äntligen är mjödet lagt på fat!

För en tid sedan diskuterade whiskymannen och jag möjligheterna att fatlagra eget mjöd. Han har hunnit prova en del mjödrecept och går inte bort sig i själva tillverkningen längre. För de som till äventyrs inte har testat själva ännu är det inget man självklart lyckas med. Fast nu för tiden kan det göras komplicerat att koka ägg...

Hur som helst; jag har själv tänkt tanken att brygga mjöd, men det har hittills stannat därvid. Whiskymannen har tänkt tanken att fata sitt mjöd, men saknat möjlighet. Så, i en joint venture fick jag hem en dunk om tio liter färskt mjöd från senaste satsen. Beställde sedan hem ett litet fat från Thorslundskagge och i kväll var det dags för tappning från dunk till fat.

Självklart kunde jag inte låta bli ett litet smakprov, som referens...

Färgen är i detta skede mycket blekt, ljust, genomskinligt gul. Inga gröna toner eller sådant. Fick en spontan association till ung sauvignon blanc, men har egentligen inga belägg för det.

Doften är diskret och har toner av ljungblommor, honungspastill och möjligen någon örtkrydda som jag efter kontrollsniffande bland burkarna på kryddyllan närmast vill likna vid salvia.

Smaken är lätt, halvtorr (?) eller i alla fall långt från söt, med mer honungspastill och en lång, balanserad och mycket angenäm eftersmak.

Nu står fatet på lagring inne i vinkällaren, för säkerhets skull placerad på en tidningsförsedd bricka för att undvika ev fuktfläckar på portvinslådan under i händelse av läckage. Att tidningssidan som hamnade upp gör reklam för Mauro Primitivo är en ren tillfällighet...

I provröret finns ett prov på det helt oekade mjödet. Whiskymannen - som är en seriös kille i detta avseende - skickade med rör för att kunna ta fatprov en gång i månaden för att kunna följa fatpåverkan på drycken och lära sig lämplig lagringstid. Sex månader är det tänkt att försöket skall fortgå, så laom till midvinter bör vi kunna ha färdigt mjöd om gudarnas välvilja skänks oss!

ett i-landsproblem

Häromveckan hade jag ju kollegor på besök, och korkade upp en magnumbutelj champagne som inledning på en trevlig kväll. Då upptäckte jag att min champagnehink är för liten för större buteljer. Ett klassiskt i-landsproblem som jag får anledning att åtgärda framöver, i och med att källaren berikats med inte mindre än fyra 1,5-litersbuteljer av den otroligt prisvärda Palmer & Co 1996. Jag har ju sedan tidigare köpt (och druckit) några normalstora flaskor av denna champagne (det ligger nog minst en flaska, kanske två), och förbluffats över dess smakrikedom och komplexitet relativt sitt i sammanhanget blygsamma pris. Vanliga flaskor är sedan länge slut hos leverantören, men ett parti magnumflaskor finns alltså inne i beställningssortimentet. Literprset har gått upp något men det är ingen tvekan om att vinet fortfarande får fyndstämpel.

Att just 1996 hyllas av en i stort sett enig kritikerkår som troligen den bästa champagnårgången på 1990-talet (i konkurrens med 1990) kommer kanske inte som en överraskning för eventuella läsare av denna blogg. Årgången är också omskriven för sin stora lagringspotential, och hur skall en champagne lagras om inte på magnum? Räknar med att dessa raringar skall förse mig med nyårsskumpa några år framöver...!

"Har ni legitimation, tack?"

Det var länge sedan man fick höra den frasen på ett Systembolag, åtminstone riktat till mig. Dagen före midsommar inhandlades lite allmänna förnödenheter till helgen. Som redan konstaterats innehöll det något som inte kan anses vara särskilt märkligt ur svensk midsommarsynpunkt; dvs några burkar öl, ett paket om tio småflaskor snaps (svenska nubbar), en box rött (ja, jag har redan gjort avbön för boxvinet nedan, så jag upprepar mig inte), en österrikisk beerenauslese, en bubblande rosé (riktigt trevlig!) och ett litet fynd för källaren i form av mogen tysk halvtorr riesling: Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 .

