2007 candido cappello di prete

Man får kasta sig mellan högt och lågt ibland. Även om vardagen för min del gärna kunde få bestå av klassad bordeaux, en och annan bourgogne premier cru (eller bättre), vintagechampagne och portvin från deklarerade årgångar mellan 1920 och 1970 ... så finns det trots allt en vardag. När man känner för ett okomplicerat rött som inte ruinerar men som berikar framför ett avsnitt av favorit-TV-serien (Mad Men säsong 4 har äntligen kommit hem!). Ett vin som man kan korka upp, ta ett glas eller två och korka igen och dricka resten i morgon.

Kalla mig snobb, men jag köper sällan viner i 80-kronorsklassen. Runt hundringen börjar de som jag betecknar som trotjänare här hemma. Guigals Côtes-du-Rhône är en sådan. Georg Breuers Riesling Sauvage en vit motsvarighet. När jag idag hämtade ut mitt 12-pack Larrivet Haut-Brion Blanc 2007 från Gottsunda så passade jag på att ta en titt på det vi kallar "bruksviner" här hemma (ärligt talat är det i princip bara sådana man för på SB i Gottsunda; jag hoppas att nya lokaler kommer att innebära större utbud...)

Hursomhelst; av någon anledning fastnade jag för den här flaskan på hyllan. Etiketten såg klassiskt stram ut, smakbeskrivningen intressant, södra Italien ett område att hålla koll på enligt Korkdragaren, Negro Amaro en druva som jag behöver bekanta mig med... och generellt - mycket generaliserat! - tycker jag att italienare hör till de som lyckas hyfsat även i de billigare prissegmenten. Syran finns alltid där, typ...

2007 Candido Cappello di Prete (prästens hatt, om min italienska funkar...) har en lite säregen doft av läder, katrinplommon, sura körsbär, lite volatilt och en touch brett/funk men inte i störande koncentrationer. I munnen känns det utvecklat, moget med smak av svart körsbärsmarmelad, farinsocker, läder. Eftersmaken är mycket lång, syran trevligt hög men munkänslan mjuk och behaglig. Jag kommer på mig själv att associera till Chateau Musar; antagligen den där lite orena/volatila tonen...

Hustrun gör tveklöst tummen upp, och blir mycket förvånad över den modesta prislappen. 79 kr/flaskan - det här kan bli torsdagsvinet ett tag framöver...!

2007 larrivet haut brion

Det här vinet kom lite i skymundan i söndagens post. Oförtjänt, konstateras det när jag avslutar flaskan på måndagskvällen. Det här är ju faktiskt riktigt, riktigt bra. Undrar om det fortfarande finns på SB, tänker jag och gör en sökning. Jodå; det finns inte bara kvar utan dessutom med sänkt pris! För 259 kr (har kostat 329 kr...!) är det ett klipp. Till och med Vinmannen får erkänna att det är ett rätt hyggligt pris. Vinet snittar 91 p på CellarTracker.

I några butiker finns det på hyllan, och enligt min kontakt på SB fanns det 36 flaskor kvar i depån i förmiddags... Efter vårt samtal var det nere i 24. Årgång 2008 finns för övrigt att beställa för 439 kr, om någon skulle föredra den.

Now that you know - what are you going to do about it...?

1998 leoville-barton, 2002 moët m.m.

IT-mannen och strålskyddsexperten släntrar nedför kullen igen, till barns och vuxnas glädje. Vi börjar få rutin på knytkalasen, och han lovar att ta med en välkyld skumpa och hon en efterrätt. Allt blir så mycket lättare med favoritgäster par excellence.

Skumpan visar sig vara en återbekantskap; årets valborgschampagne fast med ny etikett. Jag misstänker utlandsköp, sannolikt på flygplats. Standard-Moët har ju inte imponerat på länge, men det här är ett helt annat vin. Moët & Chandon Grand Vintage 2002 har både en djup, bredd och komplexitet som den vanliga cuvéen saknar. Doft och smak domineras av ganska tunga aromer av bröd, toast och nötter med en citruston och grapebeska som spelar attraktivt i bakgrunden.

