lagavulin 16 yo

Mitt intresse för drycker började ta fart någon gång under studenttiden i Lund. Jag minns hur jag stod i systembolagskön och bläddrade planlöst i katalogen. Jag hade bestämt mig för att investera en del av studiemedlen i en bättre whisky; antagligen en Famous Grouse. Så föll min blick på ett namn under rubriken "Maltwhisky". Glenmorangie... Glenmorangie!? Var det inte den whisky som Connor MacLeod alias Highlander beställde när han gick in på en bar i New York, och fick det att låta så självklart coolt och udda på en gång? Visserligen rejält dyrare än Famous, men...

Efter den dagen, troligen 1994, var jag fast. Min flaska Glenmorangie följdes av en Talisker, och ganska snart därefter en Laphroaig. I brist på annat lästa jag smaknoteringarna i SB:s katalog och chansade utifrån det. Jag lärde mig att jag föredrog de lite mer kraftiga, rökiga sorterna, och Islay blev min domän.

Några år senare resta jag dit, bodde ett par nätter i Port Ellen och företog en legendarisk cykeltur längs öns södra kust, och besökte i tur och ordning Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Av någon anledning kom just Laphroaig och Ardbeg att bli något av min huswhisky. Deras nästan övermäktiga toner av tjära/rök/jod låg nära till hands när man ville ha något kraftigt och bihålerensande. De gjorde sig dessutom utomordentligt bra ihop med piprök och lägereld. Där någonstans i tiden hade jag också enrollerats till Konjärerna, fått upp smaken för franska druvdestillat och så smått börjat nosa på vin... The rest is history.

Lagavulin har hela tiden kämpat lite i motvind. Inte för att jag inte gillar den, utan för att den lite mer eleganta, komplexa, balanserade smaken har placerat den i ett annat fack än tjärpastillerna L&A från Islays sydkust, med konkurrens från mycket annan bra whisky. Eftersom den i Sverige dessutom saluförts i första hand i den 16-åriga tappningen har den alltid varit lite dyrare än sina tioåriga kollegor.

Ikväll, med en småputtrande förkylning som ackompanjemang, får den dock fritt spelrum. Det är ett bra tag sedan vi möts, och jag blir positivt överraskad. Just balansen och intensiteten som ändå inte blir påträngande och klumpig tilltalar mig. Toner av Lapsang Souchong-té blandas med pekannötter och mörk choklad. Ett salt inslag av hav och tång spelar i bakgrunden. Självklart rökig, men mer diversifierad än en del av sina kamrater från ön. Ett mycket bra sällskap i ett varmt bad en småruggig kväll, och om jag tror och tänker att det gör mig frisk så är jag ganska säker på att den fixar det också!

Slainte!

champagne och österrikisk sauvignon blanc

All projektledningslitteratur innehåller två grundläggande teser; se till att projektet ger några "quick wins" som gör att förståelsen för projektet ökar, samt fira första framgången rejält så att projektet känns roligt och framgångsrikt. När vår ena kyl/frys lade av häromhelgen började vi först rita på ett komplicerat ombyggnadsprojekt för att försöka skaka fram lite mer arbetsyta. Snart kom vi på att en något lägre kyl/frys skulle ge plats för micron ovanpå, och därmed frigöra 50 cm arbetsbänk i ett nafs, utan snickare!

Sagt och gjort, men då kom nästa problem. Lägre kombiskåp görs nästan uteslutande i 55 cm bredd i stället för de fullstora skåpens 60 cm. Fula, dammsamlande springor gapade på båda sidor runt det nya skåpet. En rask tur till Bauhaus och tre 18mm vitlaminerade hyllskivor tillsågade i exakt format löste problemet galant. När sedan en kroklist från IKEA monterats över diskbänken för bättre förvaring av saxar, tekulor och annat hängbart var känslan enhällig; här var en quick win som skulle firas!

IT-mannen med familj får utgöra festföremål. Det passar utmärkt då de kommer direkt från teaterpremiär. Champagne! Maten består till stora delar av färdighandlat från Saluhallen - det måste få vara bekvämt och enkelt ibland...

