1995 chateau la lagune, haut médoc

Det första som slår en när man öppnar en flaska La Lagune 1995 är korken. Vilken kork! Den är lång, 53 mm; den är kompakt men ändå spänstig, inte en tillstymmelse till smulighet och med slottets namn och årtal tydligt inbränt i stora bokstäver på korkens sida, liksom även årtalet på korkens topp. Needless to say har den i tolv-tretton år (osäkert hur länge vinet fatlagrats...) vakat över flaskans skatt utan tillstymmelse till läckage eller dolt några läskiga TCA-molekyler inom sig som smittat vinet. En kick-ass kork som lätt skulle brotta ned tre-fyra skruvkorkar om den fick chansen - för att inte tala om ett gäng stackars syntetkorkar...

Vinet köptes in i somras på Bornholm. Den lådan med blandad, mogen Bordeaux som jag investerade i där har betalat sig bra. Särskilt en Trotte-Vieille -98 har överraskat positivt. Det här är andra - och sista - flaskan av detta vin. Första strök med vid en grabbhelg i stugan med bröderna, och serverades kanske inte under riktigt rättvisande omständigheter. Nu tänkte jag ge den lite bättre förutsättningar.

För den som inte har 1855-klassifikationen som aftonbön varje kväll kan jag påminna om att slottet är klassat som 3e cru och planterat med 55% CS, 20% Mt, 20% CF, %5 PV.

Vid dekanteringen provsmakas den snabbt, och jag blir omedelbart lite besviken. Det känns ganska strävt, ogint och åt det syrliga hållet. Kan det här verkligen rädda upp sig eller är det over the top? Efter en dryg timme är det matdags och det är nu ett helt annat vin i glaset! Att det är en mogen bordeaux av klass som står på höjden av sin förmåga just nu är mer eller mindre uppenbart från första stund... Den multnande lövhögen, piptobaken, lädret - aaahh! Inte så mycket ceder eller stall, men dock en del mörka fruktinslag av främst plommon. Längre fram på kvällen avtar fruktigheten och det blir - åtminstone enligt hustrun - inslag av salami! Det känns också som om munkänslan "glesnar", och vinet var som bäst omkring två timmar efter karafferingen.

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin; strålande till en köttbit med klyftpotatis, men antagligen utan potential till något ännu större. 328 DKK kostade flaskan på Öens Vinagentur i Rönne, och eftersom det inte går att köpa unga australiensare på BiB som smakar så här så vill jag ändå klämma till med ett prisvärt!

vinmannen festar till det

Egentligen går det inte att skriva ett riktigt seriöst inlägg om Vinmannens fest i lördags. De olika vinerna passerade revy i ett sådant tempo att det inte gick att att hålla ordning mer än en kort stund. Och så får det väl vara emellanåt? En uppsluppen fest med en väldigt spännande blandning folk är inte i första hand till för att fördjupa sig i vinnörderiet... Vill du ha jordmåner och nederbördsförhållandet vid skördetillfället ber jag dig återkomma vid ett annat tillfälle.

Ok, here goes:

Inledningsvis fick några tidigt komna gäster chansen att testa av ett och annat i ett chambré separée. Tempot högt och minnesbilderna lätt fragmenterade...

En Comte Lafond Meursault 1er cru 2002 hade bl a honung och möjligen någon sorts tropisk frukt i doften, och påminde i smaken om riktigt bra honungsmjöd!

Vit Bordeaux av bra kvalitet dricks för sällan. En Chateau Carbonnieux GCC Graves 2000 var en spännande upplevelse; djupt gul i färgen och söt, tropisk frukt i doften - ändå torr i munnen!

Två 2e cru St Julien 2001 på halvflaska kämpade en jämn batalj; Léoville-Poyférre 2001 vann dock i mitt tycke över Leoville-Barton som kändes något glesare.

Leoville-Poyférre 1998 på helflaska var dock överlägsen båda, med tydligare mognadstoner.

Till maten kom en del modernare viner på bordet. Ca del Solo Sangiovese från Kalifornien och kände producenten Bonny Doon var intressant och klart bättre än den Merlot från Klein Genot, Sydafrika, som hamnade bredvid.

