torsdag, maj 28, 2009

domaine leflaive chevalier-montrachet grand cru 1999


Efter att ha harvat runt i grill- och budgetvinsträsket en tid var det äntligen dags för lite stora viner igen. Tack Pokermannen för ett lysade initiativ! Inte mindre än åtta man runt bordet fick prova ett antal storartade och säregna vita viner på kvalitetsfiskbistron Hambergs.

Först ut var Pierre Peters Cuvée Special 1999 (serverad tillsammans med en liten löjromsklick), med mycket rik och fyllig doft av brioche och långt oxiderade äpplen. Smaken var medellång till lång och mycket mjuk, sammetslen och rund. Låg syra. Moussen var mycket låg och vinet betedde sig närmast pärlande. Gott och spännande, men antagligen på väg utför eller en något tveksam flaska. Den var i alla fall förvånansvärt snäll.


Två vita viner fick ackompanjera helgeflundran: först ut var något så ovanligt för mig som en mogen vit Bordeaux. Domaine de Chevalier 1992 GCC Graves var rikt gyllengul till färgen och en doft som inledningsvis var lite blyg men som växte till efterhand och som fullständigt präglades av fat, ek, gräddkola.... Vi pratar inte varsam fatbehandling här! I munnen var det långt, tydligt moget, lite låg syra även här kanske och kryddiga toner av sandelträ och kanel; säkert från faten. Till mat fungerade det dock förvånansvärt bra, och det var absolut inget dåligt vin i sig och dessutom lärorikt och intressant! Vad mer kan man begära?


Tja, man kan ju alltid önska sig en Domaine Leflaive Chevalier-Montrachet 1999 Grand Cru...! Oj, oj, oj... Färgen ljusare än Bordeauxen, men fortfarande åt det gyllengula hållet. Doften... Aaahh! Bara minen på Pokermannen när han tog sin första sniff var värd hela kvällen och halva notan! En otroligt stor doft som stod som en strut ur glaset, med noter av krutrök, flinta, sesamfrön och nötighet... Någonstans bland detta - eller snarare under men ändå inuti!? - också tropiska frukter och ljunghonung. Löjligt komplex och sammansatt, och jag slogs av hur svårt det var att överhuvudtaget sätta ord på doftupplevelsen. Allt kändes så integrerat i sig att det omöjliggjorde separation till enskilda dofter. När det problemet inträder brukar det skvallra om att det är ett bra vin man har i glaset...

Smakmässigt var det oerhört intensivt och med fantastisk längd. Mineraltoner och så återigen den där underliggande, gäckande tropiska frukten. Som ni kanske anar ett vin jag verkligen gillade och som kan mycket väl ha varit mitt bästa vita, torra, icke-mousserande vin någonsin!




Efter en stunds kontemplation över vinlistan enades vi om en flaska Coteaux du Layon 1976 till brûlée eller ostar (efter eget val). Gamla viner finner alltid vårt intresse när vi är ute i det här gänget... Högst säreget vin som inte föll alla på läppen. Märklig doft av melonsorbet och metall, så småningom också av granatäpple. Mycket syrarikt vin som gjorde det svårt att uppskatta exakt hur sött det egentligen var. I mitt tycke i alla fall ett mycket gott vin, och också här ett tillfälle att vidga sina vyer och upptäcka nytt. Inte alls så likt Moulin Touchais som jag hade gissat.



