1959 ch gombaude guillot pomerol

En fantastisk flaska drickbar historia från Vinmannens samlingar... Underbar, lätt stallig doft med söt, mörk och torkad frukt, djup och fokuserad, inslag av tobak. Fantastisk mjuk, sammetslen, plommontonad smak med tobak och ålderssötma; fin struktur med bra strävhet och fina tanniner. Ganska lätt och med en angenäm kryddighet. Elegant! Vad moget vin handlar om, i ett nötskal...

2003 pommard clos des epenaux, comte armand

Årgång 2003 har man ju lärt sig akta noga på. Jag undviker den generellt, även om jag vet att det finns bra och dåliga exempel. I Bordeaux tycks det mig lite enklare, medan det i Bourgogne är som vanligt en djungel och där producent och odlare förefaller ha (ännu) större betydelse. Så när Järvsömannen i utbyte mot något annat stack åt mig en Pommard från 2003 och bedyrade att det var bra grejer trots årets sötflabbiga rykte så förstod jag att det var att lita på. Om han säger att Comte Armand gjorde bra vin även detta år så är det från en trovärdig källa...

Och visst var Comte Armand Pommard Clos des Epenaux 2003 bra! Ja, jösses... Mörk, plommonfruktig, kryddig doft där inslagen av sandelträ växe under kvällen. Sötfruktig och arm smak men ändå balanserad och frisk. Köttiga toner och inslag av hallonfrukt i slutet. Kryddig, komplex, komplett...!

Serverad till en hjortskavsgryta med trattkantareller var det ren straffspark för det här vinet som gjorde både mig och hustrun på bra humör.

2000 la tour carnet och 2004 chablis 1er cru vaulorent

En beredskapsvecka avslutad, och då blir det finvin på en måndag. Ryggbiffarna som inhandlades i helgen har legat öppet i kylskåpet sedan söndagen, och sonen rings upp på em och beordras att ta ut dem för temperering. Tillagningen sker sedan "Blumenthal-style" med hastiga vändningar i het grillpanna. Även om jag vände en gång för mycket för min egen smak så är hustru och son mycket nöjda med stekgraden... Rostad potatis och en getostcréme med rostade pinjenötter är allt som behövs för vardagslyxen ska vara komplett.

 

 

Ja, och så vinet, såklart. Jag har länge hållit 1996 som min bästa bruksårgång i Bordeaux; viner som nått sådär en 15 års mognad från ett bra år utan att ha fallit offer för en galopperande prisstegring. En årgång där även enklare viner levererar bra. Men nu börjar 96-orna bli svårare att få tag på, och de närmar sig 20 årsstrecket. Dags att byta bruksårgång? 

 

Årgång 2000 är ju på många sätt lockande. Upphaussad när den kom, men med lite nyanserade omdömen därefter. Och följd av flera bättre (?) årgångar (2005, 2009, 2010...). Inte har det hunnit bli någon större brist på dem än heller.

 

Chateau La Tour Carnet 2000 skulle jag kunna vänja mig med att dricka. Fruktig, ren, fin doft med ceder och endast en lätt stallighet. Smaken är medelfyllig med plommonfrukt, örter, cederträ och blyertstoner i eftersmaken. Bra längd och balans. Fint vin utan att vara fine wine; bara bra bordeaux helt enkelt.

 

Onsdagkvällen livas upp med en majskyckling i ugn på en bädd av lök, svamp, fänkål, morötter, citron, smör och vin. En bulgursallad på salladslök och hackad ruccola på sidan och resten av getostkrämen från i måndags till det. En bättre chablis - La Chablisienne Chablis 1er cru Vaulorent 2004 (Fourchaume) - får det bli i glaset...

Kollektivet La Chablisienne har imponerat ett par gånger förut, och så också här. Jag kom över ett mindre parti chablis grand cru av blandade årgångar och producenter i somras och har nupit en flaska då och då, men det här känns kvalitetsmässigt i paritet. Lite mer mognad gör säkert till, men i alla fall. Doft av bivax, citrus, mineral och lite skog. Smaken är lång, intensiv, citrusfrisk, mineralig med inslag av tropisk frukt och honung. Och riktigt bra längd. Imponerande - synd att man inte köpte fler till det priset...

Tja - klassiska franska kvalitetsviner med lite mognad... inte mycket nytt under solen här, alltså. :-)

moments (**), barcelona

För första gången skulle sonen följa med på fine dining. Att ta med en 11-åring på stjärnkrog kan ju innebära sina utmaningar, men vi har ju ätit ute relativt ofta ändå och det brukar gå bra. Så också denna gång. Han visade stor nyfikenhet innan, och ställde många frågor på det där bra sättet då man märker att man faktiskt flyttar någons gränser.

Moments är en av Katalanska stjärnkocken Carme Ruscalledas restauranger. Huvudnumret är såklart den trestjärniga Sant Pau en bit utanför Barcelona, men inne i staden driver hon tillsammans med sonen Raul Balam en tvåstjärnig restaurang, belägen i lyxhotellet Mandarin Oriental.

Entrén är pampigt lyxig, och mottagandet varmt, personligt och uppmärksamt. Jag har förvarnat om att en av gästerna i följet är ett barn, vilket inte föranlett några som helst reaktioner. Tvärtom är personalen genomgående duktiga på att ge sonen anpassad uppmärksamhet, och sommelieren skojar med honom när han får sina fruktjuicecocktails.

"Double whisky on the rocks, Sir!" - eller passionsfruktjuice med kanel á 12 Euro glaset...

