2001 castello di brolio

Dags för något italienskt till kvällens kyckling med krämig vitlökssås...! Jag måste definitivt bli bättre på att köpa in italienska viner - vi gillar dem ju båda två och dricker dem gärna till italienskinspirerad mat. Septembersläppet ser intressant ut på den fronten.

Castello di Brolio från Barone Ricasoli är antagligen en av de mest kända chianti classicos i Sverige. För närvarande verkar ingen årgång finnas ute i butik; däremot har importören inte mindre än fyra årgångar listade. Hemma fanns en ensam 2001:a kvar, sannolikt inköpt för ett par år sedan.

Vinet dekanteras som hastigast, ca 15 minuter, och är inledningsvis något av en besvikelse. Det finns stramhet och struktur, men inte finess och komplexitet. Doften domineras av körsbärsbitterhet och smaken känns lite kort. Efterhand växer dock vinet. Efter några timmar i karaff har det öppnat upp och är så här dags på kvällen vitalt, balanserat och med stor doft av körsbär, choklad och örter. Längden är också mycket bättre, fortfarande stramt på gränsen till kärvt, men hela tiden med tuktad frukt som balans.

Det här växte till ett bra vin, men det känns alldeles för ungt för mig fortfarande. Känslan är att det har en extra dimension oförlöst någonstans, som väntar på att få blomma ut. Det kan bli dags för en beställning och påfyllning, för att kunna plocka fram igen om ett par år...

2001 sarget de gruaud larose

Vi fortsätter temat med andraviner. Sarget de Gruaud-Larose 2001 köptes för snart tre år sedan för en dryg tvåhundring på SB. En provsmakning för snart två år sedan föll inte helt väl ut, och jag noterade saker som bärigt, ungt, lite stjälkigt och var måttligt road på det hela taget. Sista flaskan borde glömmas bort ett tag, var slutsatsen då.

Ett tag senare.

Ur puppan kom en fjäril, men en ganska skitig en...! Vinet är idag helt förbytt jämfört med sist. Mognaden är påtaglig i såväl färg som doft, men den har ännu inte gått vidare till multnande lövhögar och tobak utan är fortfarande kvar i en balanserad frukt-/fatkombination. Däremot har vinet gått ut i stallet samlat rostig spik och antagligen rivit upp ett litet sår - lite"ruffiga" toner av järn, häst och blod ger tyngd och bakgrund. Tanninerna är mycket finslipade och angenäma; som ett torrt damm som dröjer sig kvar på tungan. Eftersmaken lång, behaglig och lite fatkryddad. Det finns säkert de som önskar större koncentration och kan hitta hålrum i bygget, men jag gillar det!

Det här vinet har utvecklats enormt på kort tid och är i en mycket skön drickfas nu. En inledande besvikelse över köpet är bytt i glad förnöjsamhet. Som vanligt är det dessvärre slut i källaren precis när man konstaterat att det är som bäst...

rhône vs bordeuax 1-1 (barroche -06 och pagodes -03)

Mitt andra försök hos La Barroche blev deras Chateauneuf-du-Pape Signature 2006. Jag var ju faktiskt ganska imponerad av den 2004 jag provade för ett par veckor sedan, men hur skulle ett två år yngre vin kännas? Och hur stor är egentligen skillnaden i kvalitet mellan 2006 och 2004 som årgång?

Tja, inledningsvis måste jag säga att jag är besviken. Vinet känns blygt, tillbakadraget, svårtillgängligt; detta trots viss karafftid. Så småningom vaknar det dock till liv och breder ut ett doftspektra som känns igen från förra flaskan. Där finns röda bär, örter, ett lakritsstråk och så ett varv på vitpepparkvarnen ovanpå allt. Kanske är pepprigheten en skillnad mot -04 - jag har i alla fall inte noterat det där...? Munkänslan är slank och smaken medellång, med eftertoner som blir kryddiga på gränsen till lite eldiga. Det jag reagerar på är att smaken omotiverat snabbt går från primär till sekundär; eller - enklare uttryckt - frukten bär inte upp smaken särskilt länge i munnen och det känns lite kort i den fasen. I alla fall mot vad jag väntat mig. Och om man nu måste dricka unga viner är det väl i så fall frukten man vill åt...? Jag noterar "stor doft - liten smak" längst ned, vilket naturligtvis är orättvist men ändå säger något om upplevelsen jämfört med -04. Dagen efter håller det fortfarande ihop fantastiskt bra och känns öppnare och mer lättillgänglig och med lite mer "stuns" i sig. Något att ligga på ett par år, kanske...?

En terassåterinvigningsbrunch hos IT-mannen med tema "Pretty in pink" - kan det bli bättre? Naturligtvis roséchampagne; detta alltför sällan utforskade område. IT-mannen har gjort lite research och hittat Jacquarts rosé som ett stabilt alternativ. Ny bekantskap för mig, men trevlig sådan. För att vara rosé kändes den väldigt "champagnelik"; inga solvarma jordgubbar i överflöd utan mer stringens i fruktskålen med smultron/hallon parat med en lätt brödighet och eftersmak av blodgrape. Bra syra och fin längd. Riktigt mumsigt i solen till en fantastisk brunchbuffé!

