1975 quinta do noval lbv (bot 1981)

 

Så var beredskapsveckan över, och julen i full gång. Elva personer på julbord och nio under julklappsutdelningen, men det är faktiskt bara trevligt!

 

Yngre brodern är ju den som kräver portvin från 1960-talet till jul. Eller kräver och kräver; han tycker bara att allt annat är för sött... Då det varit lite tunt med överkomlig 60-talsport som kommit i min väg den senaste tiden fick den här buteljen rycka ut. Brorsan godkänner den tvekande men dissar den samtidigt - blint - som alldeles för ung. Här ska man inte komma och tro något!

 

Till julklappsdelning, nötter, fikon, dadlar och choklad går dock inte Quinta do Novals Porto Noval 1975 LBV (bot 1981) fel, naturligtvis. Stilmässigt närmar det sig en tawny. Sex år innan buteljering är ju en avsvevärd skillnad mot en vintage ports normala två år och de flesta Late Bottled Vintages jag stöter på idag verkar ligga fyra år på fat som standard. Notera den klara, rödbrunt "läderartade" färgen!

 

 

Doften domineras av klassiska nötter och fikon men också ett lite stickigt drag som av terpentinångor. Det är tämligen lätt i smaken, men lite bränt socker och créme caramel läggs till doftassociationerna. Hyfsad längd och bra eftersmak, men nog är det lite tunt ändå...?

 

Inte oävet, men långt från en mogen vintage port från ett stort 60-talsår. Jag får ta tag i det där till nästa år.

 

God Jul till er alla - hoppas ni äter och dricker gott och njuter av tillvaron!

  

nanny state - insanely hopped imperial mild

Då och då behövs ett alkoholfritt alternativ. Man kanske ska köra bil. Man kanske bara vill ha en vit dag, vecka eller månad. Eller faktiskt har ett jobb som då och då försätter en i beredskap.

Det är dock svårt att hitta bra, vuxna alternativ till vin. Och på ölsidan har det minsann inte varit lättare. När så hajpade hipsterbryggeriet Brew Dog lanserar en alkoholfri variant är det naturligtvis med visst intresse man vill prova. Tydligen är Nanny State - insanely hopped imperial mild något av en protest eller genmäle på den kritik de fick för sin Tokyo som låg på 18,2 vol% alkohol... Nanny state betyder väl ungefär curlingsamhälle eller daltande, överbeskyddande stat.

Så hur smakar det? Jo, tämligen extremt... Jag är långt från någon ölexpert, men uppskattar det blommiga, citrusfriska anslaget och den tydliga beskan. Insanely hopped - galet humlad... Jorå, nog märks det. Och på något sätt så lyckas ölet att parera vattnigheten som de flesta alkoholfria alternativen dras med. I stället för att låta alkoholen bygga kroppen så gör man det med humle, helt enkelt.

Ett närapå fullgott alternativ som måltidsdryck, och en creddig dricka för den som tar bilen till festen och vill hänga med något roligare än mineralvatten eller cola i glaset. Snygg etikett kommer på köpet.

1989 chapoutier hermitage "monier de la sizeranne"

Chapoutiers Monier de la Sizeranne har förekommit hemma på bordet några gånger, efter att ha kommit över deras -99:a i Danmark för några år sedan. Sista flaskan strök med i våras och var glimrande. Så när den tio år äldre årgången dök upp på auktionen i veckan och t o m gick för lite under utropspris så kändes det som givet köpläge.

Ett bra tillfälle att pröva den kommer redan på lördagen. En mycket god vän - Brynäsmannen - har fyllt 40, men av olika skäl kom varken hustrun eller jag iväg på hans kalas. I stället bjuder vi in honom till egen födelsedagsmiddag och får chans till en kvälls trevliga samtal och samvaro... 1989 var året vi träffades och lärde känna varandra, så det känns särskilt passande med ett vin från samma år!

Ankleverpaté på smörstekt bröd, ankbröst med kantarellrisotto och granatäpplekaramellsås och avslutningsvis vailjglass med flamberad mango och ananas i karamellsås. Comfort food.

Vinet - Chapoutiers Monier de la Sizeranne 1989 - är ett lysande exempel på mognande värdighet. Det vilar en slags stillsam, återhållen aura över det. Doften är inget som hoppar upp ur glaset och biter dig i näsan, men med lite luft och svirvel så lockas en underbar, finessrik och tydligt mogen doft fram, med kryddiga toner av sandelträ, ceder, torkade pomeransskal men också en hel del frukt i form av plommon och söta röda bär. Kanske är jag influerad av ankans tillbehör när jag plötsligt hittar massor av granatäpple!? I munnen har alla kvalitetsmarkörer på plats. Finkornighet. Strävhet. Syra. Balans. Längd... Mjukt och behagligt trots greppet; fantastiskt drickvänligt på det hela taget.

Ett kontemplativt vin.

1998 ch laroze st emilion gcc - revisited twice...

Det händer inte ofta, men ibland dricker man vin som är så bra så man blir näst intill förbannad. Och då det händer är det sällan de allra största vinerna - där har man rätt att vänta sig stordåd och även om man kan bli alldeles överväldigad så är det liksom i linje med förväntningarna.

Men när en St Emilion från ett bra men inte outstanding år och med inget stort rykte om sig och rimlig prislapp levererar på den här nivån... En flaska följde med hem till en vän där det var glöggmingel på lördagskvällen. När glöggen stod mig i halsen halade jag fram en bit Appenzeller och korkade upp - jösses vilket vin! Som gjort för soffa, ost och prat. Drinkability-faktorn slår i botten och man vill bara ha lite till och lite till...

Så dagen efter när jag letar vin till söndagsmiddagen inser jag att det inte finns någon återvändo - det får bli ytterligare en flaska av samma sort. Och jo, visst levererar den samma sköna mognad och täta plommonfrukt i sammetsdräkt den här gången också. Just att ha en såpass tät känsla i vinet utan att det blir det minsta tungt någonstans - imponerande! Fantastiskt drickvänligt, och hösten/vintern 2012/2013 måste det här vinet peaka. De sista tre flaskorna lever farligt.