Ibland vill man ha en stund på egen hand...

En kylig men vacker majkväll när jag egentligen skulle suttit i skogen runt en lägereld med vännerna blev jag tvungen att kompensera mig med en liten njutningsstund på egen hand. Efter 15 års tobaksbruk känner jag mig ganska trygg med att det inte kommer att övergå till ett missbruk - men ibland är det bara så gott med ett stopp! Särskilt om kvällen är vindstilla och rökstrimman ritar långa, obrutna streck av gråvit dimma genom luften. Och rökringarna håller ihop.

Lite kaffe, en schysst tidning, ett par chokladbitar och en maltig, toffeeig, nötig whisky som Springbank 10 yrs så är livet ganska anständigt för en stund. Hur Systembolaget får för sig att beskriva whiskyn som...:

Doft: Stor, maltig, rökig doft med inslag av fat, jod, halm och citrus.
Smak: Maltig, rökig smak med fatkaraktär, inslag av lakritsrot, jod, halm och paranöt.

...övergår dock mitt förstånd. Var hittar de röken i den här finstämda uppenbarelsen? Och jod? Jag menar; om man hanterar maltwhisky får man väl ändå utgå från att rök och jod för tankarna till Ardbeg och Laphroaig; inte till denna avsvevärt mer finlemmade och sötare uppenbarelse - dock utan att vara menlös på något sätt! Springbank är ett klassigt destilleri som jag gillar, men det är i min gom en mildare (och kanske mer balanserad) upplevelse jämfört med Islays sydkusts tånglindade tjärpastiller i sårtvättslösning.

Av någon anledning föredrar jag en mindre rökig whisky om jag samtidigt skall röka, oavsett om det är cigarr eller pipa. Jag tror att det är sötman jag vill åt, men jag är inte säker. Någon som har en teori? Att allt har sin tid och sin plats känns dock rimligt...