Riktigt gott, utan att nå de absoluta höjderna hos en prestigecuvée. Men prisvärdet är odiskutabelt.

Till rödbetor med chévrecrème så borde man kanske servera något sauvignon blanc-orienterat. Larrivet-Haut-Brion 2007 provades i våras med godkänt resultat men med önskan om mer mognad. Kan ett halvår ha gjort någon skillnad?

Kanske, för det här känns som ett ganska harmoniskt vin jämfört med i april. Doften har fortfarande tydliga nässel-/svartvinbärsbladsaromer; sauvignon blanc dominerar. Där finns också ett fruktigt, nästan litchieaktigt drag (white peaches säger deras egen sajt; jag äter tyvärr vita persikor alldeles för sällan...) och fatkryddiga toner. I munnen är det tydligt rikt, nästan fett, och med en uttalad fatighet som växer fram efterhand. Eftersmaken är lång och avslutet kryddigt; nästan pepprigt! Gott och attraktivt. Det här vinet kan åldras vidare med gott behag, men hur skall jag kunna låta bli det!

Nästa vin är ett återbesök från Vin-Robinson i somras; den här gången får det dock ståta i ensamt majestät och slipper konkurrens från andra deuxiemes cru... Tillbehör i form av älgfärsbiffar och trattkantarellasagne är säkra kort därtill.

Chateau Leoville Barton 1998 är ett alldeles strålande vin, med stor, otroligt fin, ren och fokuserad doft. Mognad och frukt balanserar alldeles utmärkt; det här vinet måste vara bra nära sin topp just nu. Urspunget är urtydligt; det är left bank för hela slanten! Smaken bjuder båda röda bär och blå frukter, men också mognadsinslag av läder och tobak. En lättare stallighet spelar också i bakgrunden, men tar inte över på något sätt. Bra balans, struktur, syra och längd med en kryddig finish. Ett nummer upp från t ex Pojeaux 1998. Det tål dock att upprepas att 1998 är ett mycket trevligt år att dricka just nu...


Till strålskyddsexpertens kanongoda äppelpaj tar vi på vinst och förlust fram den öppnade flaskan med Vin Santo från kvällen innan.  Fattoria di Ostina Vin Santo del Chianti Riserva 2001 är ett inköp från sommarens Italienutflykt. Till vår förvåning visade sig vinet inte alls vara särskilt sött.

Doften är rik och komplex, med madeiralika nyanseer av bränt socker, karamelliserade nötter och torkad frukt. Det finns också en frisk syrlighet i doften, som av bokna äpplen som ändå behållit sin friskhet. Typ. Munkänslan är också den frisk och torr (på sin höjd halvtorr), med bra komplexitet och inslag av torkade äpplen. Gott, men på ett lite oväntat sätt.

Som vanligt en jättetrevlig kväll som tar slut för snabbt!





2008 bandol domaine la suffrene

Ett vin från Vinmannens samlingar... Jag får det helt opresenterat, och har inte gjort några andra efterforskningar än läst baksidesetiketten (ovanligt nog endast på engelska!). Handskördade druvor av mourvèdre, grenache, cinsault och carignan har lagrats på foudres i 18 månader och inget klarningsmedel har använts. Dekantering rekommenderas.

Vi rycker upp det till kvällens ryggbiffar med rostade rotsaker och en getostkräm. Borde inte en sydfransos trivas i sådant sällskap?

Och visst gör den det! Trots dekantering tycker jag att den inledningsvis är lite sluten, men det händer snabbt saker i glaset. En doft som spelar mellan örtighet, björnbär, lakritsrot (stensöta!), körsbär och något lite aceton- eller kontaktlimsliknande inslag - riktigt trevligt sniffvin!

