Villa Anna igen - bra grejer!

En ledig fredagkväll innan hustrun skulle dra till torpet med en väninna för avkoppling och rekreation och prinsen och jag skulle tillbringa resten av helgen tillsammans. Det har varit tunt med god mat och fina viner på sista tiden, så nu fick det baske mig bli en ändring. IT-mannens vecka hade varit ännu värre än min och han var i lika stort behov av såväl andlig som värdslig spis... Och äntligen har ju vår restaurangöken till stad (Uppsala) begåvats med ett ställe med ambition och spänst. Eller, som IT-mannen uttryckte sig efter halva måltiden:
"Det känns ju som att gå på en riktig restaurang...!"

Villa Anna har vinmässigt profilerat sig med ekologiska och biodynamiska viner. Det gör att urvalet är lite annorlunda och inte så igenkänningsbart som man i sin bekvämlighet kanske skulle önska emellanåt. Å andra sidan får man prova en del spännande saker man annars inte skulle göra... Som helhet känns det som om vinutbudet stärkts sedan förra besöket, men tyngdpunkten är kvar i Frankrike. Inget att anmärka på, således...

Ett glas av husets champagne tas in till menyer och vinlista, och sedan följer en stunds dividerande. Ganska så snart stannar vi vid den fulla menyn; Anna Ekmans val. Vinpaket i all ära, men... Visst är en flaska roligare? Vi går på ett egenkomponerat "förstäkt vinpaket"; behåller de vita vinerna och byter de röda mot en flaska of our choice. Personalen är tålmodig och flexibel, vilket de kommer att ha nytta av under kvällen...


Första rätten (märkligt exponerad, men bilden blev lite suggestiv av det hela, så...); en ammis på laxskum med rostade kavringssmulor och äpple. Mycket läckert och snyggt. Förväntningarna höjs!

Första vita vinet är inte fy skam det heller. Dopff har i ärlighetens namn för mig mest varit ett anständigt champagnesubsitut, men här visade man att även stilla, vita kvalitetsviner finns under etiketten. 2007 Dopff Riesling Grand Cru Schoenenberg var en riktigt trevlig bekantskap; frisk syra och en lätt oljig ton; vax och gröna/gula äpplen samt ett exotiskt drag som pendlade någonstans mellan melon ("...eller snarare den ester som används i billig melonglass" som IT-mannen förklarade) och torkad papaya.

Den syltade makrillen med Salmalax, frusen pressgurka, gäddrom, yoghurtkräm och anis var en fantastiskt vacker kreation, och bitvis också mycket läcker. Lite i spretigaste laget, blev helhetsomdömet, om än jag verkligen gillade makrillens blandning av sushi, ostron och kallsup i bräckt vatten... Och gurksorbeten var fantastisk!

Till första kötträtten, en hjortronmarinerad oxfilétartar, tog vi in rödvinet; 2005 Montirius Gigondas Confidentiel. Tartaren fastnade inte på bild, men var också den både snygg och smaklig. Man fick passa sig för att överdosera hjortron tillsammans med köttet, eftersom hjortronsmaken slog ut allt annat. Marinaden var fullt tillräcklig.

Montirius har ju levererat bra vin i sin Vacqueyras le Clos, så det skulle bli intressant att prova sig vidare i deras sortiment. Det dekanterades till karaff i början av kvällen, vilket jag tror var till dess fördel. Initialt upplevde jag det som lite väl fruktdrivet, och IT-mannen förvånades något över att jag valt ett vin som inte var surt och strävt... Nu hade det en hel del struktur och tannin som blev tydliga framför allt i eftersmaken. Det var gott, men en viss sötma störde mig lite och det var inte riktigt så balanserat som önskat. Kanske för ungt?

Till nästa rätt, en piggvar med kräftskum, ölglaze, pumpa m.m., kom något så ovanligt som en Blanc de Noir på bordet. Jag erkänner här och nu min bildningsbrist - jag hade inte koll på att annat vitt vin än champagne gjordes på Pinot Noir?! 2006 Pierre Frick Blanc de Noir från Alsace hade en mycket säregen, mörkt gyllengul färg - här fångad mot IT-mannens välvilligt upphållna vita servett som kontrastbakgrund.

Det här var minst sagt en annorlunda upplevelse. Mina noteringar famlar sig fram... "Hjortron, ost...? Pecorino? Ton av retsina? Äppelmust!! Bokna äpplen..." Klart annorlunda och spännande vin som passade bra till maten, men som kanske ändå får föras till kategorin intressant än storartat.

Om det hade spretat lite i förrätterna började sakerna falla rejält på plats i varmrätterna. Här harmoniserade milda kräftsmaker med pumpacrémen på ett fantastsikt sätt, och det var, som helhet, gränsande till sublimt. Lysande kockning!

En andra fullträff följde i variation på lamm; entrecote och aprikosbakad sida (i rulle) serverades med gulbeta, rostad rotsellerikräm och hasselnötter i brynt smör. Just hasselnötterna gav det där lilla extra som i mitt tycke höjde den här rätten till kvällens absoluta höjdare, och antagligen årets restaurangupplevelse (hittills). Fantastiskt gott!

IT-mannen överhörde hur några intillsittande gäster fick det av huset rekommenderade chilenska vinet till lammet, och att en viss hr Parker utnämnt det till ett av Chiles tio bästa. Av rent forskningssyfte tog vi snabbt in ett halvt glas för jämförelse. Nå; antingen hade Parker en dålig dag eller så är det synd om Chile. Visserligen tog det sig något under kvällen, men inte var det något att skriva hem om.

Getostterrinen med sin kolasås på palsternacka (otroligt mycket godare än det låter - vi hade kunnat äta skedvis!) och svartvinbärssorbet fastnade inte heller på bild, men var lysande god trots det.

Morotskakan visar att trenden med rekonstruktion av kända rätter fortfarande lever här på landet. En tunn skiva morotskaka med en vaniljpannacotta ovanpå serverad med havtornssorbet, russinkräm och havtornskokta morätter. Gott!

Varsin kanna kaffe med små chokladbitar avslutade det hela på bästa sätt, och mätta, nöjda och glada strosade vi ut till den väntande taxin. En sextimmarssittning som aldrig kändes lång, med ett lagom flöde av vin och mat och ett aldrig sinande samtal om högt och lågt. Det är svårt att sätta värde på sådana stunder efter förtjänst... Och att vi äntligen har en "riktig" restaurang i den här staden ska vi vara rädda om. Har du fortfarande inte gått dit - gör det nu!