2007 dr loosen wehlener sonnenuhr riesling kabinett

Vi öppnar den här flaskan som matlagnings- och pyssel-tipple i går och fortsätter idag. Redan vid första smaken är hustrun - som haft en period med begränsad vinentusiasm - helsåld, och jag faller strax därefter. Säsong eller inte, halvtorr tysk riesling när den är som bäst har alltid en plats på mitt bord!

Doften är frisk och mättad samtidigt, innehåller en del persika, vita blommor, päronsplitt och svagt med citrus . I munnen är det läskande, kanske lite blygt inledningsvis men blommar ut efterhand till en lång och behaglig eftersmak med perfekt balans mellan sötma och fräschör. Efterbettet i syrorna kunde varit något, något stramare för full pott hos mig, men det är ingen tvekan om att det här är ett riktigt välgjort godisvin att pimpla i generösa drag i bersån till våren. Eller framför brasan nu. Eller till sushi. Eller... Med en alkoholhalt på 7,5 vol% känns inte heller den där extra påfyllningen i glaset särskilt belastande.

Naturligtvis kan det här vinet också sparas med spännande resultat som följd - men hur skall man klara det!?

1997 radici taurasi riserva och 1960 warre's

Efter julmaten känns det bra att bryta av med något helt annorlunda. Vi lagar pasta med mozzarellaost och prosciutto och dricker Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 därtill. Jag var ju på deras provning i Uppsala under hösten, men blev inte då så imponerad som jag kanske förväntat mig. Min provningsstatus var dock inte i bästa slag den gången med begynnande förkylning i kroppen, och jag föredrar alltid att prova vin i lugn och ro, gärna ihop med mat. Dags alltså att ge det anrika huset en ny chans.

Vinet får ungefär en halvtimme i karaff. Genast vid första sniffen känner jag igen dofterna från provningen. Det signaleras rustikt, moget, syrligt och inte särskilt inställsamt. Mums! I storkupade riedelglas (tack, hustrun!) koncentreras dofterna bättre och fokuseras i näsan. Torkad frukt, lingondricka, läder och kryddor finns i doften och i munnen hittas ett stramt, närmast syrligt vin med mognad, syrlig frukt (tranbär/lingon) och läder. Det här är ett matvin, som behöver något på tallriken för att komma till sin rätt. Det är inte utan komplexitet och jag är ju normalt svag för mogna viner, men jag kan inte komma förbi associationer till en övermogen och betydligt enklare periquita classico 1994 på Madeira för ett år sedan. Jag tror att det är syrligheten som gör att det känns tunt om man provar det utan mat till - det har ju annars bra längd... Hur som helst; ett gott vin och bättre än jag upplevde det på provningen sist, men jag är fortfarande inte såld.



Det är jag däremot på mogen port... Efter att ha bjudit brorsan på en Taylor's -66 förra julen konstaterade han - som annars inte är någon anhängare av söta viner - att han dittills endast druckit för ungt portvin. Med honom i åtanke ropades därför lite mer mogen port in på auktionen häromveckan. I kväll knäcktes Warre's -60. Ett nära 50 år gammalt vin, som var genomskinligt med drag åt tegel.

Visst mått av respekt infinner sig med sådana flaskor, och jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände år 1960, många år innan jag själv föddes; ja innan ens mina föräldrar träffats. Samma år som dessa druvor mognade på portugisiska stockar prästvigs de första kvinnliga prästerna i Sverige, Arlanda öppnas, John F Kennedy väljs till president i USA osv, osv... Det går inte att bortse från den dimensionen, och varför skulle man? Varför skulle njutningen som druvornas saft i sig ger vara större eller bättre än njutningen som sammanhanget ger i sin helhet?

Stilton och port...

Det här är hur som helst en flaska i mycket god vigör. Den har stått dekanterad under lock i ett par timmar, och är spänstig och vital; full av apelsin, nejlikor, fikonmarmelad, nötter och lakrits. Kanske lite tunnare än förra julens port, men till några väl valda ostar stod den sig mer än utmärkt. En fantastsik dryck, och brorsan vidhåller numera med viss emfas att portvin skall vara från 60-talet...