Munkänslan är lika positiv; det här är seriöst gott i en "bra fredagsvinsklass". Frukter, örter och lakritsinslaget samsas väl och efterbettet är långt och skönt. Ingen störande sötma utan bra struktur och syra som bär upp det hela föredömligt. Längden är påtaglig. 14,5% alkohol märks inte alls. Södra Frankrike levererar bra vin som vanligt...

Hustrun är lika positiv som jag; "Hälsa Vinmannen att det här gillar jag!" Om det här kostar en hundring i butik är det ett givet köp. För 200 kanske man önskar mer finess. Frågan är dock vart mognad för det här vinet - visst borde det tåla ett par år på rygg...?

en smått galen kväll med vinmannen, korkdragaren, pokermannen m fl

Det går inte att säga nej. Pokermannen ringer på torsdagen; söndag kväll hos Korkdragaren, the usual suspects plus... Vi tillbringar helgen i stugan och jag är osäker på om vi ska hinna hem i tid. Söndag morgon börjar Vinmannen lobba. Ska du dit? Kom igen!

Vi hämtar upp Vinmannen på väg genom Gävle och lämnar av honom hos Korkdragaren. Jag studsar hemma, tar en dusch och rycker en flaska vin. Förstående hustru skjutsar mig och jag är inte mer än någon timme efter. Vid min ankomst har dock fyra viner redan provats... Åååkej, ikväll blir en sådan där kväll!

Vi har galet roligt, och lär oss ett och annat om såväl personliga smakpreferenser som fördomar. Men några noggranna anteckningar hann jag överhuvudtaget inte med, och inte heller finns bilder på alla flaskor. Följande noteringar är således tämligen översiktliga nedslag...

Först ut kommer ett vitt vin som jag inte hinner notera något om, men minns jag rätt var det en australisk Semillon från 1999? Gott var det i alla fall; lite fetma och ändå friskt.

Nästa vita är en spansk udda fågel; El Rocallís Can Ràfols dels Caus 2007 görs på Incrocio Manzoni, en korsning på riesling och Pinot Blanc. Dessutom fatlagrat. Ni hör ju... inget man satte blint, precis. Men gott även där. Tyvärr görs ganska få flaskor.

Det stod inte på förrän första röda vinet var i glaset. Mitt första intryck av doften var "Cab", men jag ändrade mig snabbt. Så mycket i näsan stämde inte med min bild av vad Cabernet Sauvignon skall lukta att jag irrade iväg åt alla håll...

d'Arenberg Coppermine Road 1997 visade sig vara Aussie-Cab av mycket trevligt snitt, som dessutom växte märkbart under kvällen.

Totalt var det tre röda i första flighten. I andra glaset var något helt annat; kryddigt trä, längd och finess, inte så kraftigt och inte heller så rödbärigt. Bourgogne, Premier Cru, viss mognad?

Nå, en Charmes-Chambertin 2005 Grand Cru från Patrice Rion visade sig både av starkare ursprung och dessutom yngre än jag gissat. Mycket gott och ytterligare ett vin som utvecklades under kvällen (eller när vi fått se etiketten!?).

Det tredje var tvivelsutan fin, klassisk bordeaux från vänstra stranden och med viss mognad. Inget toppslott, men antagligen en klassad 4-5:e cru. Inte Pauillac eller Margaux; kanske St Julien? Eller oklassat, hintar Vinmannen, som ju hade med sig Poujeaux sist. Chasse-Spleen far genom huvudet men då har Vinmannen avtäckt buteljen och visat just det slottet och årgång 1998. Ytterligare ett exempel på att 98-orna är jättegoda nu utan att vara stora...

Härifrån är det lite fria kriget över karaffer och glas. Ytterligare en bordeaux i nästa glas, betydligt yngre. Faten har inte integrerats ännu, och den sötaktiga frukten och toffeetonerna är störande för mig. Det är tätt men har bra struktur och är trots invändningarna gott.

