vinnörderier hos korkdragaren

Korkdragaren har blivit bekant med Pokermannen; antagligen genom den senares försök att kränga kvalitetsviner till den förra.... Därför var det inte alldeles konstigt när jag med två dagars varsel fick frågan om jag ville dricka lite vin ihop med dem. Svårt att säga nej, och när allt funkade hemma var det bara att haka på. Medtag en hyfsad butelj och dyk upp, var Pokermannens order. Bäst att lyda...

Vi var fyra runt bordet denna afton; Korkdragarens kollega J utgjorde fjärde benet under bordet och som vanligt när vinnördar träffas går det snabbt att hitta varandra. Efter en liten stund var vi som vilka gamla vänner som helst....

Först ett vitt vin, blint, att smutta på. Det är gott men svårplacerat. Mogen chablis far genom huvudet, för det känns inte purungt men ändå ganksa rent och friskt.... Inga klockrena associationer, dock.

En Semillon från Hunter Valley visade det sig vara; hittills oprövat för mig men en positiv överraskning. Semillon är en sorgligt outforskad druva, åtminstone i druvrena sammanhang. Finns med senare årgång på SB.

Så en ren blindprovning, där det enda vi får veta är att det är samma område och att vinerna är ca tio år gamla. Det finns - naturligtvis - en hel del likheter mellan de tre vinerna, men också skilnader. Lite volatila drag, småskitigt, brettigt... Särskilt glas 2 framstår som om någon tappat gödselhinken i jäskaret! Glas 1 är lite anonymare; överlag ganska stumt, vilket bekymrar Korkdragaren. Det har betett sig klart bättre förr, menar han.



Alla vinerna är tämligen kärva och massiva, med tydlig struktur och hyfsat med tanniner... Det enda jag provat tidigare som gett samma vibbar har varit Tannatbaserade viner från sydfrankrike. Ganska snart är vi där i våra gissningar.



Glas 1 - Domaine Capmartin Cuvée du Couvent 2001. Sämst i flighten, men antagligen inte helt friskt... Överlag känns vinet stumt och trist, utan några detekterbara TCA-inslag.



Glas 2 - Chateau Barréjat 2002 - tydligt brettig doft, nästan too much för en del.. För mig som gillar det var det ett plus!



Glas 3 - Chateau Bouscassé Vielles Vignes 2001 - Tydligt volatil- och fattonad doft. Bäst struktur av de tre vinerna. Skön svartvinbärston i den långa eftersmaken.




Till maten dök tre bordeauxer upp; två öppna och en blind (min). Pape-Clement 2002 hade en del att leva upp till bredvid -96:an, som var numret större i allt. Fantastiskt vin säväl doft som smakmässigt, med tydliga mognadstoner.

Mitt bonusvin blev alltså ytterligare en bordeaux. Cos d'Estournel 2001 visade sig från en god sida, även om lite störande inslag av kokos och smörkola - framför allt efter någon timme i glaset - låg det i fatet. Med viss guidning var gissningarna snart skrämmande nära målet...

Efter middagen kom sött, i form av ett pärlande, italienskt rödvin. Bra till choklad, kan man väl sammanfatta det, men jag hör till dem som föredrar en väldestillerad digestif...

Kvällens sista vin hann jag bara sniffa och knappt smaka på. Lite oväntat visade det sig vara en Chateauneuf-du-Pape, Guigal, 2000, vilket antagligen mest tyder på hur sällan jag provar moget vin från södra Rhône. För mig kändes den inte helt typisk, men jag gissar att mognadsgraden helt enkelt slipat bort en del av up-front-fruktigheten...

Ett par sköna bekantskaper och några vinerfarenheter rikare tog jag mig hem i natten, på det hela taget nöjd med tillvaron...