Först ut kommer ett spontanköp från Regeringsgatan. Jag kommer inte ihåg vad jag hade läst om det här vinet, men jag tror jag köpte det i somras. Taittinger Les Folies de La Marquetterie är en vingårdsbetecknad NV cuvée gjord på 55% CH och 45% PN. Hemsidan beskriver det i alla möjliga kvalitativa termer, men vi är inte övertygade. Mogna gula äpplen, lite nötter, lite tråkig har jag noterat. Syran känns inte heller helt övertygande. Visst, en helt ok champagne men om man bryr sig om att buteljera vingårdslägen borde det väl vara för att det ger ett bättre vin!?

Nästa flaska blev en gammal bekant i 1998 Grongnet Special Club. Jösses, vilken skillnad! Kontrasten var mycket påtaglig, och det var ingen tvekan runt bordet att det var det bättre vinet. Större doft, laddad med mycket mogna äpplen och en nästan amontilladoliknande nötighet (utan oxidationen). Syran var mycket mer närvarande och kindsugande på ett bra sätt. Klasskillnad!

Doften var bitvis svårfångad och fascinerande. Hustrun famlade ett tag efter sin "nyöppnade Barbiedocka" som hon då och då hittar i vin. IT-mannen ville hjälpa till och ta det ett steg längre:

"Om ni minns doften av när man öppnade lådan till ett Blue Max-spel till Vic-64 någon gång runt 1984 så..."

Tystnad. Hustrun, eftertänksamt:

"Ja, men är det inte lite så?"

Ibland är det kul att prova vin tillsammans...!

-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-

I kväll öppnades i stället en österrikisk sauvignon blanc; gåva av K som stammar från landet i fråga. Ett outforskat område på min vinkarta; att det är ett vinland på uppgång är ju känt men har väl mest förknippats med grüner veltliner (och i viss mån riesling).

2008 Sattlerhof Sauvignon Blanc Steierische Klassik är alltså en druvren sauvignon blanc från Steiermark i Österrike. Det visar sig bli en givande och smått imponerande bekantskap. Jag som är lite känslig för druvans extremuttryck uppskattade doften som visserligen var druvtypisk men långt från överdriven. Smaken var lång och balanserad, och där samsades knappt mogna krusbär med citrus/lime och lite pärontoner. I eftersmaken kom ett välgörande uns pepprighet som knorr. Skönt, lättdrucket och gott men långt från menlöst. Ett riktigt bra vin, och jag kommer att få svårt att hålla tassarna borta från den vingårdsbetecknade Kranachberg från samma producent som följde med i paketet...

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Så var det dags även för mig att få prova en av vinbloggossfärens stora snackisar i höst; 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Tack vare Finare&Vinares höstresa till Danmark och rymliga bil har lådvis av det här vinet skeppats över sundet och fördelats likt matpaket till svultna nebbiolovänner. Jag fick själv göra en insats i kväll som den yttersta länken i kedjan och distribuera den sista lådan till en törstande broder. Antagligen är det för att Dan Browns senaste utgör bilpendlandets lättviktsunderhållning för stunden, men visst känns det lite som att vara en del av en hemlig orden som förvaltar de uråldriga mysterierna...

Hustrun - för kvällen borta på galej - ställde upp som sommelier på distans och såg till att flaskan hamnade i karaff någon timme före hemkomst. Redan när den bärs uppför trappan på brickan tillsammans med sonens och min pizza (faktiskt riktigt bra nebbiolokomplement!) slår lovande dofter upp ur karaffmynningen. Det här blir bra!

I glaset är det lätt att konstatera att vi har att göra med ett fullvuxet vin. Näsan fylls av ångorna en god bit från öppningen; en stor doft dominerad av mörka körsbär, bittermandel, hallon, fat och kanske en aning choklad. Samtidigt är den inte överlastad och obalanserad, utan en syrlighet med inslag av klister (kan man prata om syrligt klister!?) skär igenom doftspektrat på ett bra sätt och stramar upp det hela. I munnen är det naturligtvis tätt, koncentrerat och med en rejäl strävhet. Körsbärstonerna är inledningsvis mycket dominerande tillsammans med faten. Det är rejält bittert; mycket körsbärskärnor. Gott till maten men nästan svårt att dricka utan. Möjligen lite svårt att hitta nyanser i det hela för stunden...