Chateau Larrivet Haut-Brion 2005 är ett vin att spara i minst fem år. Som kuriosa kan nämnas att flaskan levererats i en låda Larrivet-Haut-Brion Blanc - hur är kollen i källaren på sagda slott!?

Därnäst ett vin som sätter lite myror i huvudet på oss. Visst är det bordeaux igen... eller? Doft och smak stämmer inte riktigt överens först i min sinnevärld. Jag tror jag uttryckte det som att "näsan säger vänstra stranden, men munnen säger högra..." och drog därför slutsatsen att det kunde vara från Pomerol. Kanske tio år gammalt?

 Och inte vilken pomerol som helst; Chateau la Conseillante 2003 var inte bara ett av kvällens viner, det var också en knäpp på näsan på uppfattningen om värmeskadade 03:or. Friskt, gott, mjukt och behagligt med inte en tillstymmelse till stuvad frukt. Stort!

Pokermannen tar fram nästa butelj, och för en gångs skull är jag hyfsat säker på min sak när jag hävdar Italien som ursprung. Saftigt, kryddigt med nypon, körsbär och en del torkade blomtoner... nebbiolo? En bra Langhe? Det visar sig vara Prunotto Barolo 2004; inte massivt på något sätt, men gott och med några bra år framför sig. Jag drack 1999 av samma vin nyligen (fortfarande obloggat, men minst ett nummer större än 2004:an). Lagra.

Fler obskyriteter väntade. Korkdragaren har för vana att vidga referensramarna på oss, och åtminstone för mig är Sagrantino di Montefalco inte vardagsdricka. Här i Arnaldo-Caprais tappning; Collepiano 2001. Doften har en del mintiga inslag, och smaken känns yngre än väntat med betonad syra. Gott och spännande!

Nästa vin var mitt och jag överraskade med att ta fram något ungt, alkoholstarkt och relativt sötfruktigt! Efter lite letande hittade gruppen fram till Chateauneuf-du-Pape. Årgången var den blogghajpade 2007, men Cuvée du Vaticans Réserve Sixtine är inget syltigt starkvin utan har tillräcklig syra och struktur för att bära upp det hela snyggt. Sötfruktig, lakrits, struktur, sura körsbär, stringens står noterat. Ingen favorit ikväll men mer än godkänt; kan bara bli bättre.

Ytterligare ett vin från korkdragaren, och ännu en resa till läktarplats. Att det var amarone i glaset kunde ingen av oss överhuvudtaget tänka sig, och Vinmannen var beredd att byta yrkesbana när avtäckningen skedde...

Masis Seregho Alighieri Vaio Armaron 2001 uppvisade få eller inga amaroneliknande drag. Det var gott; inte särskilt massivt... Ingen torkad frukt. Chanslösa! Jag vet inte ens vad vi gissade på. Kul!

Ännu roligare var egentligen den karaff som kom på bordet tidigare under kvällen, och som vi alla gillade och kände igen som god pinot av hyfsad kvalitet utan att nå de högre topparna. Pinot är alltid svårbedömt prismässigt, men 100-200 kr?

Det är några tappade hakor på bordet när korkdragaren ställer en box på bordet. Att göra så bra pinot och sedan tappa den på box borde vara kriminellt! Jag hittar den inte på SB och skrev aldrig upp namnet, men jag lovar att äta upp min stolthet och fördom och rekommendera den första boxen på den här bloggen någonsin så fort jag får klarhet...

Vinmannen vill inte vara sämre, och mot slutet av kvällen kommer ett nytt vin fram.

En Montepulciano d'Abruzzo som levererar långt över sin prisnivå; i kategorin stabilt pizzavin kvalar det här in direkt. Som ni märker börjar det här bli svårt att överhuvudtaget hålla någon som helst form av kvalitet i omdömena, men inte på grund av berusning (tack och lov för spottkoppar!) utan mer på att intensiteten och tempot börjar ta ut sin rätt...