Jag vet inte, men för mig andas det inte tonårsfylla över det här urvalet. Det känns så medelålders präktigt att jag inte fattade vad han menade när grabben i kassan (säkert fem år yngre än jag, minst!) frågade efter legitimationen. Trodde först att det var något med betalkortet han skulle kolla, men det hade jag ju inte ens lämnat fram. Sedan fattade jag. Det enda jag fick ur mig var "Tack så mycket!" och lämnade fram körkortet som visar att jag fått handla alkohol i väl över femton år vid detta laget. Hustrun trodde mig knappt. Själv tror jag att det var mina nya, coola shorts!

en kall Staropramen...

...i en varm men inte het badtunna tillsammans med ett par goda vänner och med duggregnet svalkandes våra hjässor, runt klockan 01.30 på midsommaraftons natt - jag tror att det stavas lisvkavlitet. Brynäsmannen - som ringdes upp för att delges alla kloka tankar och listiga infall som föddes där i tunnan och mörkret - var kanske inte lika imponerad.

I övrigt en traditionell midsommar matmässigt; värdinnans rullar med parmaskinka, oliv- och färskoströra och toppade med pistacshnötter och inlagd kronärtskocka var antagligen det mest innovativa och också godaste. Barone Ricasoli Formulae är en - om man nu tvunget skall dricka vin ur platspåse - okej måltidsdryck till blandad grill. Att producenten även gör en del seriöst kvalitetsvin känns som att det borgar för att de inte lägger vad skräp som helst i sina påsar. En söt Österrikare gjorde bra sällskap till en chokladtårta med vit chokladmousse och jordgubbar. Jag saknade dock whiskymannens hemgjorda snapsar - Svenska nubbar känns liksom inte lika spännande som myskmadra och annat godis...

en bra dag

Lillprinsen och jag tillbringade först några timmar på Skansen, för att därefter snabbt svida om till mer representativa kläder och bege oss till en icke namngiven brandchefs avtackning.





Därefter hemfärd, en löprunda i spåret och grillning hos IT-mannen. En sval GT landade mjukt. IT-mannen tenderar ju att envisas med kalifornisk zinfandel, men vi kunde enas om att Robert Mondavis Woodbridge 2005 inte klarade jämförelsen med Ravenswood 2004. Mondavis Zin hade jag på doften placerat i sydfrankrike, men smaken höll inte vad den lovade. Ravenswood doftade lite eldigare och inte lika saft-syltigt. Smaken mycket längre och mer sammansatt. Man får vad man betalar för, helt enkelt.

vinrum makeover

Inför kollegornas besök i fredags såg jag till att shejpa upp lite i vinrummet. En hyllsektion till införskaffades i maj och har väntat på montering; till dess har olika varianter av mindre vinställ fått komplettera hyllan.

Så här ser det ut numera. Notera två tomma hyllplan i Bordeauxsektionen (undre halvan av vänstra sektionen) i väntan på leverans från vinauktionen förra veckan.

...och från andra hållet. Vad det är i ekfatet? Låt mig återkomma till det i en framtida post!

säsongsavslutning

I fredags kom ett gäng kollegor, medarbetare och en chef hit på lite avslutningsmingel. Vi blev till slut inte fler än nio totalt, vilket kändes helt lagom. Jag hade tidigt bestämt mig för en buffé för att lätt kunna skala upp eller ner oberoende på antal, och för att kunna hantera så många som hade kunnat komma.