Efter några timmar har det lugnat ned sig något, vilket är till dess fördel. Det dyker upp fler inslag i såväl doft som smak: hallonlikör, kirsch, fat, en antydan till örtighet... Överlag beter det sig vänligare mot såvä näsa som gom. Längden är fortfarande mycket stor och med en riktigt bra, uppstramande syrlighet som spelar längs tungans mitt i långa, sköna sekunder.

Om jag jämför med mina senaste baroloreferenser så var Paolo Scavinos Bricco Ambrogio ännu tätare och kändes modernare. För en del hade det antagligen uppfattats som ett något bättre vin (och mer än dubbelt så dyrt...). För mig är det här egentligen mer min stil; det är lite slankare och syran upplevs högre. Det skall minst sagt bli högintressant att följa detta vin över tiden!

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin som levererar stor njutning nu i en ganska mat- (eller ost-!) krävande stil. Tack F&V för tipset och besväret!

PS Frankofilen provar av en slump samma vin i kväll...

PPS Efter en dag i karaff i kylen beter sig det här vinet fortfarande alldeles förträffligt. Sammetssträvt, fortfarande ungt och körsbärstonat men med mer plommon, choklad och en riktigt bra balans. Eftersmaken sitter i länge och tanninerna vägrar släppa greppet om gom och tunga. Känns som en långlivad rackare här!

middag på spondi, aten

Det finns tillfällen då man vill och behöver skämma bort sig själv. Då man vill lägga en egentligen omotiverat stor påse pengar på att stryka sig själv medhårs en stund. Behoven är desamma – uttrycken är olika. Oavsett om du köper en löjligt stor platt-TV, de där extra dyra skorna eller skämmer bort dig själv på en Michelinbestjärnad restaurang så är det sannolikt samma behov som tillfredsställs.

Restaurang Spondi, Aten

När jag fick möjligheten att representera en statlig myndighet vid en konferens i Aten var det läge att ta möjligheten till en liten minisemester. I stället för att flyga hem fredag kväll bokades biljetten till söndag eftermiddag, och vips hade en 36 timmars minisemester i en hittills obesökt europeisk huvudstad uppstått. Min enda insats – två hotellnätter! Och, förstås, en tung nota från stans bästa (enligt den där däckfirman, ni vet) restaurang Spondi. Två stjärnor har man att leva upp till, och förutom ett par små missar i protokollet gör man det gott och väl.

Jag kommer dit några minuter efter utsatt tid, kl 20. Personalen står fortfarande och förbereder kvällen när jag kliver in, men hälsar mig omedelbart och unisont välkommen. Jag får ett glas champagne och vinlistan och känner att det här kommer att bli en bra kväll…

Husets champagne, Edouard Brun, är en PN-dominerad NV från Grand Cru-lägen, enligt Elvis. Vinet är gott, men lite anonymt i den tyngre skolan, vilket jag finkänsligt påpekar på anmodan, vilket resulterar i en tämligen lång utläggning om malolaktisk jäsning, ekfat, och behovet av lite kraftigare champagne nu när det är höst och kallt. Kallt? Jo, det var väl bara + 23 idag… Elvis är ställets sommelier, och vi utvecklar en ganska skön vänskap under kvällen.

Elvis dekanterar

Efter ett tag frågar han varifrån jag kommer. När jag svarar Sverige konstaterar han raskt att det är bra sommelierutbildningar där. Och jag kontrar med att, jo, den där Andreas Larsson gjorde ju bra ifrån sig i VM för ett par år sedan… Elvis svarar med ett skevt leende:

”I know, I was in the same competition…”

Det visar sig att han känner till Andreas ganska väl och att de varit på flera provningar tillsammans. Jag låtsas inte känna världsmästaren – någonstans går gränsen för anständigheten – men jag läser i alla fall krönikorna i Livets Goda och har en vän som har haft Larssons mobilnummer… Elvis och jag var i alla fall bästisar därefter!

