1998 chateau grandis, cru bourgeois

Jag skannar förstrött "finvinshyllan" på SB i Boländerna och muttrar något om att de enda stackars bordeauxerna som ligger där är 2010:or... varför ska det vara så svårt att hitta ett vin med lite mognad!?

Tanken hinner knappt formuleras därinne förrän ögonen faller på en nykomling. Nämenvaf...!? En Cru Bourgeois, Haut-Médoc, 1998... för i sammanhanget oblodiga 175 kr! Det här kan jag ju helt enkelt inte låta passera, och jag stoppar en - nej, två... eller tre (de kan ju ta slut!) - flaskor Chateau Grandis 1998 i korgen.

Doften är fin utan att vara stor på något sätt. Klassisk bordeaux med mognadstoner; en del cassis, torkad frukt, plommon, tobak... Smaken är trevligt typisk med fortfarande tydligt fruktdrivna drag även om sekundärtonerna är framträdande. Mer plommon i smaken men också ett drag av läder och nötter. Dessvärre känns det alldeles för blygt och enkelt. Det saknar (minst) en dimension för att motivera prislappen. Det är helt enkelt ganska tunt och saknar också en del på tanninsidan. Det är möjligt att en luftning skulle kunna locka fram lite mer av vinet, men så här långt en besvikelse.

Och jag känner mig lite lurad av att gå igång så på en ensam stackars 15-årig cru bourgeois. Som om den skulle kunna vara svaret på mina cravings för mognande bordeaux. Och jag känner mig lite utnyttjad! Segmentet är så litet (obefintligt) att den som sitter på godset kan ta vad den vill i pris, väl medveten om att vi tobak-läder-junkies kommer att komma tillbaka för ännu en fix, även om det var skitigt fultjack förra gången... okej, det kanske var att ta i, men jag förösker illustrera en brusten förväntan här, ok?

Surt...

1975 chateau la croix st georges, pomerol

Sonen fixar hemgrillade hamburgare till middag (för att slippa pappans planer på en skön skiva entrecôte...), och jag känner behov av något litet extra i glaset. Vinmannen har rekommenderat den här buteljen särskilt, och så olika faller sällan våra smakpreferenser. Dags att korka upp Chateau La Croix St Georges 1975, med andra ord!

Vinet får en stund i karaff, och serveras i bourgognekupor vilket jag är övertygad om passade riktigt bra. För tydliga burgundiska vibbar bjuds redan från start!

Doften är absolut ren och fokuserad; inga störande drag av unken källare, lätt kork, stum platthet eller annat trams som de här lite äldre buteljerna ibland besväras av. En hel del bordeauxtypiska drag av cassis, plommon, stall och läder finns där - men det är kryddigheten som sticker ut tydligast. Oerhört vackra, tilltalande drag av främst sandelträ men också andra exotiska kryddor står som en kvast ur glaset. Och lite brända inslag som av en välstaplad pagodeld av ädel- och fruktträ... Förföriskt!

Smaken är också den ren, skarp och mångfacetterad. Tydligt mogen till sin karaktär med mjuka men ändå tydligt greppande tanniner. Först möts man av de fruktiga/bäriga inslagen, som dock ganska snabbt klingar över till ren kriyddighet med sandelträ som mest framträdande. Avslutet är sjukt långt!

I sin helhet ett fantastiskt vin. Lysande, helt enkelt, och ett skolboksexempel på en mognande pomerol, om jag får säga det själv med min begränsade kunskap. Släktskap fanns dock helt klart här med de gamla Gazin vi provade i somras, likväl som med den Pétrus -47:a som får tjäna som måttstock för all mogen pomerol som kommer i min väg ett tag till.

Men frågan är om jag inte hellre tar fyra lådor La Croix -75 än en enda Pétrus -47...?!

1997 jadot morey-saint-denis

Det är inte ofta det går att köpa mogen bourgogne på det statliga monopolet. Och nej, Vinmannen, det är inga obskyra 50-talare som landat på hyllorna... för de flesta av oss är ett kommunvin från 1997 och storproducenten Jadot fortfarande något som kan väcka lite intresse. Inte minst när pålitlige smakbrodern Järvsömannen rekommenderar det i sin genomgång av septembernytt.