Ett par pinoter från Rutz Cellars var riktigt bra. Sonoma Cuvée har jag provat tidigare och imponerats, men Russian River var ny och snäppet bättre. Vinmannen glömde nämna hur mycket dyrare den kommer att vara när den släpps... Vi enades dock snabbt vid vår bordsända att det finns en särskild pinot-skatt som måste erläggas om man vill dricka bra pinotviner. Diskussioner om prisvärde blir skeva och missvisande.

En Smith Woodhouse Vintage port 1983 var god - naturligtvis - men i yngsta laget...

Därefter följde champagnecocktails...

...följt av blandade destillat...

...följt av mer champagne på nattklubben Goya...

...följt av cigarr på Aeternos balkong efter klubbens stängningsdags och fortsatt fest med egen DJ som mixade skön musik med några upp-och-nedvända vinlådor som bord. Vad annars? När jag vandrade mot hotellet någon gång strax efter fyra var festen i full gång, och kommer du till Gävle de närmaste dagarna så titta förbi Aeternos lokaler - chansen är stor att de håller på än...!

Tack för en strålande trevlig tillställning som fick mig att tänka tillbaka på de glada dagarna (och nätterna) som student när fester aldrig slutade före fyra...!

notiser från london

Så har jag hittat en stund att i korta drag sammanfatta min inte utan gastronomiska inslag utflykt till London. Att hemresan var problemfylld (se nedan), att det först erbjudna hotellrummet saknade toalett på rummet (på ett trestjärnigt hotell! only in England!) och att jag var mer eller mindre förkyld under hela resan dämpar tyvärr entusiasmen något, men jag hade en del sköna stunder och fick gott om egentid.

För att känna att jag faktiskt var i england satte jag mig på närmaste pub med ett par pints ale, en flottig hamburgare och senaste Time Out. Rätt skönt, så långt...

På Gordon Ramsay's Maze fanns konceptet med smårätter för runt 10 pund stycket kvar. Ett glas Henriot -96 gjorde mig och min förkylning sällskap genom bläddrandet och funderandet. Mycket gott vin med bra friskhet trots begynnande mognad och som försvann alldeles för snabbt från SB:s hyllor. Kanske kommer den tillbaka - varunumret finns i alla fall kvar...

Till slut åt jag ankleverterrin med rökt ål (mums!), krabba med avocado, majssorbet och oscietre (också mycket gott), vaktel med mera anklever (snyggt, finstämt och vällagat men inte så spexigt) och lammracks med shepherd's pie. Till maten plockade sommelieren ihop ett vinpaket på tre mindre glas, som följdes av ett fjärde separat val till lammet.

Ankleverterrinen fick följe av ett ungerskt vin som jag dessvärre inte föll för. Påminde något om gewurztraminer eller viognier; ganska blommigt och aromatiskt, inte sött och med i mitt tycke för låg syra. Om jag förstod det rätt var det gjort på Hárslevelü, dvs druvan som i sött tillstånd ger tokajer, och antagligen var det Szepsy som producerade (i alla fall har de deras Hárslevelü på glas). Well, stay sweet, mr Szepsy ...

Krabban ledsagades av en nästan löjligt äpplig Grüner Veltliner. Friskt och frejdigt med syrorna på plats bet det tag i krbban i majonnäsröra på ett härligt sätt. Gott vin och bättre matchning!

Vaktel

Till vakteln blev det en barbaresco 2004 från Produttori del Barbaresco. Jag tyckte väl att jag kände igen vinet; det har hyllats både här och där. Och visst var det gott! I min lilla bok som jag satt och smusslade med lite halvdiskret står nedkrafsat "blommig, kryddig, mycket god, bra match". Det här får jag forska vidare i - vinet verkar gå att beställa fortfarande.

Till lammet rekommenderades ett glas Crognolo 2003 från Sette Ponti med lite mer kraft. Jag var lite skeptisk till en toscanare från det varma året vilket fick igång sommelieren på alllvar och bedyrade att just Sette Ponti hade lyckats balansera vinerna och inte gjort några övermogna sötfruktigheter. Tja; fat, frukt och kryddor. Bra vin, men barbarescon var elegantare.