Efter att ha lullat hem från IT-mannen dröjde det inte länge förrän Traktormannen med familj kom på besök. Till lammstek med svamplasagne (gott var för sig, men inte helt lyckat som kombo...) provades ett Danmarksinköp. Les Pagodes de Cos, andravinet till "super-second" Cos d'Estournel, borde väl kunna leverera något drickbart av inledningsvis haussade, nu något mindre hyllade årgången 2003. Ett andravin skall ju helst visa något av slottets stil och årgångens egenskaper, utan att för den skull nå ända fram till kvaliteterna i husets grand vin. Det antas också mogna snabbare, och då just -03 inte framstått som något utpräglat långlagringsår borde det kunna vara lagom att testa vid sex års ålder...

Efter en dryg timme i karaff visar det en klassisk bordeuaxnäsa med tonvikt på plommon, ceder och kaffe/mocka. I munnen är de finkorniga tanninerna framträdande; nästan som om ett fint pulver lämnas kvar på tungan när man svalt. Mörk frukt, kaffetoner, bra längd och balans. Inga tydliga mognadstoner men ändå ett vin som hittat en skön drickfas och där bitarna sitter där de ska. Tanninerna gör det naturligtvis mycket matorienterat.

Om jag tvingas välja mellan helgens två röda viner så vinner Pagodes de Cos denna gång. I min bok ser det dessutom ut att kunna ligga till sig några år till om man nu har några flaskor över, vilket skulle kunna skänka ytterligare en dimension till det. Bra vinhelg så här långt...!

1996 raimat vallcorba reserva

Hustrun tillbaka, beredskapen överlämnad och väck med alkoholfri pilsner - det är ju rött vin jag vill ha! Hon också, visar det sig. Skönt!

Till en snabbt hopplockad kyckling- och pastasallad med grillad aubergine och en massa andra godsaker kanske det egentligen skulle passat bättre med ett lättare rött, en rosé eller till och med en fatlagrad chardonnay. Men vi vill ha rött. Inte alltför strävt, ber hustrun. Själv längtar jag efter en stadig cab-dominerad blyinfattad ekklubba...

Kompromissen heter Raimat Vallcorba Reserva 1996 Cabernet Sauvignon. Det här är min sista flaska av ursprungligen fyra, av vilka två har levererat bra vin och den tredje varit defekt. Och det är nu den här bloggen faktiskt börjar komma till sin rätt - för min egen del i alla fall! Ganska snabbt kan jag se att jag drack första flaskan till hjortkotletter, svartrötter och pecorino-majroveröra (mer intressant än bra...) i maj 2006 då jag tyckte det var okej; ett bra försök i september 2007 som jämförelse till Batailley 2001; ett defekt exemplar i februari i år och så i kväll - bästa flaskan av de fyra! Om det är vinets utveckling som varit så dramatisk eller om min smak förändrats vet jag inte, men hustrun och jag är rörande överens - det här är riktigt, riktigt gott!

Doften är komplex, rik och fylld av underbara mognadstoner med lätta inslag av läder, katrinplommon och torkad frukt. I ett tidigare försök kändes den lite bränd och med drag av tawny port; så icke i kväll. "Renhet" är ett återkommande ord i noteringarna. Ren frukt, dominerad av mörka bär och plommon, ett inledande drag av mörka körsbär och körsbärskärnor ("mandelkubb!" utbrister hustrun) och en antydan till eldighet i botten. I munnen är det balanserat, strukturerat, polerat, rent, oerhört drickvänligt men definitivt med ryggrad. Eftersmaken domineras av cassis - mycket mer framträdande än i doften, lustigt nog.

Fantastiskt trevligt vin som verkar ha blommat ut helt nu. Det hade inte tillstymmelse till den uttorkning som riktigt gamla viner drabbas av, utan var fullt vitalt, fruktigt och gott. Med den återkommande och stundtals heta debatten om prisvärde vad gäller vin i minne kan jag bara konstatera att det här var mycket pang för pengarna. Då är jag ändå inte en sådan som funderar alltför mycket på om vinet kostar 180 eller 220 kr, utan avrundar ganska friskt när jag handlar. Min kostnads-nytta-analys har landat i att man skulle behöva lägga mycket mer tid än jag är beredd på att göra för att alltid göra de bästa köpen. Sometimes you win, sometimes you lose - med Raimat VC-96 var jag den här gången definitivt på the winning side...!

clausthaler classic alkoholfrei

Hustrun är i Göteborg för Madonnakonsert, och sms:ar om uteserveringar, GT:s i solen (nej, inte GöteborgsTidningen) och allmän partystämning i staden. Själv är jag kvar med beredskap hela helgen och en pigg femåring, vilket innebär ett intrikat backup-schema med mor- och farföräldrar och IT-mannens familj inblandade utifall jag måste rusa till jobbet...

Efter en trevlig eftermiddag med tornerspel och allt kom bror, J och Brynäsmannen hem på lite grill. På ICA plockade jag med mig ett par flaskor Clausthaler alkoholfritt öl för att i alla fall få något som skummade i glaset. Förväntningarna var väl milt sagt låga, men det här var en i alla avseenden positiv överraskning! Ett öl uppenbarligen helt utan alkohol som ändå har en fyllig kropp och bra beska - allt i relativa termer, såklart. Skulle kunna passera som en lättare pilsner i de flesta sammanhang, och sparkar rumpa på all lättöl som jag hittills stött på. Bra alternativ för vita veckor!