Amuse bouche

Förut kom ammisar i två serveringar; en från det kalla och en från det varma köket. Idag upplever jag att det blivit vanligare med en ”ammisbricka” med flera små munsbitar som serveras samtidigt. I alla fall gjorde man så även på de Karmeliet i Brügge. Här kommer alltså fyra olika tuggor serverade på pinne eller sked. Man passar också på att ge en liten hommage till det grekiska köket i sina egna tolkningar av grekisk sallad och tzatziki, samtidigt som det avancerade kontemporära får sitt i en foie gras-glass med choklad och lakrits (?) och en laxbit i skum…

Foie gras med sesamfrön och rökt ål

Första förrätten i avsmakningsmenyn är en fantastisk foie gras-terrin med rökt ål och sesamfrön. Just kombinationen foie gras och rökt ål har jag stött på tidigare på Maze, men den är verkligen lyckad, så varför inte… Till det väljer Elvis en Riesling 2007 från Marcel Deiss. Inte helt knastertorr, med en fantastisk doft dominerad av musselskal, mineral och ett – för att vara så ungt – tydligt inslag av skiffer/petroleum. I munnen blir de oljiga inslagen ännu tydligare, samtidigt som syran växlar upp och kliver fram. Gott!

Scallops tandoori på kålbädd

Sedan kommer tandooristekta scallops på en bädd av kål med limeskum. Riktigt gott, och perfekt tillagade musslor som var helt smältande i konsistensen. Är kommer min största (stilla) rosévinsupplevelse någonsin på bordet. Chateau d´Esclan 2007 sätter en helt ny nivå för mig som tidigare mest förknippat rosé med bersådricka. Druvorna är Grenache/Syrah m fl, och doften är seriös, underbart balanserad, lätt återhållen. Friska, röda bär och frukter samsas med tydlig blodapelsin. Smaken är lång, balanserad, med en lätt antydan till sötma inledningsvis men med ett föredömligt torrt, stramt, syrarikt slut. Mer röda bär (hallon!) och blodapelsin, men framför allt ett seriöst vin och inte plonk!

Hummer!

Jag valde bort fiskrätten med koriander (i min mun blir det alltid diskmedelvarning av koriander) och in med hummer i hummersås och pastarisotto i stället. Tyvärr något av en besvikelse. Gott, visserligen, men den extremt rika och lite endimensionella såsen slog ut alla andra nyanser. Hummern paras lite oväntat men passande med en ung röd bourgogne; Bouchard Pére et Fils Beaune de Chateau 1er Cru 2006. Vinet finns i källaren hemma, men jag har inte provat ännu. Det visade sig vara riktigt gott och förvånansvärt djupt med inslag av skogshallon. Mjukt och ganska lätt; ändå inte vattnigt och med ett trevligt, kryddigt slut. Inte stort, men bra. Passade bra till hummern.

Chateau Gruaud Larose 1988 (hlf)

Så kom mitt egna vinval på bordet. Det var egentligen ganska lätt som ensamätare att välja något från den digra vinlistan. Till fågeln (fasan med kastanjer och tryffelsky) och ostarna tänkte jag mig en halvflaska av något trevligt, moget rött om det fanns. Bland ett begränsat urval på fyra, fem flaskor stack en butelj ut ur mängden: Gruaud Larose 1988 var helt enkelt det givna valet! Elvis nickade uppskattande åt mitt val, och dekanterade stilenligt över ett ljus.

Fasan, helt enkelt...