Choklad

Avslutningsvis en smaskig chokladdessert med espresso och Delamain 1972. Ett särskilt hedersomnämnande till gratisgodiset efter notan - generöst tilltaget och mycket gott! Ber för övrigt om ursäkt för bildkvaliteten - jag är lite för blyg för att använda blixt när jag fotar maten på finare ställen...

Godis

Dagen efter spenderades på Imperial War Museum, innan jag letade mig fram till vinbutiken The Sampler. Stort tack för tipset, Niklas J; här hade jag riktigt roligt! I en medelstor afärslokal trängdes vinflaskor på hyllor och väggar, och inte vilket skräp som helst. Här håller man en medvetet hög profil rakt igenom känns det som, och försöker verkligen uppmuntra nyfikenhet och ökat vinkunnande i kundkretsen. Genom tio stycken samplingsmaskiner kan man prova inte mindre än åttio viner per glas - eller snarare munfull. Det är inga stora skvättar, men de flesta kostar å andra sidan inte mer än 10-15-20 kr, så för en hundring eller två kan man testa igenom en hel del och jämföra olika producenters och länders uttryck av samma druva, t ex. Fast om man - som jag - fastnar vid skåpet benämnt Icon Wines rullar pengarna fortare... Med 30 pund på kortet tog jag mig uppgiften an med tillförsikt!

Först ut blev en liten Côte-Rotie-provning från 1978. Vem skulle ni på rak arm säga gjorde bästa vinet av Guigal och Jaboulet det året? Tja, en fråga om tycke och smak förstås, men för mig vann Jaboulet på mer bibehållen frukt, örtigare inslag och mörkare bär jämfört med Guigals lite friskare, nästan syrligare toner med inslag av läder. Efter att ha läst senaste decanters artikel om brett på flyget vill jag hävda detekterbara halter i båda vinerna.

Sedan följde en CS-test; min egen version av Steven Spurriers berömda Parisprovning på 1970-talet: Pichon-Lalande -95 vs Léoville-las-Cases -95 vs Stag's Leap Cask 23 -97 .

Lalande har jag ju provat igenom grundligt vid en vertikal för ett år sedan, men -95 var inte med då. Jämfört med -96 som fanns på bordet den gången upplevde jag -95 som mer mogen och inte lika fyllig. Cassis, plommon, bra tanniner, grepp och längd.

Las-Cases fick jag testa ett par äldre årgågar i Gävle i höstas. Det här var ett stort vin; har noterat "torr frukt" i boken och det som bäst beskrivs som finkorniga tanniner. Jag har sett den termen användas i bland, men det här var ett av de få tillfällen då jag själv kände det som träffande.

Stag's Leap var nytt för mig. Fruktigare, bärigare, möjligen något "eldigare"...? Tydligast var att greppet satt mycket längre fram på tungan och inte så långt bak i gommen, om ni förstår vad jag menar. I mitt protokoll är det ett minus, och vinnare på teknisk KO blev Las-Cases -95! Ordningen återställd, mr Spurrier!



Där var pengarna slut, och jag strosade runt hyllorna och letade efter någon souvenirflaska när blicken föll på skåpet märkt Riesling/Sweet. Hupp! (som översten i 91:an skulle ha sagt...). En flaska Yquem -83 mitt i alltihopa! Här fanns ingen möjlighet att ens överväga något annat än att pynta in ytterligare 20 pund på kortet och tanka upp glaset... Att få chansen att prova mogen Yquem får inte förbises.

Aaaahhh! I boken står "tropiska frukter i honung overload". En oerhörd koncentration, betydligt mörkare i färgen än den -97:a jag testade i höstas, och med klara drag av aprikoskärnor. Madre mia! Löjligt gott!

Souvenir

Avslutningsvis hittade jag en liten sännande halvflaska att omsorgsfullt packa in i det bagage som sedermera anlände drygt 48 timmar försenat (tack för det, frassarna!) och hoppas på det bästa. Trimbach Riesling CFE 1983 torde om inte annat kunna erbjuda en intressant upplevelse, och är ett sådant vin man aldrig hittar hemma. Den här affären, som ligger nära Highbury&Islington på Upper Street i nordost är väl värd ett besök!

