1998 ch laroze gcc

Oväntat nöjd med den St Emilion -89 jag fick på Jay Fu:s häromsistens plockar jag fram en Chateau Laroze 1998, GCC. Jag har ju alltid varit en Left Bank-kille, men då och då slinker jag över till den andra sidan... Visst är det något charmigt med de fruktdrivna, ofta mjukare vinerna från högra stranden?!

Till kvällens comfort food i form av entrecôte med två sorters hemvispat aromsmör och örtkryddad klyftpotatis sitter det i alla fall som en smäck. 14 års mognad har lett fram det här vinet till en extremt trevlig kombination av mognad och - faktiskt! - fruktig ungdomlighet. Doften är djup, härlig, fruktig med tydliga plommon- och tobaksinslag. I smaken framträder mognadsdragen tydligare med tobak, läder, katrinplommon och ett diskret stick av syrliga röda bär (hallon?!) i eftersmaken som antyder att det här kanske kommer att börja desintegrera i spretighet och och inte mogna ut i en sammanhållen fas. Men det är en bit kvar till dess, och varför lagra längre? Munkänslan är i alla fall medelfylig med angenäm strävhet, bra syra och längd.

Ett perfekt matvin, och hustrun - som protesterar milt mot att omnämnas i bloggen på samma sätt som folk brukar facebooka om sina spädbarns första framsteg med gåstolen - ger ändå tillstånd till att publicera hennes två tummar upp. Som vanligt får hon alltid vinerna blint. Med endast mild vägledning kunde hon ganska snart sluta sig till högra stranden! "Det är ju ett vin i din stil, men ändå inte... bordeaux fast inte riktigt... Högra stranden?" Bra där!

2010 olivier leflaive bourgogne cuvée margot

Ny årgång av ett vin som utgjort husets bourgogne under något år. För 129 kr levererade årgång 2009 av det här vinet fantastiskt mycket. Frågan är hur det klarat ett byte till den inte fullt lika hajpade 2010...?

Tyvärr är Olivier Leflaives Bourgogne Cuvée Margot i 2010 års utförande inte i närheten av 2009. Doften som var kryddig och djup i den äldre varianten blir här endimensionellt syrligt rödbärig. Smaken följer samma mönster. Tämligen gles och intetsägande och med avsaknad av kryddor. Trist.

Senare på kvällen har det öppnat upp sig lite mer, och jag hittar fler likheter med årgången innan. Men jag har svårt att tro att det ska komma ikapp. Det här är ett sämre vin, och jag kommer att titta efter alternativ om jag vill ha hygglig pinot av klassiskt snitt i 100-150kr-klassen.

Vilken är din favorit-budget-pinot?

jay fu's: 1989 ch beauséjour (duffau lagarosse) 1gcc b

Dags för ännu en av direktörens och mina privata sittningar. Lite beslutsvånda hade vi, men så stannade vi vid Jay Fu's - ett av få ställen som har lite djupare och bredare ambitioner på vinsidan, och dessutom vet hur man skakar en cocktail.

 

Jag inser på plats att jag faktiskt bara besökt deras bar tidigare och aldrig ätit där. Generalfel, då det ju ansetts tillhöra stadens toppskikt sedan etableringen för några år sedan. Bäst att prova av ordentligt, då!

 

Jag ber om en kombination av två förrätter. Deras "goose + beef = true" känns för lockande för att avstå från, samtidigt som jag är sugen på skaldjur och "leisure lagoustines" verkar smarrigt. Inga problem för köket. Bra där, sådant gillas!  

 

 

Den enda champagnen på glas är Pol Roger. Inget ont om det, men sommelieren läser av oss snabbt - direktören är vid det här laget igenkänd... - och erbjuder oss Billecart-Salmon rosé som ett alternativ. Varför inte? Champagnen är trevlig med inslag av torkade jordgubbar, hallon och citrus/limetoner - inget monumentalt men en bra matchning till maten. Av förrätterna var gåslever/oxfilén outstanding och havskräftorna goda men lite för starkt chilikryddade för min känsliga gom. Och popcorn i mat!?

 

Vi går vidare med "mixed grill" som de inbitna karnivorer vi är. Och till det hittar vi - hoppla! - en mogen bordeaux av anständig klass och till vad som där och då känns om ett rimligt pris. 1989 Chateau Beauséjour (Duffau Lagarosse) är i likhet med sin mer namnkunniga syster (bror?, hen?) Beau-Séjour Bécot en 1er Grand Cru Classé B, St Emilion. Tydligen samma vingård från början som delades upp i två år 1869. Det här är det mindre av de två slotten, i alla avseenden.