2004 madiran maumus och 2003 castello di brolio

Jag har konstaterat förr att något av det roligste med att lagra vin är när "enklare", billigare viner utvecklas till något mycket större och bättre på ett par, tre år. Jag skrev tidigare i höst om Raimats Cabernetvin, och nyss provade jag min andra flaska av ett helt annat vin, 2004 Cuvee le Paradis av Jacques Maumus. Ett 75-kronorsvin som legat två år efter inköp i egen källare. Mycket stor doft av mörka frukter, örter, lakrits, kryddor och vitpeppar men med en tydlig mognadston som gav anrättningen ett lite "murrigare", mer komplext och inte lika omedelbart intryck ("skogssvamp" dök upp i huvudet när jag satt med näsan i glaset). Bra kropp, hyfsad struktur och mer än godkänd längd. Jag tror att jag kunnat ställa det här vinet i en 150-kronorsprovning och det skulle gå därifrån med högt huvud.

Vinets beställningsnummer finns kvar på SB, men med hänvisning att det inte längre går att beställa... Att det är en blandning med Tannatdruvnan inblandad förefaller rimligt, men jag hittar inga proportioner någonstans. Någon Rhônedruva också, kanske? Efter lite letande hittar jag - naturligtvis! - att F&V provat vinet vid släppet för mer än två år sedan. Som väntat har det vunnit allt på att ligga till sig en stund - hur skall jag hålla fingrarna från resten?

På lördagen korkades en varm årgång Castello di Brolio upp. Hustrun har ju haft en fäbless för italienare från 2003 och varför inte? Vinet köptes också det för två år sedan, men borde kanske ha legat minst det dubbla i källaren. Det är i alla fall min slentrianmässiga analys när vinet är bättre dag två ån dag ett... I kväll visar det upp sig från sin bästa sida med yppig körsbärsfrukt, kärnbitterhet, viss kryddighet och ett stråk riktigt mörk choklad. Riktigt bra längd, balanserad men fortfarande ung och sträv. I går tyckte jag att det var lite slutet. Inga brännskador eller övermogen frukt såvitt jag kan bedöma.

För övrigt har logistiken fungerat, och Direktören hade med sig två flaskor port (Warre's -60 resp -66) till Uppsala från auktionen sist. En halvtimma innan hans flyg mot Alperna i går hann jag dit och hämta upp dem. Julen räddad, hoppas jag - skall bara hålla beredskap i några dagar först...

vinauktion - enstaka flaskor

I går smet jag från plikterna en stund och bevistade årets kanske mest intressanta vinauktion för oss som faktiskt vill dricka spännande viner. Auktionen med enstaka flaskor hade samlat en spännande uppställning av mindre poster, mindre kända slott eller udda årgångar. Visst fanns där också någon Latour -82, men överlag var det lite mer återhållsamt jämfört med de stora auktionerna.

Tyvärr blev det inga insop så länge jag kunde vara kvar, men Vinmannen tog igen en del längre fram. Ett par mogna port och lite bourgogne har jag lovats få överta, och det får väl vara bra så. Dessutom har han lovat att några andra klipp som han inte vill avslöja kommer att dyka upp på en middag framöver... Överlag verkar det ha varit en auktion med chans till en hel del intressanta köp till förhållandevis vettiga priser - någon gång måste jag ha möjlighet att stanna längre!

Avslutningsvis kan jag inte undanhålla eventuella läsare det MMS jag fick tidigare i kväll. En kollega som jag kom i samspråk med häromdagen och som kände till mitt vinintresse passade på att fråga om en gammal flaska som han fått ärva med huset om jag förstod det rätt; den hade visst legat i en matkällare... Det var en Bordeaux, visste han, och årgången var 1962. Synd att det inte var 1961, tänkte jag, men samtidigt är sånt här alltid spännande, och jag bad att han skulle kolla namnet. I kväll fick jag nedanstående bild:

Tja, jag skulle inte ha något emot en La Mission-Haut-Brion 1962 om den kastades efter mig... En snabb koll med Vinmannen visade att han köpt samma vin på auktion i våras för ca 1500 kr styck. 1961 däremot kan kosta runt 10.000 kr... Ingen stor skatt men en spännande flaska att ha snubblat på lite oförhappandes. I morgon inleds övertagandeförhandlingarna...!

blandade småhopp i väntan på...

Några samlade vinerfarenheter från veckan som gått...

2001 Chateau Durfort-Vivens levererade slank drickbarhet i en trevlig, ganska klassisk Bordeauxstil. Gott utan att vara outstanding.

