restaurang le terroir, prag

Hustrun och jag gjorde en liten utflykt på tu man hand och hamnade i Prag. Så kan det gå, och det var bra på många sätt!

 

I Prag åt vi på restaurang Le Terroir som - om jag tolkat den inhemska varianten av White Guide rätt - skulle klassats högst i landet av "experter". En BIB Gourmand har den också, men ingen stjärna. Nästan lite orättvist - jag har ätit sämre på enstjärniga ställen!

 

Vi har inget val än att hoppa på den färdiga Valentinmenyn, som utöver maten också innehöll ett glas Philipponat rosé. Vinlistan var oerhört diger men också tämligen styvt prissatt. Och i princip inget på glas. Men - hör och häpna - man erbjöd ett vinpaket med särskilt utvalda viner...

Hm. Eftersom vinpaket sällan når några vinösa höjder pressade jag in den enda halvflaskan jag kunde hitta i det tänkta dryckesflödet. Det blir också enda drycken som får ett kort omdöme... Vi var ju bevars på Romantisk Middag (TM) och jag var nog distraherande med min kamera och mina anteckningar ändå.

 

Men till maten. Och en rad ammisar: En tomatsoppa med gös, en bläckfisk i krustad och en löktarte av okänt slag - men allt mycket gott och lovande!

 

Ett (suddigt), friterat grodlår i vitlöksskum kom från det varma köket - tack för det! Fin höjd hittills.

Kaninskinka med kaninnjure lät spännande, såg gott ut, men levde inte riktigt upp till det. Lite småsegt och väl fettspäckat.

Pilgrimsmusslan med blodapelsin var däremot kanonfin! Och ett litet konstverk i sig... Serverades med en Riesling 2012 från Keller.

Skönheten var kanske inte lika stor i nästa rätt som var torsk i stället för red mullet, men i övrigt var alldeles lysande. Perfekt tillagad och tillbehör med djupa, rena smaker. Tummen upp! Clos Sainte Magdeliane Cassis 2011 ackompanjerade.

Pot-au-feu på vaktel och Bressekyckling var en oväntat kryddstark gryta med asiatiska inslag. Koriande är ju förbjudet i min bok, men här hanterades det återhållet på ett sätt att det faktiskt inte skämde den utmärkta rätten, som kom med ett blommigt vin från Condrieu.

Under täcket av tunt skivad jättechampinjon döljer sig en kalv (veal foreshank), serverad med bl a äpple. Aningen tveksam presentation - men lysande prestation! Jättebra rätt, med mört kött och tydliga, kompletterande smaker av bl a just svamp.

En Grand-Puy-Lacoste 1997 på halvflaska för nära en femhundring... Tveksamt år, men vad gör man. Nå - det här överraskade positivt med bra doft, struktur och smak. Lite väl mycket örtiga/gräsiga toner i smaken (året?), men efterhand kom klassiska cassis, blyerts, cedertoner ikapp och förbi. Inte alltför kraftigt, vilket passade bra med kalven.

Efterrättens rom/kokos var snygg och lite "barnsligt" god sådär, men också lite spretig. Den Pineau de Charentes som serverades till passade dock jättebra.

Och så lite efter-efterrätt...

 

...följt av några mignardiser! Jo, nog blev man både mätt och nöjd!

 

 

Sammanfattningsvis ett jättetrevligt besök på en restaurang som jag tycker höll en riktigt hög klass rakt igenom, som även servicemässigt höll bra nivå (hanterade hustruns matanomalier med omsorgsfull professionalism och hade fixat fram extra blommor som jag beställt...!), hade en mycket djup och bred - men bitvis löjligt dyr - vinlista (inriktad på oligarkturister?). Och jag tyckte också att det fanns ett eget uttryck i matlagningen.

 

Den där stjärnan kan inte vara långt borta...

jay fu revisited

Jay Fu är ett riktigt feelgood-ställe. Ett av få i Uppsala som höjer sig över det ordinära och som - även om konceptet i sig börjar kännas väl hemtamt - alltid lyckas skapa intressanta möten mellan asiatisk och amerikanskt.