Vår förträfflige sommelier Igor som orädd kastade sin in i jordmåns-, producents- och lagringsduglighetsdiskussioner med såväl Vinmannen som Pokermannen ville inte att kvällen skulle ta slut där, utan bjöd på en avslutande intressant upplevelse tillsammans med notan. Etim Verema Tardana 2005 är ett sött, rött vin från Spanien, gjort på delvis botrytiserade druvor av bl a Grenache! Baketiketten lovade ett vin som skulle vara idealiskt till choklad. Doften innehöll plommon, blåbärssylt eller blåbärssoppa och choklad. Smaken var spännande men lite jolmig. Vinet hade mått bra av en något högre syra.
Allt som allt en fantastiskt trevlig kvväll med god uppslutning trots (eller tack vare?) kort varsel. En tankeställare var det att få prova så många olika men alla väldigt bra vita viner. Om jag räknar bort champagne och sauternes så är nog andelen vitt i min källare absolut inte över 5% - varför är det så? Det här var ju gott!
Vid hemgången lockade Igor med några nya röda Bordeauxer som var på väg in på listan; jag har en känsla av att det blir ett återbesök inom kort. Och jag har svårt att förstå hur UNT betygsätter när Hambergs fick en 7:a och Ågatan 11 en 8:a i senaste testet. Servicenivån och det (faktiska) vinutbudet kan i alla fall inte vägas in särskilt tungt i betyget...!

måndag, maj 25, 2009

2006 fontanafredda langhe nebbiolo


Äntligen fri från beredskap, och dessutom en underbar sommarkväll med perfekt läge för grill! Tiden medger dock inga större åthävor, men hemmagjorda hamburgare är inte fy skam och dessutom mer vinvänligt än man kanske tror.

Fontanafreddas Langhe Nebbiolo brukar höra till standardnumren hemma. Lanseras ibland som mini-barolo, men det är att sätta ribban högt. Jag har antagligen druckit årgång 2006 tidigare, men inte bloggat om den. 2005 fick positivit omdöme.
Doften är inledningsvis präglad av mörka körsbär, men efterhand öppnar det upp en smärre blomsterbukett. Häftigt! Violer och rosor; örter och lakrits... Slankt, stramt, lite syrligt och en lång, angenämt bitter eftersmak. Frukten är - förutom de inledande doftintrycken - ganska frånvarande, men ni som vid det här laget börjat känna min smak vet att det sällan bekymrar mig... F&V är tveksamma när de provade den här för snart ett år sedan - kanske begynnande mognad gjort något positivt med vinet eller så hade de helt enkelt bara fel! :-)
Till grillat kanske det egentligen inte är ett optimalt vin, men jag dricker hellre ett slankt, surt, stramt vin jag gillar än tvingar i mig vaniljsötad björnbärssylt som på något objektivt plan anses passa som s k "grillvin". Trust your instincts - obey your thirst!

söndag, maj 24, 2009

bättre vinvecka framöver...

Beredskapsveckan börjar lida mot sitt slut. Skönt. Det borde vara dubbel ersättning när man har beredskap under gillsäsongen!

Veckan som kommer lovar dock bättre möjligheter. På tisdag drar delar av Konjärerna till Hambergs för att prova någon bättre vit bourgogne som Pokermannen fått slag på. Är det inte skönt med vänner som ringer upp och säger: "Dom har en Domaine Leflaive -99 på Hambergs, vi tänkte dricka den på tisdag - skall du med?!" Dessvärre kommer jag i skrivande stund inte ihåg vilken, och det är ju ett hus med ett försvarligt urval... Jag får återkomma.

Fram mot helgen hoppas jag också få utrymme för några mer intressanta vinupplevelser att skriva hem om. Nu hoppas jag bara på skönt utesittarväder några kvällar framöver!

onsdag, maj 20, 2009

dryckesauktioner på gång

Tunt om inläggen nuförtiden... Helgen som gick tillbringades med en yxa i handen och lämnade föga utrymme för kulinariska utflykter. En Rocca Giucciarda Riserva 2006 förgyllde dock på ett riktigt bra sätt lördagskvällens sena kvällsmat med skinkor, kycklingklubbor, salami, färskost och ugnsgrillad ciabatta med olivolja och flingsalt. I det omtöcknade tillstånd som ett tiotimmars dagsverke med hyfsat tungt kroppsarbete skapar i en stackars kontorskropp så var jag inte i stånd att leta nyanser. Vi öppnade, åt, drack, somnade (och fortsatte hugga nästa dag...). Måste ge det en chans i vaket tillstånd, för det kändes som om det hade potential.



