1969 vouvray domaine bourillon-dorléans (sec)

Jag är ju en sucker för gammalt vin. Ibland tvingar det fram en betingad reflex när ålder/pris-kvoten blir för stor. Ett riktigt gammalt vin som fortfarande går att lösa för pengar är i mina ögon alltid intressant.

När SB chockade med att ta in lite gammal Vouvray i somras kunde jag därför inte avhålla mig. Jag har dock inte tagit chansen att testa förrän häromkvällen. En krämig kycklinggryta med en skvätt av vinet i sig som smakbrygga fick göra sällskap - inga alltför spretiga eller svårmatchade smaker...

Korken förtjänar ett eget omnämnande... Mer luddbemängd dito har jag aldrig skådat! Konditionen var det dock inget som helst fel på; lång, tät och sammanhängande.





Doften på det här vinet är höggradigt speciell. Tropisk frukt, äpple/päron, mineral, viss citrus och så det där draget som inte känns helt piggt utan påminner lite om något unket... Våt yllefilt skulle Vinmannen ha sagt, som inte är svag för gammal chenin blanc. Jag tror mig dock av olika skäl ha tillbringat betydligt mer tid i och under vått ylle än han har, och håller inte riktigt med. Kanske snarare ett lätt oxidativt drag, men inte så uttalat som i mina senaste vitvinserfarenheter med mer än 30 år på nacken (Laville Haut-Brion 1970, Viña Tondonia Gran Reserva Blanco 1976...). Det är svårt att på doften säga att det här är ett så pass gammalt vin.



Smakmässigt är det en smula ensidigt. Det smakar som det doftar, med tydligt markerad syra som främsta framträdande egenskap. En äpplighet blir alltmer påträngande under kvällen; riktigt surgröna Granny Smith. Det är... speciellt. Bra längd. Komplexiteten tilltar något i eftersmaken, men det är fortfarande lite enahanda.

Helhetsbetyget blir godkänt (+) smakmässigt, klar kuriositetsbonus men tveksamt prisvärde.

Det funkar någotsånär till maten, men bör nog hellre njutas på egen hand. För visst går det att njuta av det, men utan kuriositetsfaktorn som etiketten ger hade nog frågetecknen hopat sig. Nu går det att acceptera och förklara bristerna och istället fascineras över vitaliteten!

1975 chateau mouton-rotschild, pauillac, 1e cru classé

Bror och flickvän är på besök, och en trevlig middag med pumpasoppa till förrätt och en älgstek med jordärtskocks- och mandelpotatispuré som varmrätt är under förberedande. Jag frågar brorsan vad han känner skulle passa till en älg; bordeaux eller bourgogne. Bror min - som har en stark fäbless för portviner från 60-talet men annars är ganska ointresserad av vin - svarar med spelad och överdriven världsvana:

"Till en välstekt älg dricker jag alltid gammal bordeuax!"

Såpass... Nå, tänker jag, och böjer mig ned till den lägsta hyllan i förrådet för att resa upp en flaska så att fällningen samlas mot botten. Få se hur det här kan tänkas smaka!

Flaskan dekanteras ungefär en halvtimme innan servering. Färgen är röd, uttunnande i kanterna men helt utan tegelnyans. Inget skvallrar om vinets ålder vid blotta åsynen... Doften är inledningsvis lite murrig med drag av jordkällare, men det vädrar bort efterhand. Det ersätts av en underbar, mogen, fyllig doft med tobak, läder och multna löv lagda som en höstlig filt över friska röda bär. I munnen är det medelfylligt med bra längd, lagom syra och riktigt fina tanniner som framträder som bäst ungefär en timme efter öppnandet.

Vi följer vinet under kvällen, och doften är det som utvecklas mest och vandrar genom flest olika spektra. Efter ett par timmar har den drag av portvinslik torkad frukt medan den ännu senare på kvällen har inslag av svett och börjar surna något... Smaken blir syrligare efter ett par timmar och får tydligare drag av lingon/rönnbär.

Jag blir alldeles lycklig av det här vinet! När jag läser vad jag skrivit ovan inser jag att det låter nästan som ett vardagsvin, men så är det inte alls... Doften är otroligt inbjudande och vital; hela vinet är ungdomligt moget! Det är en Sean Connery på butelj, typ; samma aristokratiska elegans parad med ålderstrotsande vitalitet och självklara mognad.

Den här sortens flaskor får man sällan chans att pröva, och jag är glad och lycklig för att ha sådana vänner som förser mig med den möjligheten! Tack Konjärer - vi ses snart!

PS På Cellartracker varierar omdömena mellan ca 91-94 p.