2005 delas, marquise de la tourette hermitage

Så är en beredskapshelg avslutad och ett lite bättre vin får fiskas fram ur gömmorna för att fira... Jag var ju en smula besviken på Jaboulets La Chapelle 2001 för några veckor sedan, och har faktiskt gjort ett obloggat försök (jag måste jobba mindre, blogga mer...) på en Graillot Crozes-Hermitage 2004 däremellan som referens, så jag fortsätter mitt sökande i norra Rhônes halvmognande utbud av mer eller mindre syrahdominerade viner...

Nu är sex år ingen ålder för en Hermitage, bevars, men det har ändå legat till sig ett par år hemma i vinrummet - vad har hänt med vinet på den tiden? Jag måste säga att det här känns som om det är i en mycket trevlig och givande fas just nu. Fortfarande ungt men babyhullet har tunnats ut lite och en bra balans mellan kropp, syra och tanniner infunnit sig. Doften är komplex och inbjudande; björnbär, charkuterier, lite läder och en lätt pepprig kryddighet. I munnen är det medelfylligt snarare än fylligt, med bra "tuggmotstånd" och en tydlig eftersläng av seriösa tanniner. Ett riktigt gott vin som lämnar intryck i gommen. Priset är en tredjedels av La Chapelle - som vanligt infinner sig frågan varför man inte köpte fler...

Den obloggade Grailloten var för övrigt riktigt trevlig, som jag minns den, men mer parfymerad i näsan... Jag var i alla fall inte lika överens med doften som jag var i Delas urfina Hermitage ovan. Bra att göra ett diagnostiskt prov, men resten får vila längre...

konjären 5 år!

Igår fyllde den här bloggen 5 år, insåg jag nyligen. Det är på sätt och vis roligt att gå tillbaka och läsa de första inläggen; det känns ibland som om min ambition vad gäller matlagning har minskat sedan dess medan den på vinsidan stabiliserats på en rimligt hög nivå utan att nörda in fullständigt. Vin är fortfarande spännande, intressant, lärorikt och gott, men det kommer inte att ta över tillvaron på ett sätt som blir socialt handikappande...

För att fira lite i min ensamhet (hustrun var på annat håll) kändes en halvflaska av något lite udda som ett bra val. Varför inte Chateau Musar, som var ett av de viner som på sent 90-tal fick mig att få upp ögonen för den otroliga bredden i vinfloden. Det stack ut, och jag gillade det!

Idag sticker det fortfarande ut. Frågan är om jag gillar det? Den stickande, klister/acetonlika doften kan jag tåla och till och med finna visst nöje i. Mogna, murriga dofttoner, mörka bär och söta - nästan lite kvalmiga - inslag kompletterar. Det är fascinerande mer än tilltalande, i ärlighetens namn.

Smakmässigt funkar det, men inte så himla mycket mer. Jag saknar en del på syra- och tanninsidan för att strama upp bygget; viss jolmighetsvarning utfärdas... Jag är inte tagen med storm, och det här är ändå ett vin som på papperet borde passa en traditionalist som jag. Hustrun får ett smakprov när hon kommer hem, och rynkar instinktivt på näsan. Hua!

Kanske kan luft och/eller ålder rädda hem en del. Jag tycker att det tar sig under kvällen, men det är fortfarande ett vin mer för kuriosakabinettet än för konsumtion. Samtidigt är väl Musar ett vin som är känt för mycket stor årgångsvariation; var 2002 möjligen inget vidare i Libanon?

EPILOG: Som tröst lägger jag en beställning på ett sexpack Bollinger GA 2002 hos en engelsk vinfirma. Det känns som ett bra sätt att fira fem års smakande, smackande och knackande...

2 x cru bourgeois, médoc

Jo, jag får väl göra en kort not om helgens viner också... Båda överraskade positivt, till slut!


Det första, 2006 Ch Segue Longue Monnier, köptes på Bryssels flygplats på ren chansning. Efter att ha gått och dreglat i fine wine-butiken lade jag till slut band på mig och avstod den melchior (18 liter) Cheval Blanc 2006 som låg där i montern och lockade. Inte heller en Haut-Brion 1947 lyckades få mig att tappa förnuftet, trots sina 100 Parkerpoäng ("...on five different occassions...").