Nu är det beredskapsvecka igen. Inget vin till tidigast måndag... Då får man ägna sig åt att fundera, läsa och drömma! Systembolagets dryckesauktioner är ett givet frö till sådan kontemplation. Jag måste säga att det är den lilla auktionen som kittlar mest än så länge. Självklart innehåller den stora auktionen fler riktigt stora nummer och inte minst fler flaskor i lotterna, men de blir i det närmaste otillgängliga. I stället för att lägga hela skatteåterbäringen (måtte den komma innan midsommar - jag e-deklarerade ju!) på en ensam flaska Lafite -82 eller en låda av deras andravin Carruades de Lafite 2001 så kan man få mycket godis om man tittar på småposterna i lilla auktionen. Kanske tre flaskor Batailley -82 (väl provat slott + stort år + mycket mognad = intressant) för 1500-1800 kompletterat med en ensam Latour -86 och ett par flaskor portvin från 60-talet så brorsan vill fira jul här igen?

Man hittar ju också några roliga missar i katalogen. Eller är det meningen att en låda Comtesse de Lalande -85 skall gå för 11-12.000 kr medan en låda av förstavinet Pichon-Lalande -85 beräknas gå för 7200-8400 kr...? Och att en flaska Yquem -90 illustreras med en bild på två magnum Perrier-Jouet!?


Jag hoppas kunna vara med en stund på den lilla auktionen, men får annars förlita mig på Vinmannens spade i vanlig ordning. Kanske ses vi där?

måndag, maj 11, 2009

sommarens grillvin (?), ågatan 11 revisited och en löjligt bra konjak!

Så här års kryddas kvällstidningarna och för all del vissa vintidningar också med de obligatoriska vintipsen för grillandet. Det verkar råda någon form av konsensus här att ett s k "grillvin" är:


a) från nya världen,

b) relativt sötfruktigt,

c) normalt förpackat i praktisk bag-in-box, och har

d) hög alkoholstyrka.



Inte många rätt i Konjärens checklista, alltså. Men hur fel kan de ha, jänkare, sydafrikaner och australiensare? Är inte grillandet en så stor del av deras nationella matkultur att deras viner utformats just för att stödja sådan mat? Att välja vin från nya världen till grillen borde vara lika säjlvklart som att ta fram sin bästa Rhône till örtkryddade lammet eller en Corton eller Chambolle-Musigny till sin Boeuf Bourguignon? Jag måste ju i forskningens tjänst ge det hela en chans!



Ett vin som faktiskt hissats även i en del namnkunniga bloggar som ett gångbart grillvin i sommar är Seghesios Sonoma Zinfandel. Årgång 2007 skall tydligen vara riktigt bra, och skall något vin klara av att återupprätta zinfandeldruvans stukade självkänsla vid mitt bord så kanske det är det här? Mnja... Jag har nu provat det två gånger; först hos IT-mannen och en gång hemma. Helhetsintrycket är att jag förstår att det är ett bra vin, kanske t o m riktigt bra, men det klämtar inte i några klockor för mig. Det är stort, varmt, sött, fruktigt, överväldigande... Rejält med power. Hög alkoholstyrka förstås, (minst) 15.5%. Björnbär, kryddor, fat.

Det som stör mig mest och som drar ned mitt betyg är den kvardröjande munkänslan. Vinet lägger sig som en beläggning i munhålan; lite kladdigt, sticky... Inte alls den friskhet jag ofta längtar efter i ett matvin. Smaken stannar i den främre delen av munnen och känns inte särskilt komplext, även om doften faktiskt lovar lite mer. Visst funkar det, men det är inte vad jag letar efter i sommar.