 

På det planet är det en fantastisk upplevelse för killen som aldrig varit i närheten av den omsorg som här uppvisas. Våt handduk innan maten. Linneservett på silverbricka. Brödsmulsspade. Handväskpall.

Handväskpall.

Med mina engelska restaurangbesök i färskt minne så är det ett snäpp upp på det formella matsalsarbetet, utan att för den skull kännas det minsta stelt och fisförnämt. Bra gjort!

När man är i Barcelona måste man ju inleda med cava. Husets inhemska bubbel på ett sådant här ställe borde ju vara valt med omsorg och kanske omvända en cava-skeptiker som undertecknad. Balma har visserligen legat på ekfat en tid, men det vill sig inte ändå. Det engagerar inte, helt enkelt. Mostly harmless.

Tre olika appetizers serveras – föredömligt presenterade i en liten folder…

Autumn ”Nem” är en liten vårrulleliknande historia med rårivna grönsaker och shiitake. Okej, men lite för mycket råkostsallad för mig.

 

Grape Harvest Cookie hade en god samling välbalanserade smaker…

 

…medan pilotan var som en lyxig kåldolme! Min favorit i trion; övriga höll Nem högst.

Vinlistan innehöll inga halvflaskor. Sommelieren förklarade artigt men tvärsäkert att halvflaskor har sämre kvalitet och att många högkvalitetsproducenter inte ens gör halvflaskor. Oh, well… ge mig ditt vinpaket, då.

Marques de Riscal 2013 Sauvignon Blanc hade en väldigt ren, druvtypisk doft och karaktäristisk smak med inslag av svarta vinbärsblad och lime. Bra längd och frisk. Men illusterar också risken med att köra vinpaket på finkrog - vinet är inte i närheten av maten i kvalitet.

 

Hasselnötskräm, kvitten, ål – mycket bra, fräsch rätt med bra texturblandning. Kvitten en positiv överraskning här; den gjorde helheten.

Lobster ”coca” med bl a mozzarella – också en mycket god rätt som jobbade med harmonier och inte kontraster.

Nästa vin var Ekam; riesling från Pyréneerna som var frisk, ren, krispig med touch av tropisk frukt. Eftersom sommelieren valt detta till anklevern undrade jag vid serveringen om det hade någon sötma i sig, men fick klart för mig att det var trams det där med att servera sötare viner till anklever. Syra och friskhet behövdes till det feta, förklarade han. Måste säga att jag gillar när någon tänker själv och inte bara utgår från konventioner. Och visst funkade det här bra till anklevern.

 

Foie gras  med kontraster – kvällens rätt för mig. Fantastisk lever som var smältade god och med otroligt välplacerade smak- och texturbrytningar!

Nästa vin var en chardonnay från Castell de Raimat, som enligt sommelieren fått viss fatkontakt. Viss…? Fatkaraktären var oerhört framträdande, med vaniljomsvept tropisk frukt i doften liksom i smaken. Vilket gjorde det en smula endimensionellt.

Marulk i sin fond med puré – alldeles för slätstruken rätt som påminde om anonym fisk med potatismos. Kvällens besvikelse. Hör inte hemma på en tvåstjärnig restaurang.

Redan till nästa rätt var man dock tillbaka i sadeln. Iberiskt fläsk med äpple påminde om klassiska revbensspjäll med äpplemos och var möjligen lite salt i överkant, men mycket bra! Ett vin jag inte hann fånga namnet på (mer än att det var gjort på carignan/grenache) var helt okej till.

Ostarna presenterades väldigt pedagogiskt på en medföljande liten broschyr, och hade sina individuella tillbehör.

 

Höga betyg för såväl presentation, urval som tillbehör. Även ostskeptikern sonen gillade det…

 

Ett malagavin MIR från Rodriguez hade valts ut för att passa till desserterna – vilket det gjorde. Även om den första väckte en del frågor. Idén med en ”söt sallad” i form av en Autum Ikebana kanske var kul, men avocado hör faktiskt inte hemma på efterrättsbordet. Väldigt blandade intryck – delvis bra, delvis mindre så…

Hyllningen till Patricia Urquiola – arkitekten m.m. som designat det guldinfattade taket på restaurangen – riskerade att bli rent skådebröd, men visade sig vara riktigt god!

Guldtak!

 

 

Den avslutande Gaudi’s dragon var dock skådebröd per definition – ett slags kaksfigur gjord för att efterlikna Barcelonas husgudsarkitekt Gaudis drakstaty… Men mer än ätbart, i det här fallet – riktigt bra till och med! Den här pretentiösa känslan av mat och konst i något slags förening känns väldigt osvensk och lite befriande... I grunden föredrar jag det nordiska kökets känsla för ursprung, råvarukvalitet, metod - men visst är det lite kul att på fullaste allvar får en pepparkaksödla till kaffet?

Som helhet – en mycket stabil tvåstjärna! Jag rankar nog det här besöket högst av mina tre stjärnkrogar i höst. Även om det finns någon dip så är det en hög nivå på det allra mesta. Hustrun är nöjd men inte överväldigad - Palais Coburg, Wien,  ligger fortfarande högt på hennes lista... Sonen är imponerad över den bemannade garderoben som plockar fram hans jacka utan någon biljett eller annat (nå, så värst många hoodies i 11-årings storlek trängdes inte där...). Mätta och nöjda promenerade vi de fyra kvarteren hem i den ljumma höstnatten...