2005 Guigal Côtes-du-Rhône fick mig att fundera på om inte 2004:an var bättre i min mun? Jag tror att den gängse uppfattningen är tvärtom, men samtidigt är väl 2005 varmare och frukten känns lite för påträngande för min känsliga gom. Måste göra en mini-vertikal vid tillfälle...

2006 Fonterutoli på konferensanläggningen i kväll överraskade positivt med varm men inte söt doft och trots ungdom balanserad smak. Bra chianti med körsbär och kryddor som mest framträdande drag förutom faten.

I morgon hoppas jag kunna vara med en stund på auktionen och förhoppningsvis ropa hem någon juklappsport till mig själv från sonen... Visst var det det du skulle ge mig!?

2000 larrivet-haut-brion och andra bilder från redaktören

Arbetet och annat elände står faktiskt i vägen för ett seriöst bloggande för stunden. Det är oroande... dessutom fortfarande utan anteckningarna från i lördags lägger jag ändå ut några dimmiga bilder. Kvällen var lång, mycket trevlig, allt på tallrikarna gott och vällagat, det finländska temat konsekvent genomfört - all heder, Redaktören, till din officiella överflyttning från prospect till member!

Pierre Peters Cuvée Parlement Européen är exklusiv såtillvida att den enbart säljs i Europaparlamentet, om jag förstod Redaktören rätt. Inledningsvis en lite märklig doft som överhand övergick till champinjoner och toner av blodgrape. Delade lägret lite; Vinmannen och Pokermannen var emot - jag tyckte den hade kvaliteter.

Marskalk Mannerheims snaps (50% Skåne, 50% renat, en skvätt gin och en dutt vermouth; ihälles alltid till ytspänning och tömes i ett drag...) och Lapin Kulta fastnade inte på bild och hörde till de - i dessa sammanhang - mer exotiska inslagen. Till sill på pörtebröd satt det dock förträffligt, och det skadar inte att påminnas ibland om att även den nordiska dryckestraditionen har sina förtjänster.

2005 Reclos de la Couronne, 100% Mt från Montagne-St Emilion, var gott men lite för mycket åt det moderna St Emilion för att jag skulle gå igång. Rikt, med drag av söt frukt.

2006 Rutz Cellars Sonoma Cuvée Pinot Noir höll mig på sträckbänken länge. Inledningsvis en doft som för mig helt dominerades av köttsaft och buljong! Om det berodde på att Redaktören stekte ankbröst i köket samtidigt är höljt i dunkel, men det skickade mig i helt fel riktning och jag var doftmässigt och snurrade i Rhône innan jag smakade. Det dröjde länge innan någon pinotfrukt tittade fram, men så småningom kunde det ändå konstateras att det nog ändå var det som fanns i glaset. Efter att ha skickats jorden runt ett par varv av Vinmannen och Pokermannen så hade jag landat i en mellanstegsbourgogne för kanske 400 kr eftersom bourgognarna är bra på att ta betalt för sig. Längre kom jag inte. Doften hade hämtat sig bra; smaken var lite för gles och syrlig för ett toppvin. Så var vi alltså i Californien i alla fall, och en instegscuvée för omkring tvåhundringen... Lurad!

2000 Larrivet-Haut-Brion hade omedelbart en doft helt i min smak. Vinmannen och Pokermannen flinade glatt när de såg mig doppa näsan djupare och djupare i kupan - de visste att de valt ett Konjären-vin! Jag var riktigt imponerad av detta vin inledningsvis, och även om de båda fortsatte sina ledande frågor och fick mig att sväva ut åt olika håll så var det ändå ganska tydligt västra stranden. Och inte Pauillac. Kanske Margaux...? Roligt att få stifta bekantskap med det vin som fick Vinmannen att kasta sig in bloggkommentarerna hos F&V och försöka förklara en del om prissättning på Bordeuax på den svenska marknaden - ett ämne han ofta förgyller våra middagar med i generösa doser...! :-) Vinet var mycket gott, helt i min smak, men hade en tilltagande obalans efter några timmar i glas då jag började uppfatta det som väl syrligt...

Efter portvin, ostar och fantastisk dessert (á la Hallonen...) serverades cognac. Direktören bistod med en flaska som fick vissa i sällskap att kalla på konjakspolisen - var detta verkligen äkta vara!? Hu så räligt - flygplatskonjak av sämsta märke - men intressant! Tack och lov räddade redaktören situationen med en Delamain Pale&Dry; husets cognac för flera av kamraterna och ett stensäkert köp.

