Lördagsmiddag

Middag på egen hand en lördagkväll innebär en möjlighet att förskjuta ätandet till efter gossens läggdags och hänge sig åt div experiment... Den här gången blev det kanske mera spännande än bra, men vaddårå? Den som aldrig misslyckats kommer heller aldrig att lyckas; hellre lyss till den sträng...; den som tvekar är tvåa och den som är tvåa är död och den som är död har försämrat för både sig själv och sina kamrater (det sista ett citat från en pedagogisk fänrik min bror råkade ut för i Arvidsjaur). Alltnog - här skulle testas!


















Jag hittade hjortkotletter på Coop och började fundera på vad de skulle trivas ihop med. Hjort är ju ett ganska milt vilt (!), och tankar på en svamplasagne fanns i huvudet och snurrade tills jag kom till grönsaksdisken. Raskt plockade jag åt mig majrovor och svartrötter och lite annat och gav mig av hemåt. Svartrötterna kokades lätt innan de smörstektes med flingsalt; majrovorna kokades mjuka innan de kördes i mixer med lite smör, salt och en rejäl dos finriven pecorino; till detta grillade, inlagda cocktailtomater som också mixades. Och så hjortkotletter. Behöver det sägas att kombinationen är min egen?

Svartrötterna var goda som vanligt, och funkade väl hyfsat till hjorten. Pecorino/majrovefluffet hade dött överdosdöden av pecorino, och smakade just bara av denna fårost. Konsistensen påminde om smält glass, pga av för mycket vatten som följde med majrovebitarna ned i mixern. Tomatkrämen behövdes som färgtillskott på tallriken, men lirade inte samma boll som resten på tallriken (dock funkade den och pecorinofluffet bra ihop!). Hjorten var tråkig. Och kombinationen inget Lisa Förare Winbladh skulle drömt ihop ens om hon hallucinerat på dålig kinesisk svamp.

Till detta serverades en cabernet sauvignon - dock ej Bordeaux. På jakt efter utvecklingsbara viner i hyfsad prisklass hittade jag en rekommendation i Allt om vin nr 3, 2006 om Raimats 1996 C.S. Vallcorba Reserva (nr 81149). För att kunna följa dess utveckling krävs det dock att man provar den i befintligt skick, och det kan väl på en gång sägas att det var en trevlig bekantskap. Färgen drar åt det mörkt tegelröda och signalerar omedelbart att det inte är någon purung druvjuice vi har i glaset. Doften har mer fat än frukt i sig; lite åt det unkna hållet i en positiv mening. Smaken är behaglig; "mjuksträv" utan att vara mesig, fatig (24 mån på barrique, om jag tyder spanskan rätt) och fyllig. Lätt fruktighet med diskreta svartavinbärstoner men ingen fruktbomb. AoV beskriver den som "Ungdomlig, finstämd doft med ren, tydlig cabernetfrukt och ek. Ung, mycket rik och bra strukturerad smak med snygga syfror och täta, lovande tanniner". Jag tyckte mig dock sakna elementet av blyerts som en stadig Bordeaux kan förmedla. De tre flaskor som ligger i förrådet i väntan på vinrummets färdigställning kan förhoppningsvis utvecklas vidare...