eftersmaken är inte helt typisk och dras med en känsla av jordgubbsyoghurt som inte är otrevlig i mitt tycke men lite annorlunda. Inget stort vin, men en vansinnigt trevligt middagsdryck som inte pockar på att stå i rampljuset men som kompletterar och fyller ut vilken klassisk kötträtt som helst.

Utan att vara Beatles-fan skulle man kunna hugga till med att det är ett George Harrison-vin, helt enkelt!

bra där, edenbergs!

För en liten familjetillställning gästades i veckan tämligen nyöppnade restaurang Edenbergs i Uppsalas svar på NK: Rådhuset. Hustrun har varit där redan med lite blandade intryck som kanske gjort att jag skruvat ned förväntningarna. Vilket i stället låter mig bli positivt överraskad - och sånt är ju alltid roligare än motsatsen!

 

Edenbergs har fokus på svenska råvaror och varianter på traditionella rätter. Man visar också lite lekfullhet med brödpresentation i personlig papperspåse och utdragslådan i bordet laddad med läsglasögon, loggbok m.m. Kul med någon som har lite tanke även kring matsalsdelen!

Inga förrätter den här gången, utan rakt på varmrätten. Långkok på gris blir det för mig, och en rejäl bit unggrissida med salvia serveras i mustig, smakrik lät klibbig sås serveras tillsammans med friterad färskpotatis och primörer. Gott, snyggt, roligt och för i sammanhanget tämligen oblodiga pengar (175 kr).

Vinlistan har, som vi brukar säga, utvecklingspotential. Men plus för hela sju olika röda på glas. Själv skulle jag dock ha varierat något mer: varför två Tempranillo och - framför allt! - två Pinotage? Kanske någon trevlig Côtes-du-Rhône av rustikt slag? Min Cookoothama Pinot Noir är god och lättdrucken med röda bär och liten kryddighet utan att göra några djupare intryck.

Jag avstår sötsaker och går på ost och portvin i stället. Goda ostar, snyggt upplagt och trevliga tillbehör. Men rackarns små för 125 kr...

Nå, som helhet ett positivt besök. En restaurang som känns som att man försöker göra sitt jobb bra i stället för att låtsas vara ännu bättre än man är...