2004 la nerthe och 2004 lagrange

Nyfikenheten på en något äldre la Nerthe blev för stor, och en av mina 2004:or fick sätta livet till i söndags. Kalvfärsbiffar med örtkryddor och svarta oliver; potatis rostad i ugn tillsammans med zucchini, aubergine och paprika och en créme fraicheröra med örter, vitlök och honung utgjorde gott sällskap.

Med 2007:an i färskt minne var den inledande bekantskapen en viss besvikelse. Doften kändes ganska sluten och intetsägande, och även om strukturen och syran fanns där kändes smaken väl dov och murrig. Absolut inte defekt, bara ... stum? Syrahtunneln!?

Lätt besviken fick resten stå i karaff i vinrummet över natten. I dag var det dock annat ljud i skällan. Doften hade fått en helt annan komplexitet, med mörka frukter (plommon) och bär (björnbär), men också torkade jordgubbar, någon örtighet och viss mineralitet. I munnen var det friskt, syrligt med en nästan italiensk bitter körsbärston, men samtidigt tydliga drag av sötlakrits, en viss jordighet och mognadstoner av läder. Enkelt uttryckt ett bättre och intressantare vin än dagen innan. Dock saknade jag faktiskt de friska hallonen från 2007:an... En mix 50-50 av de två vinerna kanske!?

Tidigare i helgen var suget efter en ostvänlig bordeaux stort. Ni vet, lite mognad men med tydliga cassis/blyerts/cedertoner... Man skulle kunna tro att det var stapelvara hemma hos mig, men jag hade märkbart svårt att hitta någon som jag ville offra för ett i grunden ganska enkelt tillfälle. Så föll min blick på den understa planet i sidohyllan, där - bortglömd - stod en halvfull låda Lagrange 2004. Köpt på SB som primör och aldrig provad. Dags nu!

Long story short så var vinet precis vad jag letade efter och motsvarade förväntningarna väl. Mognadsmässigt kändes som på väg in i rätt fas, men fortfarande ungt. Inte alls tjockflytande, överlastad gräddkoladoftande som 2004 Léoville-Poyferré häromåret (som dock förhoppningsvis har en större potential...). Drickbart, njutbart med tydlig, klassisk left bank-prägel, bra längd, medelfylligt och god balans. Kanske lite svagt på tanniner, men det är en randanmärkning på ett riktigt bra vin! Fem bra flaskor kvar, hoppas jag...

Villa Anna igen - bra grejer!

En ledig fredagkväll innan hustrun skulle dra till torpet med en väninna för avkoppling och rekreation och prinsen och jag skulle tillbringa resten av helgen tillsammans. Det har varit tunt med god mat och fina viner på sista tiden, så nu fick det baske mig bli en ändring. IT-mannens vecka hade varit ännu värre än min och han var i lika stort behov av såväl andlig som värdslig spis... Och äntligen har ju vår restaurangöken till stad (Uppsala) begåvats med ett ställe med ambition och spänst. Eller, som IT-mannen uttryckte sig efter halva måltiden:
"Det känns ju som att gå på en riktig restaurang...!"

Villa Anna har vinmässigt profilerat sig med ekologiska och biodynamiska viner. Det gör att urvalet är lite annorlunda och inte så igenkänningsbart som man i sin bekvämlighet kanske skulle önska emellanåt. Å andra sidan får man prova en del spännande saker man annars inte skulle göra... Som helhet känns det som om vinutbudet stärkts sedan förra besöket, men tyngdpunkten är kvar i Frankrike. Inget att anmärka på, således...

Ett glas av husets champagne tas in till menyer och vinlista, och sedan följer en stunds dividerande. Ganska så snart stannar vi vid den fulla menyn; Anna Ekmans val. Vinpaket i all ära, men... Visst är en flaska roligare? Vi går på ett egenkomponerat "förstäkt vinpaket"; behåller de vita vinerna och byter de röda mot en flaska of our choice. Personalen är tålmodig och flexibel, vilket de kommer att ha nytta av under kvällen...


Första rätten (märkligt exponerad, men bilden blev lite suggestiv av det hela, så...); en ammis på laxskum med rostade kavringssmulor och äpple. Mycket läckert och snyggt. Förväntningarna höjs!

Första vita vinet är inte fy skam det heller. Dopff har i ärlighetens namn för mig mest varit ett anständigt champagnesubsitut, men här visade man att även stilla, vita kvalitetsviner finns under etiketten. 2007 Dopff Riesling Grand Cru Schoenenberg var en riktigt trevlig bekantskap; frisk syra och en lätt oljig ton; vax och gröna/gula äpplen samt ett exotiskt drag som pendlade någonstans mellan melon ("...eller snarare den ester som används i billig melonglass" som IT-mannen förklarade) och torkad papaya.