 

Vinet luftas i karaff medan vi äter förrätt och är alldeles strålande när vi får det i våra glas!

 

En underbar, fullständigt vital och varmt mogen doft av tobak, läder och torkade frukter (katrinplommon?) stiger upp ur glaset. Vinet har tydlig kropp och är inte alls uttorkat slankt och bjuder på en skön, kryddig eftersmak med bra längd. Mycket väl godkänt på alla plan, och en eloge till Jay Fu's som listar ett sådant här vin för 1200 kr! Här kan det inte vara tal om några 400% i påslag, apropå aktuell diskussion hos en bloggfrände...

Köttet är grillat helt enligt anvisningarna - där kalventrecôten och fläsksidan faktiskt sticker ut som bäst - och tillbehören är stabila. Det är tydligt att kött-bea-frittar kan göras på många sätt och på många nivåer...

Sommelieren är dock amerikanofil, och trugar på oss ett smakprov av 2008 Seghesios Cortina Dry Creek Valley när vi pustar ut efter maten. Direktören kanske inte är svårtrugad, och jag får väl medge att det i sin stil är ett anständigt exemplar, som trots fullt drag på smörkola-/vanilj-/björnbärsbarometern lyckas vidmakthålla någon form av balans. Ett vin för IT-mannen.

Jay Fu håller på att bygga upp vinlistan efter sommarstängningen, och de söta har man inte hunnit till. Det finns en tokaijer och en sherry solera att välja på. Det blir tokaij och en synnerligen prisvärd "sweet combo platter".

Tokaijern är ett bra komplement till de spretiga smakerna med mycket exotiska fruktinslag, där favoriten blir den Bounty-inspirerade choklad/cocos-biten.

Kaffe och cognac avrundar såklart middagen - vad annars när Direktören och jag är ute på vift? Mina ögon faller på Leopold Gourmels Quintessence; en av få prestigecognacs jag inte provat som fortfarande går att lösa för pengar. Gourmels Age des Fleurs och framförallt Age des Epices har imponerat förr, och jag blir inte besviken på Quintessence heller. Elegant, fastän något eldig, doft med toner av hasselnöt/rostad mandel, råsocker, vanilj och smörkola. Smaken är rejält ranciodoserad på ett riktigt bra sätt! Rancio hör ju till de egenskaper som är svåra att "fuska fram" och mig veterligen endast går att vänta in med lång lagring... Enda invändningen är att den - trots elegansen - faktiskt känns en smula rå. Kanske en smaksak, för samtidigt ger det en del karaktär och lite "tuggmotstånd", om ni förstår liknelsen...

Sittandes i baren avrundar vi med varsin after dinner cocktail - ett synnerligen anständigt sätt att avsluta en mycket bra middag på ett feel-good-ställe som imponerar i sin stil. Och hatten av för Beauséjour -89 - mer sånt!



2001 la magia brunello di montalcino

Brunello. Sangiovesedruvan i sin kanske främsta form. Och för evigt försett med en rejäl X-factor från vår förlovningsresa i Toscana för 11 år sedan. Jag menar, har man på plats i Montalcino provat dessa viner samtidigt som man är tämligen nyförälskad och har ett spirande vinintresse, så... tja, resten går väl att räkna ut. Därför är det egentligen konstigt att vi inte dricker mer brunellos här hemma.

Köpt på en finlandsfärja hösten 2008; provad våren 2009 med lite tveksamt resultat. Vi hade nog väntat oss lite mer, på något svårdefinierat sätt. Om det är vi eller vinet eller båda, men ikväll är det bättre på precis alla sätt och vis!

Doften är underbart frisk, körsbärstonad, syrlig med drag av muscovadosocker och lite örter. Inte så mycket läder som jag upplevde förra gången, men ändå känns det - som hustrun uttrycker det - helt färdigt. Munkänslan är frisk, slank och inte så sträv som sist även om tanninerna tittar fram rejält på slutet och bidrar till den sköna efterkänslan som sitter i länge. Plommon kompletterar körsbärstonerna och det är i alla avseenden ett fantastiskt drickbart vin med charm och total drinkability. Se där vad ett par, tre extra år i källaren kan göra...!

skebo herrgård i augusti - värt en resa

Skebo Herrgård, värt en resa... I alla fall enligt White Guide som gav det årets utmärkelse i just den klassen. Och med 33 matpoäng i deras skala kvalar det in i kategorin Mästarklass; flera pinnhål högre än Villa Anna. Hustrun och jag var där för 5-6 år sedan och jag vill minnas att det var bra, men inte outstanding. Tror att det skett en del sedan dess... Så när det är dags att fira lite så passar vi på att göra ett återbesök.