 

Så när Direktören och jag gör vår årliga rendez-vous för att avhandla livet så blir valet ganska enkelt. Kompetent mat, skickligt skakade cocktails och gott vin. Väl? Just vinlistan har varit lite av och på, men oftast har det funnits några udda nummer som tilltalat även en klassiskt skolad gom...

 

 

Ett bra tips är att inleda en middag på Jay Fu's med deras Starter Combo Platter. Lite av varje, helt enkelt. Och hur kombinera ett vin med detta....? Det gör man inte, och vår kunnige sommelier sticker till oss ett veteöl tillsammans med en riesling med lite restsötma.

 

Veteöl ha aldirg varit min favorit, men det är klart att det är ett stabilt exemplar som serveras (utan att fastna på bild). Riesling hör dock til mina favoriter, och även det här exemplaret från Eroica (Washington state) gillades. Viss restsötma gjorde att de asiatiska inslagen slank ned obehindrat. Lite petroleum, en god del citrus... klassisk riesling på många sätt utan att sticka ut.

Som huvudrätt gick vi på "Decadence" - oxfilé, hummer, anklever... all-in! Och till det en bordeaux med lite mognad, varför inte något från -96 eller kanske -98...?!

Nähä. Man jobbar inte riktigt så hos Jay... Fast jag har som sagt tidigare hittat lite "osannolika" viner där. En 1989 Chateau Beausejour och en 1998 Comtes Lafon Volnay 1er cru, till exempel. Nej, tyngdpunkten på vinlistan är ännu tydligare amerikansk nu, och några mogna nummer syns inte till.

Efter en hel del beslutsvända blir det en Ramey CS 2009, Napa Valley. Mycket vanilj, björnbär, cassis och mer vanilj i eftersmaken. Ändå hyfsat balanserat, men ... nix, inte min grej.

Till Jays fördelar hör som sagt intresse för cocktails. Vi beställer varsin efterrätts-dito och hoppar kaffe/avec. Två av husets egna kreationer med om jag minns det rätt äpple och ägg som bas var perfekt ackompanjemang....

...till en minivariant på deras blåbärs-"cheesecake".

Mätta och nöjda och möjligen avpratade för ett år framåt lämnade vi lokalen... men varför ska det vara så svårt att hålla någon 90-talsbordeaux på listan för en stans bättre restauranger!?

mogen bourgogne i gävle

Så här i bokslutstider har man fått vara glad att man hunnit med en provning, men att skriva om den... nej. Och när man sedan tappar bort anteckningarna (för att ett par veckor senare hitta dem i en kavajficka) så har ursäkterna för att inte knacka ned intrycken varit många. Med stöd av den här gången ganska utförliga anteckningar kan jag dock återskapa en del av intrycken.

 

 

Och det vore synd och skam att inte göra det. Ibland undrar jag om Gävleborna efter förtjänst uppskattar möjligheten att regelbundet och till i sammanhanget riktigt billigt pris få prova en del av vinvärldens stora årgångar; viner med en mognadsgrad som få vinvänner kommer i närheten av korkas regelbundet upp i Gevaliapalatset. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många viner äldre än 50 år jag provat...

 

Den här gången är det bourgogne på schemat. Och det är det vin som enskilt imponerat mest vad gäller mognad och kvalitet. Även till synes enkla viner har ibland överraskat så fruktansvärt bra att den här provningen helt enkelt var unmissable. Bokslutstider och allt.

 

Åtta viner. Äldst är två -59:or, yngst en -03:a.

 

Först ut blir just ett exempel på hur "enkelt" vin kan överraska positivt.

 

 

En A. Ligeret Santenay 1962 har inte Vinmannen så stort hopp om egentligen. Färgen är klarröd med tegel/orange inslag. Doften lite jordig, småmysigt murrig med fruktiga inslag av skogshallon och jordgubbar och lätta toner av kryddigt trä. Riktigt bra! Smaken präglas av syrliga, hårda hallonkarameller. Lite enkelt, jordigt slut med inslag av trä. Bättre doft än smak, men helt okej! Eller... riktigt bra, faktiskt! (++!)