Den syltade makrillen med Salmalax, frusen pressgurka, gäddrom, yoghurtkräm och anis var en fantastiskt vacker kreation, och bitvis också mycket läcker. Lite i spretigaste laget, blev helhetsomdömet, om än jag verkligen gillade makrillens blandning av sushi, ostron och kallsup i bräckt vatten... Och gurksorbeten var fantastisk!

Till första kötträtten, en hjortronmarinerad oxfilétartar, tog vi in rödvinet; 2005 Montirius Gigondas Confidentiel. Tartaren fastnade inte på bild, men var också den både snygg och smaklig. Man fick passa sig för att överdosera hjortron tillsammans med köttet, eftersom hjortronsmaken slog ut allt annat. Marinaden var fullt tillräcklig.

Montirius har ju levererat bra vin i sin Vacqueyras le Clos, så det skulle bli intressant att prova sig vidare i deras sortiment. Det dekanterades till karaff i början av kvällen, vilket jag tror var till dess fördel. Initialt upplevde jag det som lite väl fruktdrivet, och IT-mannen förvånades något över att jag valt ett vin som inte var surt och strävt... Nu hade det en hel del struktur och tannin som blev tydliga framför allt i eftersmaken. Det var gott, men en viss sötma störde mig lite och det var inte riktigt så balanserat som önskat. Kanske för ungt?

Till nästa rätt, en piggvar med kräftskum, ölglaze, pumpa m.m., kom något så ovanligt som en Blanc de Noir på bordet. Jag erkänner här och nu min bildningsbrist - jag hade inte koll på att annat vitt vin än champagne gjordes på Pinot Noir?! 2006 Pierre Frick Blanc de Noir från Alsace hade en mycket säregen, mörkt gyllengul färg - här fångad mot IT-mannens välvilligt upphållna vita servett som kontrastbakgrund.

Det här var minst sagt en annorlunda upplevelse. Mina noteringar famlar sig fram... "Hjortron, ost...? Pecorino? Ton av retsina? Äppelmust!! Bokna äpplen..." Klart annorlunda och spännande vin som passade bra till maten, men som kanske ändå får föras till kategorin intressant än storartat.

Om det hade spretat lite i förrätterna började sakerna falla rejält på plats i varmrätterna. Här harmoniserade milda kräftsmaker med pumpacrémen på ett fantastsikt sätt, och det var, som helhet, gränsande till sublimt. Lysande kockning!

En andra fullträff följde i variation på lamm; entrecote och aprikosbakad sida (i rulle) serverades med gulbeta, rostad rotsellerikräm och hasselnötter i brynt smör. Just hasselnötterna gav det där lilla extra som i mitt tycke höjde den här rätten till kvällens absoluta höjdare, och antagligen årets restaurangupplevelse (hittills). Fantastiskt gott!

IT-mannen överhörde hur några intillsittande gäster fick det av huset rekommenderade chilenska vinet till lammet, och att en viss hr Parker utnämnt det till ett av Chiles tio bästa. Av rent forskningssyfte tog vi snabbt in ett halvt glas för jämförelse. Nå; antingen hade Parker en dålig dag eller så är det synd om Chile. Visserligen tog det sig något under kvällen, men inte var det något att skriva hem om.

Getostterrinen med sin kolasås på palsternacka (otroligt mycket godare än det låter - vi hade kunnat äta skedvis!) och svartvinbärssorbet fastnade inte heller på bild, men var lysande god trots det.

Morotskakan visar att trenden med rekonstruktion av kända rätter fortfarande lever här på landet. En tunn skiva morotskaka med en vaniljpannacotta ovanpå serverad med havtornssorbet, russinkräm och havtornskokta morätter. Gott!

Varsin kanna kaffe med små chokladbitar avslutade det hela på bästa sätt, och mätta, nöjda och glada strosade vi ut till den väntande taxin. En sextimmarssittning som aldrig kändes lång, med ett lagom flöde av vin och mat och ett aldrig sinande samtal om högt och lågt. Det är svårt att sätta värde på sådana stunder efter förtjänst... Och att vi äntligen har en "riktig" restaurang i den här staden ska vi vara rädda om. Har du fortfarande inte gått dit - gör det nu!

tisdagschampagne och 2007 la nerthe

Ja, lite vardagslyx måste man unna sig ibland... Bollinger NV är en stabil favorit i SB:s ordinarie sortiment, som med sina lite tyngre toner också gör sig bra som matchampagne. En gråmulen tisdag när vädervarningar från SMHI började dugga in och livet kändes väldigt mycket oktober i största allmänhet kom jag sent hem och såg hustrun tappert röra ihop en god men enklare fiskgryta och koka pasta till sin hungriga familj.