Tog inga bilder, av någon anledning, men det som bjöds var

Fördrink:

Champagne Duval & Leroy Fleur de Champagne 1995 (mg)

*

Snittar och plockmat:

Anklevermousse med tryffeltapenade

Hummerstuvning på toast

Kyld, fluffad vit sparrissoppa med tryffelolja

Svampröra med schalottenlök

Pilgrimsmussla på halstrad, örtoljad zucchini med tomatconfit

Rökt renstek med peparrot och löjromsklick på rågbröd

Lammracks

Sallad på matvete, lågtemperaturbakade körsbärstomater, ruccola, fetaost m.m.

Viner:

Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2006

Côtes du Rhône, Guigal, 2003

Campolieti Ripasso, Luigi Righetti, 2005

*

Chokladtårta, kaffe, konjak, whisky...

Inget överdådigt, alltså (löjrommen var amerikansk, anklevermoussen billig med ganska lågt ankleverinnehåll, inget av vinerna (undantaget champagnen) över 100:- osv). Det hela blev hur som helst en mycket trevlig kväll, med chans till skönt umgänge utanför pressade budgetmöten och tunga personalärenden. Kanske en kommande tradition?

lunch på Esperanto och vinauktion

I går tillbringades dagen i Stockholm. Efter ett möte på förmiddagen hade jag resten av dagen fri. För att fira mitt nya jobb beslöt jag mig för att bjuda vinmannen på lunch på Esperanto. Lisa har bloggat på ett lockande sätt om en lunch där för ett par veckor sedan och visst är det lite unikt att kunna äta lunch på en enstjärnig restaurang för 165:-?

Jag noterade inte menyn i sin helhet, men längst till vänster kom en soppa med böngroddar och - om mina smaklökar stämmer - en del citrongräs och koriander. Därnäst en sotad tonfisk med små tillbehör.

Sedan en tomatsallad och en melonsallad, följt av ris med äggula och friterad lök. Utanför bilden var frysta gurkskivor i någon jus och friterad bläckfisk och tofu. Vi upprepade inte misstaget som Lisa et al gjorde genom att vara för nyktra, utan fick först varsitt glas champagne (Pierre Peters Blanc de Blanc - gott) och därefter en bättre riesling som fick vinmannens näsvingar att fladdra i takt. Tyvärr kommer jag inte ihåg producenten, men får återkomma vid tillfälle.

Helhetsintrycket var klart positivit och naturligtvis oerhört prisvärt i förhållande till inte minst arbetsinsatsen. Däremot var väl mättnadsgraden sådär - ingen skogsarbetarlunch direkt. Varke nvinmannen eller jag går igång särskilt hårt på asiatiskinspirerad mat, inte minst för att den kan vara lite tuffare vinparningsmässigt. Riesling med lite restsötma är ju ett tryggt alternativ, och funkade bra. Som helhet - intressant, spännande, bitvis mycket gott och alltigenom välkomponerat. Det väckte lusten till ett kvällsbesök, vilket väl var meningen...

Vinmannen och jag fortsatte därefter i maklig takt till Stockholms Auktionsverk och dryckesauktionen. Första gången för mig, medan han inte missat en enda, tror jag. Det känns på många sätt inte som ett ställe där man sliter upp mobilkameran (som till min glädje hickat i gång och börjat fungera igen, samma dag som jag skulle lämna in den!). Därför blir dokumentationen lite mer av paparazzikaraktär. Men jag var där!

För egen räkning ropades in 12 fl av ett enklare Bordeauxvin, Ch Villegorge 1985 som förhoppningsvis inte är helt övermoget. Lite av en chansning, men går den hem så blir det bra. En magnumflaska Ch Saint-Pierre 1970 blev mitt andra köp; en 4 cru från St Julien.

Största klippet (?) gjordes dock gemensamt för konjärernas räkning: en tioflaskors vertikal Pichon-Lalande, 2 cru från Pauillac för endast (?) 8000:-. Omfånget är mellan 1970 och 1992. Ska bli mycket intressant att testa dem! För övrigt kan konstateras att 210.000:- kan vara ett rimligt pris för en 6-l flaska Montrachet från DRC, och att Jan Guillou satt i hörnet och myste. Två kändisspaningar på två poster!