drinking history

Det var en förväntansfull skara om totalt tio personer som samlades utanför restaurang Matildas i Gävle på tisdagskvällen. Vinmannen mötte upp på strålande humör och skänkte i ett glas sval Palmer NV efterhand som gästerna anlände. Att det var en speciell kväll vi skulle få vara med om kändes i luften...

Skaran var blandad av nyfikna, ambitiösa vinnoviser och mer inbitna vinnördar med en och annan mogen bordeaux under bältet. Ingen runt bordet - Vinmannen inkluderad (väl?) - hade dock varit med om en liknande line-up tidigare.

Temat var "Drinking history", och ambitionen att erbjuda mogna viner i sitt rätta element; med vällagad och matchande mat, bra service, ändamålsenlig lokal etc. Om någon läst Francois Audozes krönikor medan de fortfarande fanns i Livets Goda så får man en god uppfattning om upplägget... Även om provningar kan vara nog så lärorika och intressanta så är det mer och mer i det här sammanhanget jag vill möta vin. Det kan visserligen gå ut över precisionen i smaknoteringarna, men eftersom jag har förmånen att inte jobba med vin utan bara njuta av det så ser jag inget problem med att fokusera på just njutningen... Trots detta satte jag under middagen poäng på vinerna. Det är inte på något sätt en absolut skala, utan mer relativ och gällande där och då.

Alltså: till bords!

Först ut kom kvällens näst yngsta vin. Bollinger Grand Année 1996 uppvisade en hel del hustypiska drag, och det var slående hur många beröringspunkter den hade gemensamt med den 1970 (mg) jag serverade för ett par månader sedan. Naturligtvis var den senare äldre och mognare på alla sätt, men stilen kändes igen. Färgen var mörkgul, och doften djup, "mörk" och med klart inslag av hasselnötter. I munnen hade det i inledningen toner av bivax medan slutet - som var långt - präglades av beska och syrliga toner. Efterhand under kvällen kom mer rödäpplighet i dagen. Mycket gott, oklart om det har ytterligare potential... 94-95p. Till detta en klassisk löjrom med blini.

Efter denna mjukstart växlade det upp rejäl på både tallrik och i glas! Bakom det kortfattade "soppa på svamp" gömde sig en av de mest fullmatade svampsoppor jag provat, där confiterad shiitake och en liten bit bakad fläsk kompletterade smakerna suveränt. En 1870 solera Bual från Tarquinio T. da Camara Lobos konkurrerade om titeln kvällens vin i min bok, med sin stora doft av katrinplommon och fikon och en kompletterande underton av aceton som för mig bara kändes rätt. Lång, mycket lång!, balanserad smak med hög syra och fikonkärnor. 97-98p.

Två av kvällens huvudnummer serverades parallellt. 1929 Pontet-Canet överraskade oss med en fullständigt djupblåröd färg, utan minsta antydan till tegel! Blint skulle jag på färgen gissat inte äldre än 2005... Vinmannen dubbeldekanterade raskt vinet vid bordet för att låta det andas lite. Doftmässigt fanns det också en del fruktighet av plommon och mörka bär. I munnen hittade jag animaliska toner och läder, men inte så mycket annat av det jag förknippar med mognande bordeaux (piptobak, höstlöv etc). Längden är bra, balansen är på plats, men efterhand kommer lätt besvärande drag av syrlig rödfruktighet fram och stör helheten. Det är också helt mjukt; ingen strävhet överhuvudtaget. Intressant och gott, men inte stort. 90-91 p.

Bredvid kom en kombattant från Bourgogne på bordet. 1929 Vosne-Romanée från negocianten Hugard var något grumlig i färgen. Doften var spännande, intrikat och en av kvällens mest fascinerande. Sandelträ och kryddighet dominerade inledningsvis, med inslag av vilt; efterhand kom parfymerade toner och blommor i dagen för att mot slutet av kvällen dofta tydlig nyponros! Tyvärr var inte smaken i paritet med doften. Den lite syrliga bärigheten som i mitt tycke dominerade smakpaletten toppar inte min önskelista. Spännande, men... 89-90p

Matildas matchade med en fantastisk lågtemperaturbakad och knaperstekt gris från Domta som var smältande och knäckig på samma gång - lysande!

Vinmannen stack emellan med ett bonusvin. Ett förväntat svagt kort från den annars stora årgången 1947 kom på bordet och jag fyllde därmed på mina erfarenheter av Pichon-Lalande. Också den var förvånansvärt mörk i färgen, och doften inledningsvis återhållen. Här fanns viss strävhet kvar vilket hamnade på mitt pluskonto, men annars var det lite kortare och glesare än allt annat den här kvällen. I tufft motstånd fick den jumboplatsen. 86-87p, och pilen pekar neråt...

