grongnet -98, lunch på dala-husby hotell och en del annat

Midsommarhelgen tillbringades i hustruns familjs torp utanför Hedemora. Också känt som "huset stadsplaneraren glömde" då det ligger inklämt mellan Riksväg 70 och järnvägen mot Borlänge/Falun...

En lite bättre middag på marulk tillsammans med en gräddig sås, lite bakad lök, sockerärtor och citronzest smakade utmärkt i det lantliga köket tillsammans med en Puligny-Montrachet 2005 från storproducenten Chanson Pére & Fils. Med risk för att låta som Per Bill var den ung, fräsch och fruktig i en stram, mineralrik och delvis fatad ton med inslag av päron, söt ananas och musselskal! en lätt honungston i munnen, lagom fatad, bra längd... Ett riktigt schysst vin utan att bjuda på några överraskande djup eller nyanser.

En utflykt till omskrivna Dala-Husby hotell fick det bli på midsommardagen. Årets "Värt en resa" i White Guide var verkligen värt sin resa. Klassisk husmanskost med finess och ambition serverades till trerätterslunchen. Dillkött var ett tag sedan man fick på krogen! Perfekt trådig, sönderfallande konsistens och balanserade sötsyrliga smaker. Mums!

En "local brew" passade nog bättre än vin, resonerade jag, och Oppigårds Golden Ale var fruktigt, humlat och mycket gott! Passade utmärkt till maten.

Till midsommarhelgens i mitt tycke (hustrun gravt oförstående) obligatoriska jordgubbstårta serverades husets sauternes; Chateau de Malle -98 på halvflaska. Ett vin som jag köpte in ett mindre lager av att ha hemma efter att ha imponerats av det vid valborgsmiddagen sist. Även om det självklart saknar en del finess som de bästa producenterna kan erbjuda så är det ett rikt, generöst (för att inte säga "yppigt") vin med stor doft, tydliga botrytistoner blandade med saffran, apelsinskal och aprikoser. Smaken är medellång - ett vin som kommer att leverera bra vardagsnjutning några år framåt!

Då dagen idag inneburit vissa yrkesmässiga framgångar kändes det som ett läge att korka upp en bra champagne. Dessutom skulle hustrun och jag äntligen ta tag i semesterplanerna. Med en Grongnet -98 Special Club och varsin dator surfade vi alltså runt bland hotell i Danmark och hade en skön kväll.

En Special Club är något slags prestige cuvée för mindre odlare, och det här skall alltså vara det bästa som det lilla (80.000 fl/år) huet förmår. Doften är intressant, ganska stor och fyllig, mogen, lite tung men ändå fräsch. Doftspektrat rör sig mellan gul frukt (plommon), fudge/nöt/kola (?) och citrus. I munnen känns det lite egendomligt syrligt i förhållande till doften. Vad jag kan läsa mig till använder man inte malolaktisk jäsning på standardcuvéen så jag utgår från att detsamma gäller även denna. Det skulle i så fall kunna förklara en del. Gott, men det ringer dessvärre inga stora klockor hos mig. Kanske mer matorienterat än som drinkvin?

chateau leoville-las-cases -76 (mg) och mycket mer...

Så har jag då hittat en stund att noter något från den mycket trevliga och vinstinna middagen i lördags, då direktörens väg mot inträde i Tvåsamheten utstakades av glada kamrater. Att dagens strapatser skulle efterföljas av en god middag med rikligt med viner var omedelbart uppenbart för alla inblandade. Efter lite konfererande landade middagen hos undertecknad, men kocktalangerna hyrdes in. Skönt - det kan verkligen rekommenderas!

En magnum av Aeternos egen champagne Olivier Pere & Fils Reserve inledde kvällen tillsammans med anklevermousse. Reservan skall vara snäppet bättre än standardcuvéen, och visst är den god men ett klart nummer mindre än Palmer & Co -96 (mg) som dracks ett par veckor tidigare.

Till förrättens carpaccio på oxfilé med rödbetor och getost kom två vita viner på bordet. Kommunikationen mellan Sommelieren och kocken hade kanske inte riktigt trängt ända fram, men det fungerade hyfsat bra i alla fall.

Rutz Cellars Maison Grand Cru Chardonnay 2005 (Russian River Valley) dominerades av ek och fat med underliggande tropisk frukt och lite kryddor. Inte riktigt min påse. Klart bättre var då Albert Ponnelle Puligny-Montrachet 1er cru Les Folatieres med friska syror och tydliga mineraler. Bättre matchning till maten dessutom; inte minst till getosten. Här var jag dock inte i majoritet runt bordet...

