batailley -82, fonseca -66 m.m....

Äntligen börjar sommaren närma sig! Dags att summera ett intensivt verksamhetsår (ja, även om jag inte tillhör skolvärlden känns det som om verksamhetsåren löper läsårsvis...) och dra upp planer för nästa. Tillsammans med mina närmaste medarbetare och kollegor avsatte vi ett dygn för detta, och jag övertalade dem att förlägga tiden i Uppsala... Med promenadavstånd från konferensanläggningen var upplägget givet: konferens under dagtid och på kvällen promenad hem till mig för matlagning och viner. Jag har länge sett fram emot en chans att skänka lite insikt om mogna viners speciella charm till dem, och nu fick jag tillfället!

När troppen anslöt (jag hade smitit hem i förväg) väntade jag med ett glas Jacquart Brut Mosaïque 1996 (mg) och snittar med sikrom. Vinet var åt det fylliga, nötiga, rödäppliga hållet; balanserat och mycket gott. En Rotari Riserva 2005 rycktes upp för att åka ned i den Créme Ninon som kollegorna färdigställde, och jag passade på att göra en enkel jämförelse. Champagnens större bredd, djup och längd framstod smärtsamt tydligt. Ingen tokhöjdare, inte helt olika Palmer -96 och kanske till och med litet bättre. Champagnehuset hör normalt inte till Juhlins favoriter, men i det här vinet hittar han hela 88p (100). Låter rimligt.

Till soppan - som toppades med en saffranshalstrad pilgrimsmussla - serverades Trimbach CFE 2000. Underbar, komplex doft med tydlig mognad; skiffer/petroleum, bivax, honung och en riktigt bra avslutande syra. det här vinet har ju ibland kommit med besvikelser under korken, men så icke nu. En av de bättre CFE jag provat (83:an dock i eget, ohotat majestät...).

Till hängmörad entrecôte, gåsfettstekt rattepotatis, timjansky och bakade tomater kom så två bordeauxer på bordet. En minivertikal skulle hjälpa kollegorna att inse mognadens betydelse, och som den gjorde det! Chateau Batailley är inget stort slott, men en habil 5 cru från min favoritkommun Pauillac. Deras 2001:a har provats många gånger och är skön, hyfsat drickfärdig, klassisk näsa och i munnen ett finkornigt vin med drag av kaffe, korint och ceder. Det var dock inte småskit i andra ringhörnan den här kvällen. Den mytomspunna årgång 1982 visade sig från sin allra bästa sida, och skojade bort det yngre vinet till en bekväm utklassningsseger. Doften dominerad av mogna toner av höstlöv och tobak; lång medelfyllig till fyllig (!) i munnen med en del torkande fruktdrag utöver redan nämnda inslag. Spontana uttryck av jubel kantar noteringsblocket, vilket brukar innebära "svårdefinierad perfektion". Otroligt bra vin, perfekt kondition, mognad till oemotståndlig elegans...

Broadbent är också lyrisk, och ger i april 2001 vinet fyra stjärnor och bedömningen "Dependable as always. Now fully mature, its bouquet unravelled deliciously; sweetish, chewy, good length, dry finish."

Mycket nöjd så långt väntade ostar och (kanske) kvällens allra största vin... Fonseca Vintage Port 1966 blommade ut i något som jag knappt trodde var möjligt. Ett av mina allra bästa portvin någonsin! Torkad frukt, nötighet, lakrits och ett totalt fokus - helt utan minsta orenhet! Vilken kraft, elegans och balans! Kamraterna var lika lyriska som jag, och även hustrun (som jag försåg med ett glas i sin exil framför TV:n på övervåningen) instämde förtjust. Fantastiskt bra!

En vaniljpannacotta med vanilj- och amarettobakade tropiska frukter fick sällskap med en som vanligt stabil Chateau de Malle 1998, som tjänstgjort förtjänstfullt som husets sauternes det sista året.

En otroligt trevlig middag, med viner som visade sig från sin allra bästa sida konsekvent. Sällan har jag blivit så positivt överraskad av flaska efter flaska en hel middag igenom... Särskilt roligt när man vill övertyga nybörjare på området!