Kvällens sista röda är i alla fall en trevlig bekantskap från Coteaux du Languedoc...

Den avslutande sauternen förtjänar dock i alla fall två rader; ett mycket bra vin med tydlig sötma, viss viskositet, klara hjortrontoner, fat, aprikos och saffran. Fantastiskt gott vin som vi nog trodde var äldre...

Och som oftast efter en så här trevlig kväll är man både klokare och mer förvirrad än när man började. Vin är ett outtömligt ämne, men forskning i grupp en av de trevligaste sysslor man kan ägna sig åt!

2004 la chablisienne chablis 1er cru vaulorent

Det var ett tag sedan vi gjorde ett nedslag i chablis. Svägerskan pratade dock i eftermiddags om chablisvinet hon fick på Skebo herrgård häromsistens, och när hustrun sedan föreslog torskrygg till middag snubblade nästan den här flaskan fram av sig själv.

La Chablisienne behöver antagligen ingen närmare presentation; stort kooperativ med långa anor som gör allt från petit chablis till grand cru. Vaulorent är en vingård inom 1er cru-läget Fourchame, direkt gränsande till Grand Cru-gården Les Preuses.

Vinet serveras lite för kallt, men öppnar upp efterhand och hittar snart formen. Musselskal, citrus, honung, bivaxljus och gula äpplen trängs i doften, och smaken speglar doftspektrat bra med ganska bred smak (fattoner?), bivax, mineralitet, bra syra och längd.

Ett riktigt gott vin som försvarar väl sin 1er cru-status och sin prislapp; det finns kvar på hyllorna här och där...

2009 bodegas las tirajanas

Precis när Vinmannen tycker att jag hittat stilen med idel ädel fransk chateau-adel så dunkar vi till med en av vinrummets obskyriteter... Bodegas Las Tiranajas Tinto Barrica 2009 är ett inköp från flygplatsen på Gran Canaria i vintras. Något slags förvriden semesterlogik slog till och tyckte att det vore festligt att plocka fram en butelj av lokalt rött någon gång för att förlänga semesterkänslan... Men, nej. Det här är inte festligt. Det får vara prestige och barrique och fan och hans moster - det är styggt hur som helst. Faten ligger liksom bredvid alltihopa i munnen, och om syran inte är artificiellt justerad så vete tusan. Den har inget med vinet i övrigt att göra i alla fall. Någon frukt känns inte särskilt närvarande. Spretigt är bara förnamnet.

Hustrun fäller avgörandet: "Ska vi inte dricka ett gott vin i stället...?"

Det blir ett återseende av Paitins Langhe 2006 i stället; bra balans mellan frukt, fat och syra - och allt känns naturligt...

laroze -59, las cases -94 m.m. - returmatch för järvsömannen

Efter Vinmannens och mitt genomtrevliga besök i Järvsö i somras har det känts som vår tur att bjuda igen. Och varför vänta onödigt länge på något så trevligt? Vi hittar ett datum då Järvsömannen passerar Uppsala och Vinmannen ger mig i uppdrag att "round up a couple of the usual suspects". Bland de mer inbitna finvinsdrinkarna finns Pokermannen och Korkdragaren, som båda ansluter.

Fem är ganska lagom antal; lätt att hålla ett samtal igång där alla kan delta. Och det gör att man kan öppna några fler flaskor än om vi bara var tre... Det blindas ibland och serveras öppet ibland. I vanlig ordning är mina noteringar lite mindre detaljerade när jag står värd och snurrar fram och tillbaka mellan kök och kamraterna till bords, som dock beredvilligt hjälper till med allt som åläggs dem. Jag trivs hur som helst i den rollen och klagar inte!

Först ut en aperitif i form av Bollinger Grand Année 2002; mitt första smakprov på det sexpack jag tog hem från England tidigare.

