Så har jag då hittat en stund att noter något från den mycket trevliga och vinstinna middagen i lördags, då direktörens väg mot inträde i Tvåsamheten utstakades av glada kamrater. Att dagens strapatser skulle efterföljas av en god middag med rikligt med viner var omedelbart uppenbart för alla inblandade. Efter lite konfererande landade middagen hos undertecknad, men kocktalangerna hyrdes in. Skönt - det kan verkligen rekommenderas!
En magnum av Aeternos egen champagne
Olivier Pere & Fils Reserve inledde kvällen tillsammans med anklevermousse. Reservan skall vara snäppet bättre än standardcuvéen, och visst är den god men ett klart nummer mindre än Palmer & Co -96 (mg) som dracks ett par veckor tidigare.
Till förrättens carpaccio på oxfilé med rödbetor och getost kom två vita viner på bordet. Kommunikationen mellan Sommelieren och kocken hade kanske inte riktigt trängt ända fram, men det fungerade hyfsat bra i alla fall.
Till huvudrätten serverades inte mindre än tre röda viner. Chateau Leoville-las-Cases (mg) var utan tvekan kvällens gigant, trots dugliga medtävlare. Att producera ett så stort vin från ett "mellanår" som 1976 måste vara lite av en bragd, och Broadbent är imponerad och delar ut hela fyra stjärnor. Doften är stor, mogen, vidöppen, ren, med toner av solvarm frukt som nästan drar åt sylt eller gelé dock utan varje tillstymmelse till syltighet, naturligtvis! Där finns också animaliska toner och lite läder. I munnen är det relativt slankt, men långt och växande i eftersmaken. Vinet startar på en mycket hög nivå och växer under kvällen - storartat!
De två motkombattanterna var dock inga BiB-viner, precis. Domain Leroy Gevrey-Chambertin 1er cru 1985 hade en stor, mogen, närmast barololik doft med inslag av rönnbär och kärsbär.
Fantastiskt trevligt, och mitt andravin av de tre. Det tredje vinet hade dock potential att bli ännu större, enades vi om. Joseph Drouhins Romanée St-Vivant Grand Cru 1995 hade hallon och kryddor i doften och begynnande mognad; jättefin frukt i munnen, bra balans men fortfarande med framtiden för sig. Till detta hedonistiska slagfält bars ankbröst med risotto på butternut-pumpa - sagolikt gott med perfekt knaprig fettkappa på ankan...!
Två sauterner fick slåss om vår gunst till efterrätten. Dessvärre blev segern ganska lätt. Chateau Guiraud 1997 visade sig inte från sin bästa sida, och hade inte helt angenäma acetonstick i aprikosmarmeladen... Även Broadbent misstänker lite fuffens - trots stark årgång generellt är han mycket återhållen och avvaktande i sin kommentar. Därför blev segern lätt för Chateau Suduiraut 1990 med underbar balans och struktur. Kocken levererade bakade, amarettomarinerade aprikoser med en ricottasås och färska hallon... mums!
När vi väl kom till ostar och en Smith Woodhouse 1983 hade jag lagt ned pennan och bara mådde... Bra vin, helt enkelt! Dagen efter tillbringades med disken-from-hell, men det var det värt!
Efterräkningen - Vinmannen tog med sig las-Cases hem...
5 kommentarer:
Mr Konjär. Jag är inte säker på att det är helt schysst att hålla sig sådär anonym, speciellt mot en gammal ordförande....
Men jag har en viss känsla av en viss BrAnders förflyttade sig till Uppsala, för att rädda katter ur träd?
Och skriva en bra blogg. Eller är jag ute och cyklar nu?
/Ulrik
Sorry om anonymiteten - den är naturligvtis inte riktad mot dig min kära fd ordf, utan jag har helt enkelt valt det för att känna frihet från t ex arbetslivets plikter och inte begränsas av vem som kan tänkas läsa mina funderingar. Och det får gärna stanna så...
Men självklart är du inte ute och cyklar. Vore kul att prova något gott ihop och minnas gamla tider, vid tillfälle!
Det vore väldigt trevlig att prova något gott och ljuga om gamla svunna tider. Du kanske vill följa med på nästa runda blindbock?
http://frankofilen.blogspot.com/2009/06/mandag-igen.html
Skicka mig ett mail (finns i profilen) så styr vi upp något!)
/U
Trevligt!
Har druckigt några äldr årgångar av smith and woodhouse men aldrig blivigt imponerad, enligt mig har alla dom kända husen i samma årgång alltid varit bättre när man provat dom glas mot glas(blint i bland). Tex Grahams, Taylor, Quinta do Noval, för att taga några. Tror att Taylors 03:a har potential att bli något av det största som producerats inom portvins världen.
johan
Det dricks, generellt, alldeles för lite portvin...! För egen del kan jag dessvärre konstatera att tillfällena att verkligen prova portvin är ännu färre. Kan dock hålla med dig om att Smith Woodhouse inte hör till dem som presterat bäst. Just Taylor´s är något av en favorit - dessvärre ligger jag inte på några -03:or av dem. Satte mina kort på Fonseca för 2003:orna, men hoppas att mina Taylor's 2000 skall bli anständiga om en 20 år sådär!
Skicka en kommentar