Fasanen var lysande; enkelt tillagad men smakrik i en koncentrerad steksky och någon slags bakade kastanjer (?) som påminde om svartrötter i smaken. Vinet var en riktig upplevelse och levererade precis det jag ville ha till min fasan. Mogen bordeuaxdoft med inslag av läder, stall och ett litet bakgrundsinslag av röda bär (tecken på begynnande uttrokning/övermognad?). Senare även tobak. Väl i munnen visade sig vinet fullständigt vitalt, och här fanns mer inslag av mörka bär (cassis) och plommon, samtidigt som smaken verkligen betonade tobaksinslaget. Bland mina noter står bland annat: ”Vilket grepp! Vilken längd! Frukt & mognad = underbart!” Min food/wine-pairing var dessutom helt i klass med Elvis egna…

Fromage de France

Ostvagnen… Aaahh! Tydlig övervikt av franska ostar, helt i sin ordning med andra ord!

Mmmm...! *suck*

Dessertammis

Efter ostarna kom en välbehövlig munrensare på bordet, i form av en äppelsorbet med minutiöst fintärnat, grönt äpple och en syrlig äpplesås runt. Serverat i en strutformad skål på ett glas med grön vätska och kolsyresnö som gav bubblande och rykande associationer till Dr Banarnes onda Alter Ego, Mr Arne. Gott, men kanske lite onödigt spexigt?!

"The Fine crusty puff-pastry - nu med bladguld!"

Desserterna skulle gå att beställa i halvportioner. Jag var vid det här laget rejält mätt, men kunde inte motstå frestelsen av två verisioner... När jag beställde visade det sig naturligtvis att just det ena av mina val inte var tillgängligt som halvportion... Här någonstans borde jag ha backat, men inte. Kör på, maestro, give me the full size! Först kom dock halvportionen med fluffig vaniljkräm, glass och frasig mille-feuille deg. Läckert! Här fiskade Elvis fram en 2003 Inniskillin Vidal Icewine, som hade en riktig wow-känsla över sig. Häftig doft av hjortron, aprikos och bränt socker följdes av en söt, balanserad (inte simmig) och lång smak. Mycket bra, och åter en lysande matchning.

Chokladparfait med mascarponecreme - och mer bladguld...

Så kom den fullstora desserten, och här var det bara att ge upp. Mäktig choklad, tjock mascarponecreme - och till det en kopp drickchoklad lika simmig som vilken sås som helst. Hur mumsigt som helst, men ändå chanslös. Vinerna verkade inte längre följa någon given lista, utan Elvis verkade välja lite fritt. Här kom en Vinsanto 1988 från Argyrou Estate, Santorini på bordet. Att det fanns ett grekiskt vin med samma namn som det italienska var en nyhet för mig - och vilken nyhet! Fantastiskt trevligt vin med lätt viskös känsla, hög syra och toner av bränt socker och fikon. Enligt Elvis hade det fått 100 RP-poäng, och det vete sjutton om jag skulle gå med på. Riktigt i d'Yquemklass var det kanske inte, men 95+ i alla fall!

Till kaffet önskade jag mig en Delamain 1968, men den var tyvärr slut (slarv!). I stället erbjöd mig Elvis en Chateau Fontpinot XO, och, tja, den gick väl ned. När så friandise-vagnen kom rullande hade jag nått bristningsgränsen och vinkade avvärjande redan på avstånd. Kom inte hit! Min vän Elvis kom i stället - när notan var betald - och stack åt mig en grappa; en Barbera 2004 som var guldgul till färgen och hade russinstickig doft med inslag av katrinplommon. Förvånansvärt nog var det balanserat, rent med drag av russin, fikonsufflé och kryddig julfruktkaka. En av de bästa grappa jag provat!

När så inte ett skrymsle fanns kvar att fylla vaggade jag likt Mr Kreosot långsamt ut ur lokalen. Elvis frågade innan jag gick efter feedback på vad de kunde göra bättre - ett lika oväntat som välkommet drag av en tvåstjärnig restaurang! Förutom att Elvis lyckades välta ett glas på golvet vid dekanteringen, att en välmenande servitör ville toppa upp mitt bourgogneglas med den nydekanterade bordeauxen, att de inte hade den konjak som stod i listan och ett par tre till småmissar i samma stil så var det i det närmaste ett perfekt restaurangbesök. Och eftersom jag värdesätter personlig omtanke och dialog mycket högre än formell perfektion så var det viktigare för mig hur småmissarna hanterades och det - trots serviliteten - personliga tilltalet i servisen.