Det separata Cheval Blanc-skåpet med 13 olika årgångar från 1985 och framåt...

I stället nappade jag på ett "tag två, betala för tre"-erbjudande i en annan butik, tänkandes att en cru bourgeois från 2006 inte kan vara hur dålig som helst, och om priset blir 80 kr flaskan kan man chansa.


Det är, naturligtvis, inget stort vin, trots guldmedaljer och allt. Smaken är tämligen kort och visst är det lite glest. Men det har en förlåtande egenskap i sin fantastiska doft! En riktig nose-pleaser med skönt stalliga dofter. Hustrun tar i från tårna...:


"Det luktar ... *sniff* ...som läder, fast det sitter kvar på kossan, typ!"


Inte helt dum beskrivning, och jag vill för säkerhets skull tillägga att hon är disputerad biolog och att jag älskar henne högt...! Vinet slank ned tillsammans med diverse ostar och gjorde sitt jobb med bravur.


Helgens andra vin var inledningsvis något av en besvikelse. 2004 Rollan de By har Framförallt doftmässigt låg det klart i bakvattnet till sin yvigare kamrat från kvällen innan. Smaken håller dock ihop bättre och är längre. Vi enas om att det är ett bättre vin, men kanske lite tråkigare.



Halva flaskan blir över och fraktas hem i skumpig bilfärd över två timmar. Utan större förväntningar häller jag upp ett glas för att avrunda kvällen. Döm om min förvåning när det känns nästan som ett helt annat vin i glaset! Hustrun håller med; det har andra, mognare dofter av chark, skinka, plommon, tobak... På doften hade jag kunnat missta det här för något betydligt exklusivare. Jag var lite snål i omdömet i december, men nu ikväll kan det bära sin prislapp (även om det - förstås - går att köpa hem billigare på annat sätt....)!

braastad XO fine champagne

En kort notis från stugans rofyllda tillvaro... I skenet från levande ljus och med en falnande brasa i bakgrunden ser jag sonen ligga på den uppblåsbara madrassen och sövas av lågornas hypnotiska ljusspel. Snön är djup i skogen; mindre så på isarna. De senare är dock halvmetertjocka; isborren får jobba hårt och några öringar lyckas vi inte väcka till liv.

Vi lär oss Cluedo tillsammans ("Professor Plommon - i vardagsrummet - meeeed.... skiftnyckeln!") och äter sen middag; Konsum Åmots brasilianska entrecôte. Rullad i hackad vitlök och franska örter, brynt i smör och rapsolja och sedan långsamt stekt till 58 grader är den så god så till och med gossen gör två tummar upp. En cru bourgeois 2004 från Médoc fungerar naturligtvis utmärkt till. I går delades en flaska med liknande ursprung till lite ostar. Dagens flaska var mer än dubbelt dyrare och något bättre, men gårdagens hade betydligt intressantare näsa. Kanske bloggar jag om dem någon gång, kanske inte.

Just nu är jag bara tagen av stunden och av en - här och nu - överraskande god Braastad XO. Systembolaget i Ockelbo har en del att jobba på i kvalitetssegmentet överlag, men deras dyraste cognac (strax under Grösntedts VO i literpris) håller bra. Inköpt i somras någon gång har den blivit stående och tullats försiktigt på då och då. Men den är verkligen god. Ganska söt, visserligen, men ett tydligt drag av mandelmassa och kärnbitterhet som skär igenom lagren av kanderade nötter, russin och torkad frukt. Finns det inte en liten whiff av rancio där också...?

I prisklassen känns det som ett stabilt köp. Och medan glöden sakta dör ut och vargarna lämnar ringlande spår i snön runt husknuten värmer den gott. Och gossen? Sover sedan en stund sött, med täcket till hälften avsparkat...