Jag är sen från jobbet, sen med maten och löser krisen med att plocka på mig av de finaste charkuterierna City Gross kan erbjuda. Och om det låter som en självmotsägelse så är det inte så många manuella charker i Uppsala som erbjuder pata negra... Förutom skinka från svartfotsgrisen följer tryffel- respektive fänkålssalami, lite ost, ett gott bröd och en visserligen enkel men helt okej anklevermousse med hem. Plus lite annat. Ett fullvärdigt alternativ till middag!

Vinet då? Jo, det är ljust, klart och med tydligt begynnande mognad i de breda, orangemarkerade kanterna. Doften är inledningsvis lite återhållen men öppnar upp fint under kvällen. Som ofta är just doften min allra största behållning av pinotdominerade viner - inte för att det är något fel på smaken men jag upplever oftast fler dimensioner när jag sniffar än när jag smuttar.

Här doftar det hur som helst ljuvligt efter ett tag, med mogna jordgubbar, sandelträ och lite mineralitet. Munkänslan är lite för slank för sitt eget bästa, men eftersmaken är lång och elegant och inte utan tryck. Jordgubbar, hallon och lite örter, insvepta i kryddor och trä - inte helt fel! Samtidigt som prislappen naturligtvis förpliktar till viss leverans i alla fall.

Jag beställde fyra flaskor och behåller de tre jag har kvar, men kommer nog inte att beställa fler.

leclerc briant rubis de noirs och dom santa duc gigondas 2005

En torsdagkväll innan det är dags att gå på beredskapen över helgen igen så får man lyxa till det. Hustrun messade en inköpslista till mig på vägen hem och efter det vanliga "mjölk, juice, ost, bröd... etc" kom avslutningen: "...blommor, choklad, champagne." En sådan anmodan kan inte lämnas obesvarad, men champagne hade vi ju hemma så jag nöjde mig med blommorna och chokladen...

En glatt förvånad hustru ("...jag menade inte bokstavligt!") var inte nödbedd på ett glas rosébubbel innan matlagningen. En butelj ur champagneprovarlådan från i somras; den här gången från relativt namnkunniga Leclerc-Briant: Rubis de Noirs NV (På deras hemsida och hos Rickard hittar jag bara årgångs-rosé...?). Enligt importören är det här 100% PN och färgen har kommit genom skalkontakt ("saignée").

Färgen avslöjar att det är en lite annorlunda rosé, redan innan den första sniffen. Mer röd än rosa - sannolikt den mörkaste roséchampagne jag provat. I alla fall vad jag kan påminna mig om. Närmast burgundisk i sin kulör... spännande! Doften är packad med framförallt jordgubbsfrukt, med torkade jordgubbar och även det där lite dammiga, jordiga inslaget av jordgubbsland i stekande julisol...

Smaken är också den jordgubbssaftig, bärig med ett svårplacerat drag av något som vi till slut identifierar som - håll i er nu - grenadine! Efter lite googlande inser jag att grenadine ursprungligen baseras på granatäpplejuice, och ja, granatäpple är ju inte långt borta... Det är saftigt och ger en nästan sötaktig känsla av all frukt, trots att sockerhalten är tämligen normala 11,0 g/l.

Känslan är överlag att det är närmare ett bubblande rödvin. Det hade behövt mer syra för att strama upp sig och bli mer "champagnelikt". Enligt importörens faktablad ligger syran på 3690 mg/l - minst av de sex. Men gott och kanske mer en sällskapsdryck än renodlad apéritif. Hade funkat utmärkt som drink en sen kväll på en klubb...

Till lammfärsbiffar med rostad färskpotatis och tzatziki fick det bli en återkommande bekanting. Domaine Santa Duc Gigondas har jag en liten love-affair med sedan länge, men jag måste nog lära mig att sitta längre på dem. För även om det här bjuder på en härlig doft av mörka och röda bär (björnbär, körsbär, jordgubbar, hallon), kåda, tallbarr och örter så känns det oväntat ungt. Särskilt om jag jämför med senast jag provade för mer än två år sedan. Den gången kändes vinet närmast italienskt med dominerande körsbärstoner, men också mer moget än nu... eller var det bara på väg ut ur tunneln då och lite endimensionellt?

Smaken domineras också av samma bärpalett och örter, men jag lägger till en lite "köttig" känsla i inledningen. Avslutet är både syrligt och tanninrikt. Påbörjad mognad, men fortfarande ganska ungt... Hade varit roligt att följa med längre på resan, men nu är mina buteljer slut. Någon som sitter på en halvlåda till kompispris...?