Ostron

På lördagen strosade jag bland annat runt i Selfridges matavdelning; en saluhall med de mest fantastiska presentationer av fisk, skaldjur, kött, fågel m.m. Stannade till för några ostron och ett glas Henriot NV, och funderade et tag på varför det inte finns ostronbarer som serverar champagne i svenska matvarubutiker. Tills det slog mig att det är ju just vad som finns till och med i vår egen saluhall här i Uppsala. Problemet är snarare att man aldrig tar sig den tiden när man är på hemmaplan. Mental note: ät ostron med champagne nästa gång i saluhallen!

Och det var väl ungefär det hela resan gick ut på; att få ta sig tid att följa infallet och sitta ned med ostron och champagne till första lunch en alldeles vanlig lördag i januari. Avslappnande. Nu är det nytt år, nya förutsättningar och nya inlägg att skriva. På lördag vankas det kalas hos Vinmannen; något att skriva hem om gissar jag!

samtidigt, i london...

Jag skulle ha lyft fran Englamd ca kl 18 i gar kvall. I god tid infann jag mig pa Heathrow for att dar motas av beskedet att flyget var installt pga vadret. Vilket vader!? Ja, det var nagon grad under 0 och pa vag till flygplatsen kunde man t o m se sno pa ett par hustak. Men att borja stalla in flyg for detta?

"This is England..." suckade den hjalpsamma damen fran British Airways menande, nar hon efter drygt tva timmars vantan bokade om min resa. Jag fick tva val; antingen flyga 09.10 till Paris och darifran till Stockholm med ankomst ca 16.30, eller flyga direkt till Stockholm kl 21 pa kvallen, landa kl 00.35... Aven om en extra dag i London hade kants mer meningsfull an en sondag pa flygplatser sa overvagde anda chansen att fa komma hem till lugn kvall med familjen.

Pa flyget hjalpte de till med hotellbokning ("som du maste betala sjalv; det har ar force majeure") och kl 23 pa kvallen var jag tillbaka i London, incheckad pa hotellet och satte tanderna i en blodig biff som skoljdes ned med en rejal dos billig Cotes du Rhone.

British Airways-damen fruktade mycket folk pa flygplatsen idag. "I strongly recommend you to be here 2 hours in advance." Hotellportieren tyckte att en timmes taxitid var rimligt. "You never know about traffic..." Sammantaget innebar det att klockan ringde 05.45 i morse. Sjalvklart var det inga koer varken pa vagen hit eller har pa flygplatsen. Sa med narmare tva timmar till avgang var jag igenom security och har nu att fordriva tid pa Heathrow, trott och elandig. Dessutom forsokte taxichaufforen lagga pa 10£ pa det overenskomna priset och jag glomde mina handskar i bilen.

Charles de Gaulle far kompensera med nagot guldkantat champagneerbjudande i taxfreen, "ta tva Krug betala for en!"

*suck*

släktmiddag

I går avhölls familjemiddag med bröderna, svägerska, mor och mors väninna. Klassisk matlagning utan alltför mycket experiment var beställd av hustrun, och den fick inte eller bli dragandes ut på tiden... Mina middagar har ibland, det medges, haft en tendens att kuna bli lite utdragna historier där jag tillbringar större delen av kvällen i köket och knappt hinner prata med gästerna. Jag har dock blivit bättre.

Snittar och champagne är fortfarande en bra inledning på en kväll. Dämpar hungern och väcker aptiten på samma gång. En magnum Palmer & Co 1996 är visserligen inte av det mest lättfotade slaget, men gjorde sig bra som apéritif tilsammans med löjromssnittar och dito anklever (numera finns små portionsrundlar av icke-tvångsmatad anklever på ICA; behändigt och etiskt!). Den fick dessutom såväl ackompanjera som spetsa förrättens jordärtskockssoppa (här följde vi senatse årens trend med närodlat och ekologiskt - gästerna kunde blicka ut över jordärtskockslandet...) med chili/cayennehalstrad pilgrimsmussla. Det gav lite smak på den lilla fiskbullen.