 

Så kommer en minivertikal: Vosne-Romanée årgång 2003 respektive 1985 från Gros Freres et Soeur. 2003:an var tät, mörkare röd och doftade fruktigt av mörka bär, körsbär och björnbär. Lång, bärig smak med elegant, överraskande bra (för årgången) syra (+++). Förstärker enligt Vinmannen intrycket att i bourgogne är det mer än i övrigt producent och vinmakande som fäller avgörandet... 1985:an var ljust klarröd till färgen och hade en lite annorlunda doft med en del murket trä. Mogen syrlig smak med en del rönnbärsgelé; tveksam men blir bättre... (++).

Såklart blir det också en mini-horisontal: fantastiska årgången 1959 kommer från Clos Vougeot respektive Charmes Chambertin, båda från Arthur Barolet! Clos Vougeot är förvånansvärt tät mörkröd i färgen med mognande kant; mörkt bärig doft med julkryddor, sandelträ, lätt aceton och en del animaliska inslag. Smaken är intensiv, tät, lätt animalisk med inslag av läder och plommon (+++!). Charmes Chambertin har liknande färg, men en renare, mer fokuserad, komplex, sammansatt doft av mörka bär och ett inslag av tjärat rep. Jättefin doft! Smaken: jösses - otroligt välintegrerad mognad; lång mjuk blanserad smak av mörka bär och kryddigt trä med lite animalia och ett långt slut (++++!)

Så jobbar vi oss tillbaka till yngre viner igen. Först en Domaine Ponsot Latricières-Chambertin 1989. Röd mognande kant och en doft som blir lite vattendelare vid bordet med sina parfymerade inslag av lavendel och blommor. Jag gillar det doftmässigt, men imponeras inte lika mycket av smaken där hägg (!) och lavendel dyker upp, men i övrigt är den lång, intensiv och elegant (+++!)

Några snäpp yngre är Mommesin Clos de Tart 1993, som är röd/briljant/rubin i färgen. Doften är stor, frisk, syrlig elegant och domineras av hallon. Intensiv, frisk, balanserad och lång smak av hallon och röda rysliga karameller. Fantastiskt gott, men lite för endimensionellt för de högsta höjderna... (++++).

Till slut kom kvällens fullträff... Leroy Vosne-Romanée 1978 behöver inte skämmas för sig i något sammanhang. Färgen är klarnande röd utan tegelinslag och doften stor och fantastiskt fin med de mörka och röda bären inflätade i varandra. Smaken har återigen den där integrerade mognaden såär delarna smält samman till en större helhet och där mogna jordgubbar ligger solvarma i en låda av sandelträ... syra och grepp är fantastiska och det är som helhet oerhört gott och elegant och kvällens vin i min bok! (+++++)

Det fanns såklart andra som hade andra uppfattningar, och det är ju poängen med att prova vin ihop. Och den här gången fick jag nöjet att träffa en ny vinbloggarbekantskap som var mycket raskare än jag med att lägga ut träffsäkra noteringar - kul!  Hoppas vi ses fler gånger!

 

Som sagt, ibland undrar jag om Gävleborna förstår vad som görs tillgängligt för dem... och hur unikt det antagligen är i en mellanstor svensk stad. Bra jobbat, Vinmannen!

restaurang aska, nyc

Nej, jag har inte åkt tillbaka till det stora äpplet. Men jag vill inte låta det sista obloggade restaurangbesöket där ligga alltför länge. Redan nu - drygt tre månader efter besöket - är det såklart alldeles för sent att minnas detaljerna, men några foton och mina minnesanteckningar räcker nog en bit för att förklara vilken strålande trevlig kväll jag hade!

 

 

Det är inte lätt att hitta hit, till att börja med. Svårt med gatunummer, inga skyltar... Jag frågar mig fram den sista biten, och är fortfarande tveksam när jag går in i vad som förefaller vara en vanlig bar. Men, jo - restaurang Aska huserar ihop med baren och restaurangen ryms i den inre delen. Aska har på kort tid fått mycket gott renommé, och kökschef Fredrik Berselius som bl a lärt sig en del av Fäviken-Magnus har fått en hel del uppmärksamhet för sitt skandinavisk-naturalistiska kök.