Till klassisk oxfilé fortsatte vi vandringen tillbaka mot modernare tider. Här smögs också en liten minivertikal in, i form av Chateau Pontet-Canet 1959. Trettio år mindre under korken hade lämnat mer av frukt, mer av strävhet, mer av balans. Ett vitalt och gott vin; överraskande bra till maten. Släktskapet med -29:an var uppenbart om inte övertydligt. Kuriöst nog gör Steven Spurrier en kort notis om Pontet-Canet -59 i senaste Decanter, och beskriver den som "lovely, warm". 93-94p

Det andra vinet till oxen var ett ungdomligt kraftpaket av bästa snitt. Chateau Latour 1989 kräver kanske ingen närmare presentation...? Toppslott från toppår, med tjugo års mognad - kan det bli mer rätt för Konjären? Även om jag i hjärtat gärna hade sett att någon av -29:orna dragit längsta strået så är det bara att kapitulera inför Latours fantastiska förmåga att vara stort utan att bli klumpigt; att kombinera balans och finess med kraft och struktur. Ceder och cassis i doften, ytterst finkorniga tanniner i smaken (tanniner jag känner igen från Latour -85). Lysande bra, och klockrent till mat! 98-99p!

Kvällens enda defekta vin var den tilltänkta Chateau Suduiraut 1967. In från avbytarbänken kom i stället Chateau d'Yquem 1990. Som att spela fotbolls-VM med Messi på bänken, typ... Tack vare detta fick vi oss en till minivertikal, då det andra vinet var d'Yquem 1999... Vill man få en insikt om vinmakarens och hantverkets betydelse så kan det inte illustreras tydligare. Yquem under Lur-Saluces tid var en sak; under LVMH något annat. Båda bra, naturligtvis, men bara en lysande... Gamla grevar kunde sina grejer! Doften från Yquem 1990 var inledningsvis inte fullt så stor som sin yngre bror (syster?). Den växte dock efterhand, och var sådär härligt integrerad som gör det svårt att separera toner från varandra.

Bland tropisk fruktighet och botrytis fanns ett drag av bränt socker eller karamell eller något liknande som gav doften ett intensivt djup. Smaken var lång, balanserad, integrerad, intensiv... Söt, naturligtvis, men absolut inte sockrad. Drag åt halvsöt, snarare. Som med många riktigt stora viner finner jag det svårt att plocka ut enskilda beståndsdelar och dissikera - det här var rasande bra och fantastiskt gott, helt enkelt! Saknade möjligen den sista wow-faktorn för att slå mig till marken och låta mätaren gå upp till 100, men det känns nästan förmätet att ha invändningar... 98p (+).

1999 Chateau d'Yquem var märkbart yngre, och alltså också märkt av ägarbytet. Vinmannen berättade om sitt besök på godset i samband med LVMH:s övertagande och hur man då medvetet annonserade sitt stilbyte. Mer frukt, mindre botrytis, mer sötma... Mer lättillgänglig, omedelbar och mindre lagringskrävande. Mindre ek. Visst lyckades man med det... Till skillnad från 90:an är det här lätt att hitta olika beståndsdelar i den yppiga doften. Saffran, aprikos, ananaspastill, vanilj... doften är verkligen stor! Smaken likaså; maffig, söt, fruktdriven, viss botrytis... men... lite (törs man säga det?) kladdigt är det väl? Lite ... påträngande? Häftigt vin, men inte alls lika elegant som 90:an, och jag tror inte heller att nio års lagring kommer att fixa det. 92-93p.

Till ostarna blev det naturligtvis portvin! 1955 Graham's Vintage port lämnade ingen besviken, med en doft full av fokus och balans, lakritstoner, fikon och katrinplommon; och en smak som fortfarande innehöll en del "färsk", fräsch frukt - inte bara torkad dito. Det är sällan jag haft förmånen att prova två så mogna port så nära varandra i tiden, men självklart drog jag olika paralleller och jämförelser är jag nu fick chansen. Förutom den färskare frukten upplevde jag Graham's som något torrare. Den var något av en slow starter för mig och växte till sig efterhand i glaset, men jag kan inte entydigt säga att den var bättre än den fantastiska 66:an från förra veckan. Stort och fantastiskt bra, alldeles lysande port var det dock, och den fanns med i min Mission Summary Report om kvällens bästa vin; dock precis utanför pallen... 95-96p.

Likt sin franske förebild avtvingade oss Vinmannen strängt besked om "kvällens vin" från var och en. För mig var det 1989 Chateau Latour och 1990 Chateau d'Yquem som stod ut mest, med madeiran som runner up. 1955 Graham's och 1959 Pontet-Canet var andra höjdare. Eftersom jag i grund och botten är en Pauillac-kille kved jag fram "Latour!" när Vinmannen vred upp armarna på mig och ville ha ett och endast ett vin. Egentligen omöjligt att välja, naturligtvis, men kul tankegymnastik...

Efteråt väntade en skön stund på terrassen utanför tillsammans med övriga gäster, en kopp kaffe och en cigarr som Vinmannen frikostigt erbjöd efter maten. Det blev en skön nedvarvning som gärna fått vara längre. Tyvärr hindrade tågtider mig från att i lugn och ro röka färdigt cigarren, men det var inte utan ett visst mått av välbefinnande jag traskade ned mot Gävle Central.

En fantastisk kväll, alldeles lysande på alla sätt och vis. God mat, fantastiska viner, trevligt sällskap, goda samtal... och så Vinmannens omtänksamma och kunniga värdskap ovanpå allt, alltid beredd att krydda anrättningarna med anekdoter från vinvärlden! En höjdarkväll att minnas för livet, helt enkelt!