Sonen, fem år, åt prövande några tuggor på den och syntes gillande, tills hustrun sade:
- Vet du att det är en pilgrimsmussla det där?
Sonen, med avsmak och vämjelse:
- Äter jag musslor nu!?

Varmrättens hängmörade ryggbiff från Hälsingestintan, egenvispade bearnaise, klyftpotatis och örttomater fick sällskap av två rödviner. Efter diskussion med bröderna på temat horisontal, vertikal eller annat valdes en vertikal. Chateau Giscours fick sätta till årgångarna 2000 och 2003; mest för att jag själv inte prövat -03 än. Kanske borde jag valt något med ännu större spridning för att lättare exemplifiera vad lagring och mognad gör med ett vin, men jag har dålig spännvidd i mina vertikaler. Att ställa Pichon-Lalande -75 mot -96 hade varit det enda alternativet, och det kändes inte riktigt som läge för det.

Giscours är ett av de bättre Bordeauxslotten som regelbundet finns på SB, och som mest därför letat sig in i mina hyllor. En stabil 3e cru, varken mer eller mindre. CS 55%, Mt 35%, CF 5% och PV 5%.

Vinerna karafferades någon timme före maten och serverades halvblint för mig, blint för resten... Det visade sig ganska enkelt att skilja årgångarna åt; det åttaåriga vinet hade hunnit märkvbart längre på den sköna mognadstrappan beströdd av läder och piptobak, medan den yngre kusinen fortfarande klev runt i frukt- och bärträdgården. -03 uppvisade goda sammetssträva tanniner medan -00 hade bättre syrlighet och fräschör. Båda goda viner, men min röst var tveklöst på det äldre. Much to no-ones surprise.

Till allsköns möglade ostar m.m. landade så det andra auktionsinropade portvinet i form av Warre's 1966. Jösses. Mogen port är nog mitt desert island wine. Full av julassociationer i form av kanderade apelsinskal, nejlikor, nötter, fikon och med fräschör och syrlighet som balanserar sötman och gör det drickbart även för min sötvinsfientlige yngre bror. Jo, det här bekräftade bara tesen för honom - portvin under 40 år göre sig ej besvär...!

Avslutningsvis serverades en rabarberpannacotta och till det ett litet, litet glas 2005 Castelnau de Suduiraut. Sauternes är ju sällan billigt, och på helflaska dessutom oftast på tok för drygt att öppnas annat än i riktigt begivna sällskap. När ett av de bättre sauternesslotten släpper ett andravin på halvflaska från ett bra år så gör man därför klokt att lägga undan ett par buteljer. Det här var dock första smakprovet, men det motsvarade förväntningarna mer än väl. Rik doft, tydligt botrytiserad; mandelmassa, aprikoser, akaciahonung... Hyfsad längd i munnen, balanserad sötma, bra helhetsintryck. Kan säkert lagras några år för ännu bättre utdelning. Finns kvar i butikerna fortfarande och jag skall nog öka på förrådet av husets vita söta - platsen som d´Yquem -97 ville åt men tyvärr inte kommer att få utan oväntad löneökning räknad i tiopotenser...

En riktigt bra kväll med god mat, gott sällskap och goda viner - en värdig avslutning på julen! Nu börjar vardagen. Efter att ha jobbat en hel dag måste jag dock vila upp mig i London på egen hand i tre dagar... Middag på Gordon Ramsay's Maze är bokad och ett besök på Berry Bros & Rudd lär det väl bli om inte annat så för atmosfären. I övrigt äkta ledighet; museum, läsa på kaféer, sova länge. Rapport lär följa!

Bilduppladdningen strular, bilder kommer senare...

2001 jaboulet hermitage "la chapelle" m.m.

Nyårsafton kom och gick. Planerna ändrades lite fram och tillbaka, men till slut blev vi hemma hela familjen och fick besök av vänner. Fyra vuxna, tre barn - en ganska behändig skara. Besökarna hörde inte till skaran vinnördar, men jag gör mitt bästa för att locka dem ditåt.