Hon: "Vad dricker man till det här då...?"
Jag: "Tja... champagne?"
Hon: "Jaaa, det vill jag ha! Kan jag få ett glas nu!"

Tursamt nog håller vinkällaren ganska serveringsvänlig temperatur för champagne, så raskt ut i förrådet och tillbaka med en Bollinger. Det är slående hur god champagne vid rätt tillfälle verkligen kan vara en kick för själen. Ja, jag har druckit mången mer storslagen skumpa än den här, men känslan i den här buteljen var större än vinet - det var en ljuslykta i höstmörkret. Som vin får det mer än godkänt, men fylliga, brödiga toner och mogna, röda äpplen. Som livräddare får det 19,5p/20p!


En annan vinupplevelse värde en not var helgens Chateauneuf-du-Pape från Château La Nerthe. Hajpen om 2007:orna från södra Rhône har inte undgått någon. Jag har provat ett par viner från årgången (inte alla bloggade), och varit delvis imponerad, delvis avskräckt. Cuvée de Vatican var inte helt min stil i höstas, till exempel. Lite för stort och mäktigt, typ.

Därför var det skönt att pröva det här vinet och upptäcka att det finns personligheter i distriktet. Det här var välbalanserat, friskt, nästan stramt. Hallon och mosade jordgubbar och röda bär tillsammans med en liten kryddighet... Det jag slås av framför allt är dess "renhet", i brist på bättre ord. Det känns fräscht och gediget på samma gång, och samtidigt med personlighet, som sagt. Good stuff!

I helgen vankas restaurangbesök som kanske förtjänar en rad, om än jag vilken dag som helst skulle byta min bordsreservation mot den som Vinmannen nyss fick bekräftad på Taillevent, Paris...

2005 San Felice Campogiovanni Brunello di Montalcino

Ryktet om min död och så vidare... Nej, jag har inte lagt bloggen på hyllan, men det känns onekligen trögare och trögare innan den där lusten att skriva om något infinner sig. Jag tror jag konstaterat det förut här; det känns som om jag slagit i taket vad gäller mitt vinintresse och att nästa seg - för att komma ännu djupare - blir alltför kostsamt. Jag har inte den energin och den tiden att börja plugga tyska vingårdslägen, negocianter i Bourgogne och obskyra druvsorter; inte just nu. I stället vill jag åka till stugan, pyssla med huset, vara med familjen och ta vara på tiden på annat sätt. Självklart hoppas jag på en och annan fantastisk vinupplevelse även framgent som bara måste bloggas, och restaurangbesök (om jag någonsin kommer iväg...) känns roligare att skriva om generellt. Så nej, bloggen stängs inte, men det blir nog ungefär de här intervallen framöver. Tillbaka till vad den var - för min egen skull när andan faller på...

I kväll har vi dock något trevligt i glaset som kvalar in för en notering av flera skäl. Vår kärleksaffär med Brunello di Montalciono har avhandlats, och det här vinet som av Per Bill fick 95 poäng i Livets Goda väckte nyfikenheten. Jag testade e-beställning via nätet vilket fungerade, dock med klar fördröjning. Över två veckor tog det.

Vinet får en stund i karaff och serveras sedan till älgfärsbiffar med rödlök och timjan, hemgjord klyftpotatis och trattkantarellsås. Inte så pjåkigt för en onsdag...

Doften är ganska mäktig med fat, mörka frukter och en ton av tobak; där finns också ett stråk av torkad frukt - jag skriver torkade tranbär i blocket men det är inte syrligt utan mer sött. Även här finner jag lite té. I munnen har det en lång, läskande känsla med bra stramhet och tanniner. Det fungerar otroligt bra till maten, och har en helt annan täthet och struktur än Col d'Orcia 2002 hade. Bra syra, mer av körsbär och klassisk, italiensk syrlighet i smaken än i doften. Riktigt bra, helt enkelt. Även hustrun gör tummen upp - det här kan vi nog handla på oss lite av! Jämför man priser så får man ju knappt en klassad bordeaux från en off-vintage för samma peng nuförtiden... *mummel, mummel*

Roligast i kväll var dock sonen. Det märks att han hört oss prova vin några gånger... När jag satt och funderade halvhögt på vilka frukter det kan tänkas gömma sig i doften vill han hjälpa till.
"Känner du ... kanel? Mandarin? Äpple?"
"Njaej... vill du lukta?"
"Jaa... " han tar en enda kort sniff, och sedan:
"Det luktar som en blandning av plommon och blåbär!"
Jag tappar hakan. Plommon - absolut! Blåbär - hmm, kanske inte vad jag skulle ha sagt, men jag tror jag förstår vad han syftar på; det där sötsyrliga bärdraget... Frågan är, ska jag bli orolig eller imponerad. Jag väljer det senare. Vilken kille!