Ett annat tips till grillen i olika sammanhag har varit Xaviers Chateauneuf-du-Pape. Det har ju inte varit trångt på SB:s hyllor av vin från detta område, så en förhållandevis lågt prissatt representant för regionen bör naturligtvis testas av. F&V testar det till ost med gott resultat, medan diskussionerna i vissa vinforum varit mer avvaktande.

Rhône 2007 har gjort bra ifrån sig, säger rapporterna. Decanter hissar köpflagg men med viss reservation - hur blir det med lagringspotentialen; är inte syran lite låg? Det är inget jag känner av i vårt försök med Xaviers vin. Doften frisk, bärig med krossade hallon och örter. Smaken noterar jag som frisk, stram, syrarik (!), balanserad, lång och med en lite eldig finish och kryddigt slut. Det här är en munsköljare, jämfört med Seghesio, och något som i min mun passar bättre till mat; grillad eller annan. Det här vinet jobbar med maten och skapar inget extra tuggmotstånd. Skönt - men lite märkligt att se att båda vinerna har precis samma smakklockor i SB:s noteringar... Xavier är hur som helst ett vin som är välkommet tillbaka i sommar...!

-o-o-o-


För övrigt gjorde jag tillsammans med min bror ett återbesök på Ågatan 11 i helgen för att se om de fått ordning på prylarna. Fortfarande svajar servicen en del och vi fick vänta en haltimme på förrätten. Vinlistans överensstämmelse med verkligheten var fortfarande sådär, men det påpekades i alla fall noggrant den här gången när årgångarna inte stämde. Min planka (!) med lamm- och oxkött, duchessepotatis och sparris beställdes rare, men var snarare medium. Nå; köttet var gott i alla fall, men rödvinssåsen som var generöst påstänkt hade något artificiellt över sig; nästan åt liquid smoke-hållet...?


En Chateauneuf-du-Pape fick det bli även där, den här gången från Louis Mousset. Årgång 2007 i stället för listans 2004... Ny producent för mig, och vinet var gott men inget att skriva hem om. Största upplevelsen var annars tveklöst de två cl med Ragnaud-Sabourin Le Paradis som jag unnade mig efter maten.
Lånad bild - problem med bilderna från besöket...
Jösses jämrar i min lilla låda! Här pratar vi konjak! Utan tvivel en av de tre bästa jag någonsin provat, och då har jag ändå haft nöjet att smaka A.E Dor nr 6, 7, 8, 9, Delamain RdF och en hel del annat bra. Ranciokaraktären var fantastisk och eftersmaken precis hur lång som helst! Enligt Conal R Gregory i En bok om Cognac för kännare så är Le Paradis en blandning av till ca 90%konjak från förra sekelskiftet och resterande 10% från före 1870... Några pre-phylloxera-droppar fick man alltså i sig på kuppen. Löjligt bra! Påslaget per cl var dessutom - jämfört med inköp ev flaska på SB - förhållandevis lågt; tack för det.


fredag, maj 01, 2009

sista april-middag och konjärernas 15-årsjubileum

Sällskapet Konjärerna är en samling herrar som alltför raskt närmar sig medelåldern. För femton är sedan var de mer eller mindre fjuniga studenter, som tyckte det var festligt att sätta på sig den vita mössan klockan 15 i Slottsbacken och som dessutom tyckte om mat, vin och lite bättre konjak. Så bar det sig inte bättre än att det skapades en tradition att äta middag tillsammans då och då, och någon form av - aldrig nedtecknade - statuter skapades. Den som bjöd på middagen skulle servera en minst trerätters meny med tillhörande drycker och avsluta med en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.


Från början fyra till antalet har sällskapet långsamt växt till nuvarande åtta, vilket utgör ett ganska lämpligt tak. Fler än så blir ofta trångt och svårare att hantera rent logistiskt. På årsdagen har vi för vana att fira tillsammans med fruar/flickvänner och i vår ungdom ordnade vi middagar själva, medan vi de senaste åren varit mer bekväma och gått på lokal. I år gjordes dock ett nytt försök med matlagning i hemmet; mycket för att kunna välja fritt bland viner att dricka.