Frisk, citrustonad på ett icke hustypiskt sätt, vilket skvallrar om den ungdomliga karaktären. Efterhand kommer toner av oxiderade äpplen fram, och i munnen var det tydligt att vinet har en oförlöst potential utan att vara knutet; bara ungt... Ytterligare dimensioner väntar om hörnet!

En middag med besvikelser över flera viner skulle i vilket annat sammanhang som helst kännas misslyckad, men tillsammans med vinnördar kan även underpresterande flaskor bli ett intressant samtalsämne. För korkdefekter finns dock ingen förmildrande omständighet.

 Gosset Celebris 1988 visar sig dessvärre defekt. Inte mycket eller urtydligt, men såpass att det ändå bedöms inte leva upp till sin potential. Synd, för det finns tillräcklig struktur kvar för att avslöja att det här vinet kunde varit en av kvällens vinnare...

Jag rycker fram en ersättare till första rättens pancettalindade havskräftstjärt och halstrade pilgrimsmussla med hemslagen limemajonnäs; Francois Bedels Cuvée Robert Winer 1996. Det här vinet har jag varit nyfiken på sedan jag snubblade på det på Passagen för något år sedan; biodynamiskt ut i fingerspetsarna, med hög andel Pinot Meunier (88%) och ett toppår - vad månde bliva? Tyvärr inget stort... Vinet spelar i ett ganska tungt doft-/smakspektra med honung, bokna äpplen, lite svamp och nötter, men känns lite skevt på något sätt. Kanske en vanesak, men det här blir inte min huslikör.

Över till vitt! En halstrad gösfile serveras på enklaste sätt med smörfrästa kantareller, knaperstekt pancetta och en citronsmörsås. Två i sig extremt olika vit viner i glasen... spännande! Först ett vin som andas riesling från första sniffen till sista; lätta petroleumtoner paras med aprikos och ger ett ganska utvecklat intryck. "Vita blommor" hörs också i diskussionen runt bordet.

 Georg Breuer Berg Schlossberg 2004 visade sig yngre än jag gissat. Fantastiskt fint och gott vin!

I glaset bredvid finns något som först skickar mig ryggande tillbaka i stolen. Hua! Hårdrostade kaffebönor, krutrök och svavel - VAD är detta!? Vinet öppnar upp sig hyfsat med luft och smaken är inte lika rälig; till och med god efterhand när kryddiga fat och en del smöriga toner letar sig fram. Jag hugger till med Meursault mer på känsla än förnuft.

Meursault Les Tessons Pierre Morey 2004 är en spännande bekantskap, men jag kan inte säga att jag blir klok på det. Är det faten som ger den här karaktären? Enligt producentens hemsida är det ett vin de garde, och kanske kan en del av den spretiga karaktären integreras med tiden. Hade jag en flaska skulle jag låta den ligga 3-4 år minst...

Så; rött! Inte mindre än fyra glas står på bordet och vinerna serveras till confiterade anklår med jordärtskockspuré och smörvända bondbönor. I första glaset ett av mina bidrag, som faktiskt visar sig vara en positiv överraskning! Ett tydligt moget (övermoget?) vin, med doft av hamprep och en del syrliga röda bär i smaken. Gissningarna är spridda, men jag som vet vad det är tycker mig finna en del ursprungstypisk körsbärsbitterhet.

Villa La Pagliala Chianti Classico 1986 följde med hem från Florens i somras; ett spontaninköp för dryga 40€ från en vinbutik i staden. En tokchansning; ståendes på en hylla högt uppe i en varm butik - hur länge hade det stått där? Nå, med facit i hand kanske jag skulle ha vågat mig på den Biondi-Santi 1961 som låg bredvid... Det här var gammalt men gott!

Nästa vin är svårplacerat, åtminstone åldersmässigt. Att det är en bordeaux från högra stranden är vi ganska snart överens om. Men ålder? Jag tycker att det känns ganska fruktigt och fräscht trots tydlig mognad, och gissar på en bättre 80-talsårgång. Fruktig, mogen, cassis och ganska mjuk..