Sammanfattningsvis en upplevelse som lätt kvalar in på topp fem-listan över restaurangbesök; sannolikt på topp tre. Operakällaren 2000 och Lucas Carton, Paris, 2003, finns i samma härad rent känslomässigt, men det är svårt att minnas detaljerna. Hur som helst ett besök väl värt fem timmar och en spräckt budget!

à la grecque

I morgon bär det av till Aten. Två dagars konferens som förlängs med ett par privata hotellnätter och turist i Aten på 36 timmar. Bord på Spondi är reserverat, och rapport kommer såklart. I övrigt hoppas jag på lite sol, en god bok på en uteservering och en tur till Akropolis; nya muséet lär ska vara bra...

2007 graillot crozes-hermitage

Ett vin som hajpats rejält i vissa årgångar släpptes i ny årgång idag. Mig veterligt har jag bara provat årgång 2000 av Graillots Crozes Hermitage hittills, på Vinmannens 30-årskalas för snart tre år sedan. Det imponerade då, och visade tydligt att lagringsviner inte alltid behöver kosta skjortan. Även om priset nu ligger nära tvåhundringen så känns det fortfarande inte alltför blodigt att lägga undan några flaskor för bättre dagar.

Så, nästan av tradition såg jag till att lägga vantarna på fyra flaskor idag, med plan att låsa in och glömma bort några år. Eller...? Raskt återvände jag till butiken i Gränby centrum efter en femte flaska - varför inte prova redan i kväll? Allt detta prat om hur ljuvligt det är att dricka det ungt, "på frukten" osv, osv... tja, det skadar ju inte att prova?

Att det är ungt avslöjas obarmhärtigt redan i karafferingen, då det skimrar tydligt i blårött. Inledningsvis känns den lite sluten, men växer snart med luft. Efter tre timmar i karaff är det ett vin som genomgått en intressant omvandlingsprocess. Till maten, strax efter öppnandet och när den fått hämta andan en stund, är det i princip omöjligt att komma förbi de vitpepprade björnbären. Doften är stor och mättad och inte särskilt nyanserad. Det är gott men känns lite oslipat. Nu, ett par timmar senare, tycker jag att doften är mer nyanserad, något mer återhållen och mycket intressantare. Nu är det inte bara björnbär utan också mörka plommon, lagerblad och nyskivad, mild salami (typ...). Även i munnen har det satt sig något, och jag upplever det som mer balanserat och om inte finstämt så i alla fall mer polerat. Eftersmaken är lång och domineras av vitpeppar och kryddor. Ett bra vin. Riktigt bra, till och med. Dricks det idag så vill jag klart hävda luftning = en nödvändighet. Det blir väl snart dags att öppna en -04:a för att jämföra i andra änden av tunneln...

För övrigt kan konstateras att SB:s månadssläpp i vanlig ordning innehåller ett moment av slumpens skördar... Champagne av ågång 1996 börjar bli svår att få tag på, så ett nysläpp av 360 flaskor av Duval-Leroy 1996 för under 400 kr lockade naturligtvis fler än det fanns flaskor till. Jag kom ned till regeringsgatan omkring kl 13, och hade strax innan tolv sett i noteringarna att det borde finnas nio flaskor kvar. Sannolikt borta innan jag hinner dit, förstås, tänkte jag. Mycket riktigt, väl på plats stod inte en flaska att uppbringa. Jag lämnar butiken i oförättat ärende när jag plötsligt genom glasväggen ser en öppnad champagnelåda ståendes ovanpå ett par andra vinlådor, uppenbarligen inte tomma, ganska nära entrén och lätt gömd bakom en stolpe... Det kan väl ändå inte vara så att...? Måste kollas, så jag går in igen.

Ovanpå en låda California White ligger två flaskor Duval-Leroy -96 och väntar på att plockas. Hur de hamnat där och vem som lagt undan dem frågar jag inte, utan tar dem och betalar glatt. Finders keepers! Kul när man får oväntat napp, men en viss känsla av ovärdighet är svår att skaka av sig...