Till huvudrätten serverades inte mindre än tre röda viner. Chateau Leoville-las-Cases (mg) var utan tvekan kvällens gigant, trots dugliga medtävlare. Att producera ett så stort vin från ett "mellanår" som 1976 måste vara lite av en bragd, och Broadbent är imponerad och delar ut hela fyra stjärnor. Doften är stor, mogen, vidöppen, ren, med toner av solvarm frukt som nästan drar åt sylt eller gelé dock utan varje tillstymmelse till syltighet, naturligtvis! Där finns också animaliska toner och lite läder. I munnen är det relativt slankt, men långt och växande i eftersmaken. Vinet startar på en mycket hög nivå och växer under kvällen - storartat!

De två motkombattanterna var dock inga BiB-viner, precis. Domain Leroy Gevrey-Chambertin 1er cru 1985 hade en stor, mogen, närmast barololik doft med inslag av rönnbär och kärsbär.

Fantastiskt trevligt, och mitt andravin av de tre. Det tredje vinet hade dock potential att bli ännu större, enades vi om. Joseph Drouhins Romanée St-Vivant Grand Cru 1995 hade hallon och kryddor i doften och begynnande mognad; jättefin frukt i munnen, bra balans men fortfarande med framtiden för sig. Till detta hedonistiska slagfält bars ankbröst med risotto på butternut-pumpa - sagolikt gott med perfekt knaprig fettkappa på ankan...!

Två sauterner fick slåss om vår gunst till efterrätten. Dessvärre blev segern ganska lätt. Chateau Guiraud 1997 visade sig inte från sin bästa sida, och hade inte helt angenäma acetonstick i aprikosmarmeladen... Även Broadbent misstänker lite fuffens - trots stark årgång generellt är han mycket återhållen och avvaktande i sin kommentar. Därför blev segern lätt för Chateau Suduiraut 1990 med underbar balans och struktur. Kocken levererade bakade, amarettomarinerade aprikoser med en ricottasås och färska hallon... mums!

När vi väl kom till ostar och en Smith Woodhouse 1983 hade jag lagt ned pennan och bara mådde... Bra vin, helt enkelt! Dagen efter tillbringades med disken-from-hell, men det var det värt!

Efterräkningen - Vinmannen tog med sig las-Cases hem...

direktörens svensexa...

Efter Redaktörens svensexa och sedermera bröllop är det nu i rask takt dags för Direktören...! Vår inhyrda kock J från saligen insomnade Opus by Esperanto steker ankbröst i köket, medan Direktören utstår olika prövningar för att grad för grad invigas i Sällskapet Tvåsamhetens mysterier...

Hmmm... Vad skulle blivande hustrun ha föredragit av dessa viner...?!

Sin vana trogen har Vinmannen tagit hit fler flaskor än vad huset har glas till, men det får vi ta med jämnmod. En Leoville-las-Cases -76 på magnum ser lovande ut (Broadbent: a lovely, soft, ruby solour; firm, still tannic. Excellent with food; Parker är lite mer försiktig med 86p och: an attractive ruby/garnet color, and a spicy, roasted nose of jammy fruit, minerals, and spice .... The wine may merit a higher score out of larger format bottles, such as a magnum.). Fullödig rapport kommer!

skatteåterbäringen omsatt...

Häromdagen satt Vinmannen och jag och resonerade om middagar som varit och middagar som komma skall... Det är snart min tur att försöka bjuda ihop hela Konjärgänget igen, och jag konstaterade i en bisats att "...jag skulle nog behöva fylla på lite i avecförrådet innan dess..." Vinmannen sköt in på sitt vanliga, rättframma sätt: "Ja, jag har tänkt på att du har det ganska tunt på den sidan!". Va!? Tankarna malde och jag försökte få fram något slags försvar, men Vinmannen förekom mig: "Ja, någon enstaka whisky, någon konjak och så det där förrådet med gamla dammiga likörer eller vad det är...!"

Nåja. De sista likörerna som överlevde min 30-årsfest (tema: cocktails... det var några år sedan, okej!?) gick faktiskt i vasken för en tid sedan. En Midori kan bara sparas ett visst antal år i öppnat skick. Mer än fem är för mycket och rekommenderas ej... Men i övrigt stämde Vinmannens obarmhärtiga analys alldeles för bra. Jag avslutade samtalet och tittade dystert upp mot avechyllan. Vad hade hänt? Jag som för tiotalet år sedan normalt hade minst tio maltwhisky och 3-4 bättre cognacs öppnade samtidigt, utan att något blev dammigt? Nu stod där, utan att trängas, en ganska usel maltwhisky (The Singleton of Dufftown) och en halvokej brukscognac (Rèmy Martin VSOP), tillsammans med de sista dropparna av en helt igenom anständig Courvoisier XO. Gemensamt för dem alla tre: inköpta på charterresor.

Det här måste till en ändring. Uppenbarligen är det mina investeringar i vin som ligger bakom. Jag drar mig för att köpa en 7-800 kr cognac och lägger i stället pengarna på två-tre flaskor vin. Nog nu - detta hus förtjänar bra avec!