Återigen tack för en rasande trevlig kväll!

konjärmiddag hos redaktören...

Tyvärr alltför sen timme för att jag skall kunna redogöra för det som åts och dracks hos redaktören i går. Gott och mycket och länge på alla sätt var det i alla fall, och Finlands självständighetsdag uppmärksammades vederbörligen...

Blindprovningarna som Pokermannen och Vinmannen utsatte mig för var inte enkla - så gjorde de också sitt bästa för att förvirra med ledande frågor! Att gissa prisläget på ett Pinotvin är aldrig enkelt. Vad man själv skulle betala för det är en annan sak. Nyttigt och roligt sådan hur som helst!

Dessvärre lämnade jag mina anteckningar bakom mig, så det kommer att bli lite mer sammanfattande noteringar; förhoppningsvis i morgon.

2001 roda II

Udda flaskor som nästan glömts faller ibland offer för lusten att dricka något lite mer kvalitativt och spännande än det som finns i "brukshyllan". I kväll drabbade det ödet den enda flaskan av Roda II reserva från 2001. Inköpt i september 2006 för 194:- och provad en gång tidigare (jan -07) med relativt gott resultat. 94% Tempranillo, 4% Garnacha, 2% Graciano. Okänd lagringstid på fat. Vad har nästan två år till gjort med vinet?

Tja; frågan är kanske snarare vad två år gjort mig? Doften är sötfruktig, nästan kladdig med påsmetad vanilj i tjocka lager. Underliggande kryddiga toner av sandelträ. Inte direkt lockande om man är Konjären... I munnen uppför det sig dock lite bättre än befarat; särskilt vid något lägre temperatur. Det är fortfarande farligt nära den där överfatade sötfruktskänslan men mognadstonerna av lite multna löv m.m. som har tillkommit och som blir tydliga framför allt i eftersmaken räddar det från magplask. Smaken är således betydligt bättre än doften.

Ju mer jag provar och dricker vin, desto tydligare blir det för mig att de största upplevelserna och bästa behållningarna har kommit från viner med några år på nacken. Unga, kraftiga viner som kombinerats med hög alkohol, mycket frukt och restsötma (Roda II är inte ett sådant) är sällan tilltalande, om än jag försöker ha ett open mind och tror att det finns undantag i alla läger. Slutsatsen blir alltså att jag antagligen idag inte hade tyckt lika bra om det här vinet som jag gjorde för två år sedan vid samma mognadsgrad, men att vi utvecklats sida vid sida och att jag nu när vi möts igen hittar nya sidor hos det som jag uppskattar bättre idag än jag kanske skulle ha gjort då... Om ni läser meningen två gånger till kanske ni förstår.

Sammanfattning: ett gott vin som smakar bättre än det luktar och som utvecklats positivt med ett par års lagring, men som inte sänder mig på jakt efter mer modern rioja.

2007 Hattenheimer Schützenhaus Riesling Kabinett Trocken

En riesling piggar ju alltid upp - eller...? Jag plockade upp den här flaskan för några veckor sedan för att ha enklare basriesling hemma när andan faller på. Matlagning, drinkvin, okomplicerat... Årgången lär ju skall vara bra, men producenten obekant. Etiketten känns nästan kitschigt old-school. Hur som helst är det ett mer än okej vin som visar sig i glaset. Doften är mycket frisk, med päron (piggelinglass!), citrus och något tropiskt inslag?

I munnen är det lite ihåligt i mitten; först en syraattack i första kontakten med slemhinnorna, sedan en kort paus då inget händer, och så en långsamt, långsamt avklingande eftersmak med mycket tydliga syror. Märkligt. Smaken domineras av mineral och citrus medan piggelinen finns i bakgrunden. Hittar också en annan ton som jag har lite svårt att spika; jag far efter litchee men det är inte riktigt det. Tjuvkikar på SB:s smaknoteringar och hittar kommentaren jästaromatisk - där har vi det! Inte i störande mängd, men en liten jästton kan skönjas.

Sammanfattningsvis; gott vin för sin peng, kanske lite obalanserat eller felstrukturerat och en smula endimensionellt, men det skall snarare ses som utvecklingsområden än som defekter. Det tar dock inte plats som husets riesling. Jag kommer nog att vid de flesta tillfällen finna det värt att lägga på ett par, tre tior och gå på Trimbach eller Georg Breuer