Fördrink till välkomstsnittarna (King Crab/tryffelmajonnäs; rökt renstek/pepparrot/löjrom)utgjordes av André Clouets NV Rosé. Roséchampagne är ju normalt dyrare än vanlig dito till motsvarande kvalitet, så det kändes lite spännande att testa om det går att göra en bra rosé för under 300 kr? Och jodå, det måste erkännas att det här var ett riktigt bra bubbel. Mycket tydliga rödbäriga toner i jordgubbs/hallon/smultronskalan, trevligt uppförande i munnen med hyfsad längd. Nu skall det sägas att jag de gånger jag dricker roséchampagne normalt gör det för det där lilla extra tillskottet av dekadent flärd; inte i första hand för smakens skull. Jag föredrar nog normal champagne i de flesta fall.



Till hummer med vanilj-beurre-blanc (recept Leif Mannerström i söndagens DN) serverades på B-G Kronstams inrådan bättre vit bourgogne. Källaren är lite gles på det materialet, men en 2005 Puligny-Montrachet från Chanson Père et Fils borde möta den beskrivningen. Om mitt kockande inte lyckades eller Kronstam lite oprecis i sin rekommendation vet jag inte, men i mitt tycke blev såsen för syrlig för detta vin. Vinet i sig var dock gott, med mycket tydliga fatvaniljtoner och smörighet, och med bra uppstramande syror som backade upp det hela. Inslag av honung/bivax och nötter. Luftades en stund i karaff och har mer än lovligt behållit drickbarhet till dagen efter. Torde kunna åldras med grace.

Älgryggbiff á la Mediterrannee gjordes späckad med klassiska lammtillbehör som vitlök, rosmarin, timjan; därtill ugnsrostad potatis, vitlök, jordärtsskocka, lök, zucchini, oliver, morötter m.m. ihoprörda med smulad getost och så en skysås spetsad med madiera. Mycket gott! Med målgruppen (och maten) i fokus ville jag satsa på något relativt kraftigt och smakrikt som fortfarande hade en del frukt men inte var helt utan mognad. Valet föll alltså på 2001 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Med tanke på den relativa ungdomen hade flaskan dekanterats ett par timmar i förväg och luftat i vinrummet till en stund innan servering.





Jag har inte torskat lika hårt på Rhônefebern som en del av mina medbloggare. Såväl Syrah som Grenache tycker jag kan ha sina mindre insmickrande sidor. Men det här var riktigt, riktigt fint! Färgen signalerar omedelbart att ett visst stadium av mognad redan infunnit sig. Klarröd och genomskinlig, med stick snarare åt tegel än åt blått. Doften stor och öppen med lakrits, örter, björnbär... I munnen fyllande, fruktig, drivande, uppstramande. Kryddigheten kommer på slutet som ett snabbt varv med vipepparkvarnen. Frukten är hållen i ganska så strama tyglar och även om björnbär och andra mörka bär är närvarande så har mognaden börjat göra sitt jobb genom att integrera och sudda ut gränser mellan olika doft- och smakintryck. Det är ofta det som slår mig i mogna viner - hur allt sitter ihop mycket mer och kan vara svårare att dissekera.


Sammanfattningsvis ett av de bästa syrahviner jag någonsin provat. Jag är medveten om att jag har mycket kvar att lära mig på detta område, och får väl helt enkelt börja efterforskningarna så smått...!



Till efterrätten serverades en mastig cheesecake med pepparkaks- och hasselnötsbotten med dekration av sockerdoppade rostade hasselnötter. Rätt gott men kanske ännu mer spektakulärt. Nåja, man äter ju med ögonen också. Till en Cossart Gordon Malmsey 10yo (lite för mycket bränt socker för mig som ägnade kvällen innan åt att doppa nötter i den massan...) landade den dock som ett tungt lock i allas magar.

En liten sipp på en halvflaska Pol Roger vid midnatt avrundade det hela på ett bra sätt. Vid det laget minns jag mest att jag tyckte att den var fyllig och god, åt det "tyngre" snarare än det friska som SB:s noteringar antyder.




En bra avslutning på ett bra vinår, och med förhoppning om att 2009 kommer att bjuda på minst lika pännande upplevelser, ur egen källare och andras... Gott Nytt År!