Med skatteåterbäringen i handen stegade jag därför idag på lunchen ned till Regeringsgatan. Dessvärre var deras cognacsutbud i det lite högre segmentet sorgligt fattigt. Den A E Dor nr 6 som skulle finnas där enligt nätet börjar säljas först på måndag... *suck* Där får man för att man inte läser det finstilta! I brist på bättre fick det bli en Delamain Pale & Dry - en klassiker jag aldrig tröttnar på och som jag dessutom lärt min kollega att dricka. En lagom åldrad armagnac såg lite för spännande ut för att få stanna ensam på hyllan; raskt i korgen åkte också Clos de Saveurs 1979. Ett relativt outforskat fält men som jag gillar mer och mer för varje gång jag provar är lagrad rom. Livets Goda hade en provning i senaste numret, och en åttaårig Trois Rivières fick förstaplatsen. Åttaåringen fanns inte på Regeringsgatan, men däremot Trois Riviéres 1998 Fût Unique. Same, same but different - den fick också följa med hem. Slutligen blev det också ett par flaskor från vinrummet (Bourgogne och Barolo) och en liten flaska Heimbourg Pinot Gris Vendage Tardive 2002. Vinrummet där hemma kunde ju inte få bli helt utan när nu shoppingivern slog till, och försäljaren var ju så trevlig och pratade så varmt om Barolo att jag blev lite svag...!

Kvällen fick bjuda på ett smakprov av Trois Riviéres. Doften är stor, torr, förnäm och lätt eldig samtidigt. Övertoner av lösningsmedel låter inte trevligt, men är det... I basen spelar muscovadosocker, romflamberade bananer, nötter. Inga dragningar åt russin, arrak eller the i doften, men i smaken går det plötsligt att vaska fram fikon och fikonkärnor tillsammans med bl a chokladtoffee. Smaken som för övrigt är enorm, mouthfilling, eldig och lång - de här ångorna skulle räcka en tur fram och tillbaka till jobbet, minst!

Sammanfattningsvis går den i en helt annan och torrare stil än den julklappsrom jag fick av bror E. Den lyckas dessutom med konststycket att framstå som alkoholstarkare när den i själva verket är ca 10 vol% svagare! Det här är good stuff och definitivt något att plocka fram om cigarrvarning skulle råka utfärdas på terassen någon i sommar! Nu känns det i alla fall lite mindre tomt på hyllan...

vinauktion - enstaka flaskor

Idag gick vinauktionen som i första hand riktar sig till oss vinsamlare och -drickare (och inte investerare) av stapeln. Vinmannen var förstås på plats och ropade in bl a Giscours -82 och Graham's vintage port -55 som jag hoppas få del av. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, och dessutom måste lite semesterkassa sparas, så några alltför vittomfattande inköp fanns det inte utrymme för.

Nästa vecka är det den stora auktionen. Som det ser ut nu lär jag inte ropa på något där, men vi får se vad Vinmannen bärgar...!

2004 meursault 1er cru le poruzot-dessus, dom rémi jobard

Vit Bourgogne igen!? Tja, förra veckans aha-upplevelse gjorde att det kändes väsentligt med något referensmaterial i närtid. En tuff eftermiddag med stor potential gjorde också att längtan efter något vin som inte kom från "brukshyllan" var större än vanligt. Till kvällens saffransdoftande fisk fick därför vinkällarens enda Meursault stryka på foten.

Meursault 1er cru Le Poruzot-Dessus från Rémi Jobard har vilat i två och ett halvt år i vinrummet. Inköpt på SB för närapå en femhundring i januari 2007.

Timmen är sen och det får bli en kort not. Vinet karafferades i princip nr vi satte oss till bords. Doften är frisk, inledningsvis med mycket fattoner med senare under kvällen tonas den ned till förmån för mer frukt (ananas i sockerlag!?) som så småningom övergår i mer mineralitet. Jag gillar viner som bjuder på en resa under kvällen!

I munnen erbjuder det en frisk, kryddig - nästan pepprig - intensitet, som dock står förra veckas Chevalier-Montrachet ganska långt efter. Smaken är balanserad, frisk och inte alltför fatad (var lite orolig efter de inledande dofterna, men det är ingen tydlig ekplanka man får i munnen). Eftersmaken är lång, men inte extrem.

Sammanfattningsvis ett bra vin, men inte stort, och knappast i paritet med prislappen just nu. Samtidigt gissar jag att det kan utvecklas ganska bra ett tag till. Hur ska man någonsin hinna upp i en investeringstakt som gör att man kan hålla fingrarna borta tillräckligt länge?

Mer läsning om Jobards viner finns t ex här.

PS Dagen efter (förvarat i kylskåp i täckt karaff) är vinet fullständigt vitalt och känns snarare mer öppet och tillgängligt än i går. Doften är mer komplex och eftersmaken längre. Om det skall drickas idag verkar alltså rejäl luftning vara en bra medicin att locka fram potentialen.