Skebo Herrgård, värt en resa... I alla fall enligt White Guide som gav det årets utmärkelse i just den klassen. Och med 33 matpoäng i deras skala kvalar det in i kategorin Mästarklass; flera pinnhål högre än Villa Anna. Hustrun och jag var där för 5-6 år sedan och jag vill minnas att det var bra, men inte outstanding. Tror att det skett en del sedan dess... Så när det är dags att fira lite så passar vi på att göra ett återbesök.
Av jobbrelaterade skäl har den här posten inte blivit skriven på ett par veckor så minnesbilden är lite vag på sina ställen och anteckningarna här och var en smula sparsmakade, men... here goes!
Vi har förbeställt den stora avsmakningsmenyn och slår oss förväntansfulla ned till bords. Tyvärr visar sig redan här det som kommer att bli min enda egentliga invändning, och det är att servicen inte riktigt når upp till den övriga nivån. Känslan som infinner sig är att personalen är så intrimmad på just sitt paket, att det som avviker blir lite besvärligt att hantera.
När vi slår oss ned får vi en lista på ingredienser som kommer att ingå under kvällen, oklart hur och i vilka kombinationer. Skoj, men inte lätt för den som vill fundera själv över vin/mat-kombos. Ingen frågar om vi vill ha något att dricka; däremot lovas att sommelieren kommer snart och presenterar kvällens dryckespaket. "Trevligt", säger jag, "men jag vet redan nu att jag vill se vinlistan". Och när sommelieren kommer får vi en ingående presentation av allt som kommer att ingå under kvällen, glas för glas. Dock inte vad det kostar. "Trevligt," säger jag igen, "men jag vill se vinlistan. Och gärna ett glas champagne, tack."
Att läsa en välmatad vinlista med ett glas champagne i handen är för mig det ideala sättet att inleda en middag. Och när det finns så mycket spännande att välja på vore det synd att gå på ett säkert välkomponerat vinpaket, men utan de toppar man kan hitta på egen hand.
Champagnen är en Grand Cru BdB från för mig tidigare okända producenten Crépaux-Courtois. Grönäpplig doft, lite honungstonad smak. Inget som står ut som så särskilt.
Så kommer en liten ammisparad, av vilka den inledande smörkokta moroten med örtsalt slår an tonen för en kväll med närproducerat, säsongsvuxet, naturligt och skandinaviskt som jag nog bara upplevt på Fäviken - och i viss mån Villa Anna - tidigare.
Vinet då? Tja, en halvflaska vit och en halvflaska röd bourgogne borde väl ge lite utdelning? En 1998 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet 1er cru Les Referts på halvflaska känns som en chansning, men en alltför spännande sådan för att jag ska kunna avstå... Sommelieren och jag pratar lite om den och risken för oxidation och övermognad och premox, men är den dålig så byter vi såklart...
När han så häller upp för avsmakning anar jag oråd redan på den mörka färgen, och första sniffen undanröjer allt tvivel i min värld. Tänk oloroso-sherry. Smaken är ogin och trist. Även hustrun känner direkt att något är fel. Det här vinet är inte bara i utförsbacke, det har nått tämligen långt ned i graven. Ett vin som man som sommelier inte borde skicka fram okommenterat, i min mening.
Nå, det är inga problem att byta, och en 2005 Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes (hlf) erbjuder en trevlig kombination av fat, mineralitet, duggregn på dammigt grus, lite flinta, honung och citrus. Gott!
En gäddmousseline med fänkål, friterad lök och Svart angus-ost ger idéer om hur framtida fångster i stugan ska anrättas, men håll igen på osten nästa gång som tar över för mycket.
Spetskål, lavendel och lardo i smakrik buljong får sälta, krisp och rökta toner från ett över tallriken rivet kökt grishjärta. Riktigt bra!
Jag spränger in ett glas av det lokala ölet också mellan vinerna. Skebo Triple Gold är välhumlat (tre sorters humle med Gold i namnet ger ölet dess namn...) och gott. Man borde dricka bra öl oftare...
Köttmosaiken blir en av kvällens höjdare, som också i övrigt ligger på en mycket jämn - och hög - nivå.
Dags för rött! Och mer bourgogne, av vilket Skebos vinlista har en föredömligt rejäl andel! En 2002 Nuits-St-George 1er cru (hlf) från Prieuré-Roch, kanske?
Jotack; varmt, kryddigt, lätt parfymerat med röda bär och torkade jordgubbar. Kanske hade jag väntat mig (hoppats på) lite mer mognad, men riktigt bra som det är!
Matparaden fortsätter i totalt elva-tolv serveringar.Torsk med smör, kantarell, kräftor och kumminost är kanonfin, men även här tar osten över lite för mycket. Torskkinden med hollandaise fastnar inte på bild, men håller samma goda klass.
Lamm bakat i mandelmjölk är smältande gott!
Rabarbersorbet med torkad rödbeta. Kul, tycker jag. Mnja, säger hustrun (till just rödbetan).
Till färska bär med vaniljkräm (?) kommer en tokajer från Kiralyudvar; senskördade druvor delvis botrytiserade och ett vin som rör sig i det halvtorra-halvsöta segmentet.
Fräscht, friskt och väldigt gott till desserterna som båda har friska, bäriga drag i sig.
Sista rätten visar sig bli den riktiga fullträffen vi möjligen saknar dittills. Vi sitter och sammanfattar middagen lite och är imponerade över en mycket, mycket hög och jämn nivå med egentligen inga snedtramp. Allt som presenterats har varit på skalan 7-8-9 poäng av 10. Men ingen klockren 10:a. Förrän i sista serveringen.
"End on a high, yea?" såg jag Gordon Ramsay egga sina kockadepter häromdagen när det var dags för efterrätten i något av alla dessa matlagningsprogram. Och ending on a high var precis vad Skebo gjorde.
Blåbärsgröt, älgörtssorbet och riven mandel sammanfattde middagen, köksfilosofin och lite grand av var svensk matlagning på Mästarklassnivå befinner sig just nu. Naturligt, bedrägligt enkelt, plockat i trädgården... och fantastiskt gott! En värdig avslutning på en fantastisk måltid som visar varför Skebo verkligen är värt en resa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar