Chateau Giscours

Till en trevlig kväll med fenixklubben häromhelgen tog jag med en flaska Chateau Giscours 2000. Tanken var väl mest att stilla min egen nyfikenhet på detta vin, och för att förse oss med ett alternativ till den låda Bengt Frithiofssons Primitivo som jag anat - helt riktigt, skulle det visa sig! - stod till buds att skölja ned den grillade entrecoten med... Det gäller att kämpa emot den kulturskymning lådvinet sveper in vårt vackra land i när grillltider vankas, och villakvarter och stugområden bäddas in i en lätt dimma av tändvätska, kolmonoxid och diverse sotpartiklar och fettaerosoler. "Det är ju så bekvämt...!" får aldrig bli det avgörande skälet att välja ett vin!

Med den tilltagande vinsnobbism jag inte längre bemödar mig om att bekämpa särskilt hårt konstaterade jag att jag skulle tillbringa helgen med obildade, men beslöt göra det bästa av saken och drog korken ur denna tredje cru från Margaux som fått mycket fin kritik, även för att vara från det redan från början stora året 2000.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag kunde göra en särskilt rättvis bedömning av vinet. Inramningen med ett glatt grabbgäng som jag inte sett på flera år, vinglas som fått en Riedelentusiast att rysa och hårdgrillad entrecote med diverse färdiga röror på tallriken (vilket dock smakade smaskens, men liksom lite endimesionellt mot min Bordeaux) gjorde att vinet kanske inte spelade ut hela sitt register i gommen. Det måste prövas igen, under andra omständigheter, för att det var ett stort vin kunde ändå anas.

Efter att ha läst på lite i efterhand förbannar jag bara min vanliga slöhet. Detta vin har prishöjts nära 80% på ett år och efter lite positiva recensioner. Förstår ni nu varför jag bygger ett vinrum!? För det förra priset hade det varit ett kalasfynd. Jag tycker fortfarande att det är prisvärt, men måste som sagt få prova det igen.