Det visar sig vara Chateau Laroze GCC 1959! Hoppla! Pokermannen och Järvsömannen ligger betydligt närmare i sina försök till åldersbestämning och jag är helt bortkollrad. Det är inte långt ifrån att en känd vinskribent skulle ha beskrivit det som "ungt, fräscht och fruktigt"...

I tredje glaset ett vin som jag gillar instinktivt, men jag har inte gjort några noteringar alls... Det visar sig vara ett vin jag provat nyligen:

Chateau Poujeaux 1998 är definitionen av drickvänlig bordaux för mig, och jag borde kanske ha tagit det här blint. Jag inbillar mig att det var ett lite mindre stalligt exemplar än det jag fick senast...

Fjärde vinet är ett seriöst, lite modernt vin. Strävt, fint men också lite gröna inslag...? Det är vänstra stranden, och det är inte Pauillac och inte Margaux... Då brukar det vara St Julien.

Chateau Léoville-las-Cases 1994 demonstrerar tesen om stort vin från mindre stort år... Gott, bra struktur och längd men något saknas för de riktiga höjderna. Korkdragaren är lite besviken på flaskan - tidigare exemplar har presterat bättre. Jag bygger vidare på mina erfarenheter från det här slottet som tillhör mina absoluta favoriter!

Pokermannen skickar in ett mellanvin, som kanske skulle mått bra av lite luft. Så här långt komna i middagen är vi tämligen frispråkiga lite till mans, och kvällens skönaste sågning levereras stilsäkert av Korkdragaren: "Det kan vara en Bruno Clair från en svag årgång; gröna toner och stjälkig - kan det vara Gamay...?"

Det visar sig i stället vara en Jadot Gevrey-Chambertin Clos St Jacques 2001, och alla är överens om att vinet tar sig under kvällen och blir riktigt bra!

Till Vinmannens Grand Dessert Surprise á la Tropique (eller så...) kommer två söta viner på bordet. Det första är ytterligare en besvikelse. Det är inte trasigt på något sätt, bara stumt, platt och ... tråkigt.

Chateau Guiraud 1997 borde kunna leverera riktigt bra, men gör det inte. Omdömet är unisont, och det är tveksamt om luft eller ålder skulle ha kunnat göra något åt den här buteljen. Botrytiskaraktären är i det närmaste obefintlig. Trist.

Desto roligare med en positiv överraskning i glaset bredvid. Hur ofta dricker ni Tasmanskt därhemma?

Tamar Ridge Kayena Vineyards Botrytis Riesling 2007 gör oss samtliga övertygade om att det är tyskt godis i glaset, bland annat på grund av mineraliteten. Frukten och sötman är på plats och balansen likaså. Otroligt gott och en riktig skräll runt bordet!

Sist ut det obligatoriska portvinet.

Offley Boa Vista Vintage Port 1970 är inte stort, men jag gillar den lite brända stilen med intorkad sötma och lite ruffighet. Jag har druckit elegantare portviner, men det här var helt okej. Andra är mer skeptiska och tycker att den är lite stum.

Inget har lämnats åt slumpen denna kväll, och Pokermannen halar fram det mest exklusiva kaffe jag någonsin druckit. Soltorkade bönor, rostade i Stockholm. Till ett kilopris som i det närmaste överträffar Löfbergs lila med en faktor hundra...

Don Pachi Naturalgeisha från Johan&Nyström har klart fruktiga toner, är mycket mjukt och gott, men lämnar ändå ett litet frågetecken efter sig... Jag menar, dryga 3000 kr kilot!? Tack ändå för smakprovet!

En kvällspromenad, en cigarr och en konjak så är kvällen fulländad, och dagen efter återstår endast resterna av en mycket trevlig kväll. De rester som bevaras i minnet försvinner tack och lov inte i disk och tvätt - det här var en kväll att minnas länge! Tack, vänner!

PS Korkdragaren delar med sig av sina intryck här...