Så kom det sig att inte mindre än femton vuxna och tre barn samlades i flödande sol på terassen i Sunnersta. En Pierre Peters NV BdB 100% Grand Cru (mg) - flasklagrad i ca 2,5 år - inledde kalaset på ett strålande sätt. Komplext, och med toner av mogna äpplen och lite svamp. "Kriminellt att göra så bra champagne så billigt!" konstaterade Vinmannen.



Till förrättens sparrissoppa med halstrad pilgrimsmussla och forellrom serverades två rieslingviner; Domän Wachau Riesling Smaragd 1997 och Trimbach CFE 2002. Vinerna ligger i samma prisklass och på Systembolagets smakklockor stod visarna på exakt samma klockslag. Två identiska viner, alltså? Knappast... Trimbach var ett mer återhållet vin i såväl doft som smak, men med läckra, komplexa toner av såväl bivax som lite citrus, mineral och en begynnande petrolerumton. Wachau var betydligt mer up-front med stor doft, dominerande petroleum, ananaspastill och honung. Doften kunde få tankarna att gå åt ett sötare håll, men smaken var klingande torr och ren om än kortare och inte lika skönt efterbett i syrorna som Trimbach. Vid omröstningen hamnade de ungefär lika totalt sett; alla gillade Trimbach medan några älskade Wachau och andra var mer ljumma.




Varmrätten hölls till det enkla och funktionella för stora skaror: oxfilé som klappats med vitlök, salt och peppar innan den gavs en stekyta och gick färdigt i ugn till 55 grader; potatis- och svartrotspuré; örtbakade körsbärstomater; steksky; hemlagat ört-/kryddsmör. Möjligheten till det individuella vinvalet hölls högt denna underbara vårkväll, och således ställdes inte mindre än tre kommuner mot varandra: 2001 Chateau Batailley (5 cru, Pauillac), 2001 Chateau Durfort-Vivens (2 cru, Margaux), 2001 Chateau Talbot (4 cru, St Julien).





Objektivt sett var Talbot det bättre vinet. Framför allt dess sammetssträva tanniner var riktigt läckra, och hade det inte också en viss mockaton? Samtidigt var vi flera som ändå höll Batailley som nummer ett för kvällen. Med sin djupa cassis/blyertston satt det som ett spjut i maten. Durfort-Vivens något av en besvikelse. Det kändes också som det mest mogna vinet - frågan är vart det är på väg?



Medan rödvinet hyfsades tillsammans med ostar tog Pokermannen fram en Warre´s 1977 som komplement. Som vi konstaterade - stort vin från ett stort år, men med framtiden för sig.




Avslutningsvis serverades Vinmannnens vanilj- och kardemummapannacotta med aprikosconfit och inte mindre än tre olika sauterner: 1998 Chateau de Malle, 2001 Chateau d'Arche-Lafaurie cuvée Madame och 2003 Chateau Coutet... Här valdes aldrig någon vinnare, men i mitt tycke var de Malle den som stod ut mest med sin fyllighet och mognad, medan d'Arche-Lafaurie var kvällens elegant.


Kvällen avslutades som sig bör med kaffe, destillat och cigarr ute under stjärnorna. Vid det laget hade sedan länge ett rejält mått av välbefinnande infunnit sig...



PS Som "kockvin serverade Vinmannen under eftermiddagen dessutom 1995 Chateau Montus Cuvée Prestige och 1995 Chateau Destieux St Emilion GC - inga dåliga saker att smutta på mellan lökhack och svartrotsskalande...!
PPS - update: Tack för matbilderna, Servitör'n (måsta snart hitta ett annat alias på dig...) :-)