Häromdagen satt Vinmannen och jag och resonerade om middagar som varit och middagar som komma skall... Det är snart min tur att försöka bjuda ihop hela Konjärgänget igen, och jag konstaterade i en bisats att "...jag skulle nog behöva fylla på lite i avecförrådet innan dess..." Vinmannen sköt in på sitt vanliga, rättframma sätt: "Ja, jag har tänkt på att du har det ganska tunt på den sidan!". Va!? Tankarna malde och jag försökte få fram något slags försvar, men Vinmannen förekom mig: "Ja, någon enstaka whisky, någon konjak och så det där förrådet med gamla dammiga likörer eller vad det är...!"
Nåja. De sista likörerna som överlevde min 30-årsfest (tema: cocktails... det var några år sedan, okej!?) gick faktiskt i vasken för en tid sedan. En Midori kan bara sparas ett visst antal år i öppnat skick. Mer än fem är för mycket och rekommenderas ej... Men i övrigt stämde Vinmannens obarmhärtiga analys alldeles för bra. Jag avslutade samtalet och tittade dystert upp mot avechyllan. Vad hade hänt? Jag som för tiotalet år sedan normalt hade minst tio maltwhisky och 3-4 bättre cognacs öppnade samtidigt, utan att något blev dammigt? Nu stod där, utan att trängas, en ganska usel maltwhisky (The Singleton of Dufftown) och en halvokej brukscognac (Rèmy Martin VSOP), tillsammans med de sista dropparna av en helt igenom anständig Courvoisier XO. Gemensamt för dem alla tre: inköpta på charterresor.
Det här måste till en ändring. Uppenbarligen är det mina investeringar i vin som ligger bakom. Jag drar mig för att köpa en 7-800 kr cognac och lägger i stället pengarna på två-tre flaskor vin. Nog nu - detta hus förtjänar bra avec!
Med skatteåterbäringen i handen stegade jag därför idag på lunchen ned till Regeringsgatan. Dessvärre var deras cognacsutbud i det lite högre segmentet sorgligt fattigt. Den A E Dor nr 6 som skulle finnas där enligt nätet börjar säljas först på måndag... *suck* Där får man för att man inte läser det finstilta! I brist på bättre fick det bli en Delamain Pale & Dry - en klassiker jag aldrig tröttnar på och som jag dessutom lärt min kollega att dricka. En lagom åldrad armagnac såg lite för spännande ut för att få stanna ensam på hyllan; raskt i korgen åkte också Clos de Saveurs 1979. Ett relativt outforskat fält men som jag gillar mer och mer för varje gång jag provar är lagrad rom. Livets Goda hade en provning i senaste numret, och en åttaårig Trois Rivières fick förstaplatsen. Åttaåringen fanns inte på Regeringsgatan, men däremot Trois Riviéres 1998 Fût Unique. Same, same but different - den fick också följa med hem. Slutligen blev det också ett par flaskor från vinrummet (Bourgogne och Barolo) och en liten flaska Heimbourg Pinot Gris Vendage Tardive 2002. Vinrummet där hemma kunde ju inte få bli helt utan när nu shoppingivern slog till, och försäljaren var ju så trevlig och pratade så varmt om Barolo att jag blev lite svag...!
Kvällen fick bjuda på ett smakprov av Trois Riviéres. Doften är stor, torr, förnäm och lätt eldig samtidigt. Övertoner av lösningsmedel låter inte trevligt, men är det... I basen spelar muscovadosocker, romflamberade bananer, nötter. Inga dragningar åt russin, arrak eller the i doften, men i smaken går det plötsligt att vaska fram fikon och fikonkärnor tillsammans med bl a chokladtoffee. Smaken som för övrigt är enorm, mouthfilling, eldig och lång - de här ångorna skulle räcka en tur fram och tillbaka till jobbet, minst!
Sammanfattningsvis går den i en helt annan och torrare stil än den julklappsrom jag fick av bror E. Den lyckas dessutom med konststycket att framstå som alkoholstarkare när den i själva verket är ca 10 vol% svagare! Det här är good stuff och definitivt något att plocka fram om cigarrvarning skulle råka utfärdas på terassen någon i sommar! Nu känns det i alla fall lite mindre tomt på hyllan...
8 kommentarer:
Grattis till Clos des Saveurs. Den är värd vartenda öre.
Trois Rivières är strålande, gillar du den bara måste du prova Karukera Rhum Viéux av lämplig årgång. Magisk!
Hej!¨
Om du gillar rom kan jag reka Zacapa, 23 åriga som lanseras på bolaget på måndag. En av dom bästa rom som görs alla kategorier om inte den bästa, otroligt prisvärd även på bolaget. Har inte provat någon godare rom och jag har prövat en del som är så skrattretande dyra men inte når upp ill zacapans klass. Håller med dig ang delamain, en av mina favorit jagare där Reserve de la Famille är suverän
/johan
Björn:
Ett första smakprov av Clos des Saveurs föll ut till belåtenhet. Men det finns en ton där som jag inte finner i cognac och som jag inte riktigt bestämtmig för om jag gillar eller inte... Jag måste bestämt prova om den!
Winepunker och johan:
Karukera och Zacapa låter spännande båda två - jag får bestämt utforska området vidare. Kan hålla med om att priset för en 23-årig rom framstår som rimligt i sammanhanget.
Delamain RdF är en riktigt, riktigt bra cognac. En av mina topp tre och dessutom en cognac som så att säga tog destillaten till en ny nivå när jag provade den för första gången för mer än tio år sedan... Således även i kärt minne bevarad. A E Dor och Ragnaud-Sabourin kan hävda sig hyfsat i jämförelse, och vad man föredrar blir i slutändan en rent personlig fråga.
"Tonen" du nämner, är det inte bara den något träiga och "Desivoniga" spritigheten som ligger lite ovanpå all den fantastiska frukten i både doft och smak? Jag har funderat på att spä den med några droppar vatten men inte vågat ännu. Jag är ju en fegis som till och med dricker 60%ig Talisker utan spädning utav rädsla att tappa bort något. Det ska mycket till innan jag ger mig på att spä rökig whisky, och det verkar smitta på annat godis;-)
F.ö. har jag en Havanna liggande i frysen sedan alldeles för länge. Eftersom jag anser att sådana gör sig allra bäst med en god rom så är det kanske läge at tköpa på sig en Zacapa inför midsommar!? Freselsen är stor och jag tackar ödmjukast för tipset.
när zacapan lanserades senast på bolaget, tror det var 2 år sen rök den direkt. Tror tom priset är fördelaktigare denna gång. Att späda tex en lagavulin har jag heller aldrig förstått mig på
/johan
Njaej, spritigheten är det inte - den brukar jag inte vara känslig för. Rommen var klart spritigare... Det jag först associerade till var flytande peniciliin, och det låter ju inte helfestligt, eller hur...? Återkommer efter vidare exkursioner!
Jag kan förstå om man associerar till flytande Kåvepenin, men jag tycker inte att det är så påtagligt att det blir obehagligt. För mig ligger den här Armagnacen någonstans mitt emellan en bra Cognac och en riktigt bra Calvados tack var en viss äpplighet. Och det gör ju inget att den är från året då vi "utvandrade" till Harplinge och byns stolthet(?) slog igenom med dunder och brak. Det blir ju även lite nostalgi på köpet och me like a lot:-)
Skicka en kommentar