Jag gör korta noteringar där mina anteckningar hjälper mig, men låter i övrigt bilderna tala för sig själva. Jag gick hit en knapp vecka efter besöket på 11 MP och lämnade stället alldeles lycklig. För även om naturligtvis 11 MP vinner på teknikalitet, på sin tyngd och på en vinlista som är en våt dröm i sig så har Aska i stället ett mycket, mycket stort hjärta....!

So, without further ado...

Scallop chip - tydlig skaldjurssmak och trevligt krispig.

Rökt ankhjärta - mums! Mycket bra!

Pork blood - krämig blodpudding i friterat skal - otroligt bra!

Dryckespaketet innehöll mycket annat än vin... Poire Domfront pärconcider, till exempel. Jättegod och torr!

Blomkålspuré med flingor på hade kul brytning med den milda, krämiga purén och de skarpare och tuggigare flingorna. Matchade cidern oerhört bra!

Vokus hila - en stark lageröl från ett mikrobryggeri: frisk, mild och god!

Nej, det är inte korv utan en potatis...! Tyvärr kändes den lite underkokt, men såsen på bl a vassle var magisk.

J & J Eger Kékfrankos 2008 (blaufränkisch) doftade hallon/blåbär/körsbär/kryddor och var i den lättare stilen med bärig, frisk smak, bra syra och kryddigt slut. Inget stort vin men helt okej!

Jag hade plats i baren med fri utsikt till köket. Inte helt fel när man är ute och ensamäter!

Torkat rådjur med sellerirot i jäst jus - otroligt mycket godare än det låter! Bra balans mellan sälta och syra.

Knebel 2011 Von Den Terrassen hade en lätt oljig känsla och smakade tropiska frukt och mango. Lite onyanserad. Halvtorr?

Nästa rätt fastnade tyvärr inte på bild - antagligen för att jag var så upptagen med att njuta... En bläckfisk (benen - torched; kroppen - poached) med en smörad jus/fläderbär-sås som var som en mogen riktigt fin bourgogne! Fläderbären kompletterade med friskhet och syra. "Snudd på genialt!" och "Best squid ever!" står det i blocket...

Till ägg 64 grader och morötter kom en kummel. Djupa, rika smaker och bra texturblandning...! En 2012 Domaine des Sablonnettes "le P'tit Blanc", Loire som serverades till hade äpplig/mustig doft parat med citrus, och en frisk, lätt och elegant men lite okomplex smak.

Så gick vi över till rött: Domaine Rimbert Saint-Chinian 2012 serverades lite för kall vilket hämmade doften, men smaken var fin med lakrits/chark/björnbär.

Anka - bröst och lår med sås på havtorn och havtornsbär som tar över lite för mycket om man äter dem tillsammans med den finstämda ankan. Bara sås och anka var dock återigen jättegott!

En fördessert i form av en frisk sorbet med blomtoner (fläder, viol) var mycket bra.

Sedan något så ovanligt som en balanserad mousserande muskat. Jaillance Cuvée Imperiale må vara suddigt på bild, men det var fokuserat i glaset!

Och så avslutades det hela med en riktig svensk urskogsreferens: mjölksorbet, blåbär och gran...! Bra, men nådde inte några magiska höjder. Som sammanfattande avslutning var den dock spot-on!

Så, för en bråkdel av priset på 11 MP hade jag ännu en fantastisk matupplevelse i New York, även om det kändes en smula apart att uppleva det nyskandiska köket på andra sidan Atlanten... Nå; inte värre än för en fransman som får äta franskat på alla finkrogar världen runt, kanske.

En liten plump i det annars tvärpositiva protokollet må vara att man var näst intill motvillig till att låta mig titta i vinlistan och välja drycker eller berätta vad som skulle serveras. En trend som jag inte är så förtjust i. Hursomhelst rekommenderar jag verkligen den matintresserade att göra ett besök - väl värt besväret!

Läs en annan recension här!