 

Av jobbrelaterade skäl har den här posten inte blivit skriven på ett par veckor så minnesbilden är lite vag på sina ställen och anteckningarna här och var en smula sparsmakade, men... here goes!

 

Vi har förbeställt den stora avsmakningsmenyn och slår oss förväntansfulla ned till bords. Tyvärr visar sig redan här det som kommer att bli min enda egentliga invändning, och det är att servicen inte riktigt når upp till den övriga nivån. Känslan som infinner sig är att personalen är så intrimmad på just sitt paket, att det som avviker blir lite besvärligt att hantera.

 

När vi slår oss ned får vi en lista på ingredienser som kommer att ingå under kvällen, oklart hur och i vilka kombinationer. Skoj, men inte lätt för den som vill fundera själv över vin/mat-kombos. Ingen frågar om vi vill ha något att dricka; däremot lovas att sommelieren kommer snart och presenterar kvällens dryckespaket. "Trevligt", säger jag, "men jag vet redan nu att jag vill se vinlistan". Och när sommelieren kommer får vi en ingående presentation av allt som kommer att ingå under kvällen, glas för glas. Dock inte vad det kostar. "Trevligt," säger jag igen, "men jag vill se vinlistan. Och gärna ett glas champagne, tack."

 

 

Att läsa en välmatad vinlista med ett glas champagne i handen är för mig det ideala sättet att inleda en middag. Och när det finns så mycket spännande att välja på vore det synd att gå på ett säkert välkomponerat vinpaket, men utan de toppar man kan hitta på egen hand.

 

Champagnen är en Grand Cru BdB från för mig tidigare okända producenten Crépaux-Courtois. Grönäpplig doft, lite honungstonad smak. Inget som står ut som så särskilt.

 



 

Så kommer en liten ammisparad, av vilka den inledande smörkokta moroten med örtsalt slår an tonen för en kväll med närproducerat, säsongsvuxet, naturligt och skandinaviskt som jag nog bara upplevt på Fäviken - och i viss mån Villa Anna - tidigare.

Eller vad sägs om bröd, smör, karré ölkokt i lergryta och mesost...? Rustikt är bara förnamnet. Ändå elegant, på något sätt...!

Vinet då? Tja, en halvflaska vit och en halvflaska röd bourgogne  borde väl ge lite utdelning? En 1998 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet 1er cru Les Referts på halvflaska känns som en chansning, men en alltför spännande sådan för att jag ska kunna avstå... Sommelieren och jag pratar lite om den och risken för oxidation och övermognad och premox, men är den dålig så byter vi såklart...

När han så häller upp för avsmakning anar jag oråd redan på den mörka färgen, och första sniffen undanröjer allt tvivel i min värld. Tänk oloroso-sherry. Smaken är ogin och trist. Även hustrun känner direkt att något är fel. Det här vinet är inte bara i utförsbacke, det har nått tämligen långt ned i graven. Ett vin som man som sommelier inte borde skicka fram okommenterat, i min mening.

Nå, det är inga problem att byta, och en 2005 Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes (hlf) erbjuder en trevlig kombination av fat, mineralitet, duggregn på dammigt grus, lite flinta, honung och citrus. Gott!

Den första riktiga rätten är en tartar på sotad kalv som sotats över björkved ute på gården tidigare ("Jo, vi kände röken..."). Gott, snyggt och välkomponerat.

En gäddmousseline med fänkål, friterad lök och Svart angus-ost ger idéer om hur framtida fångster i stugan ska anrättas, men håll igen på osten nästa gång som tar över för mycket.

Spetskål, lavendel och lardo i smakrik buljong får sälta, krisp och rökta toner från ett över tallriken rivet kökt grishjärta. Riktigt bra!

Jag spränger in ett glas av det lokala ölet också mellan vinerna. Skebo Triple Gold är välhumlat (tre sorters humle med Gold i namnet ger ölet dess namn...) och gott. Man borde dricka bra öl oftare...

Köttmosaiken blir en av kvällens höjdare, som också i övrigt ligger på en mycket jämn - och hög - nivå.

Dags för rött! Och mer bourgogne, av vilket Skebos vinlista har en föredömligt rejäl andel! En 2002 Nuits-St-George 1er cru (hlf) från Prieuré-Roch, kanske?

Jotack; varmt, kryddigt, lätt parfymerat med röda bär och torkade jordgubbar. Kanske hade jag väntat mig (hoppats på) lite mer mognad, men riktigt bra som det är!

Matparaden fortsätter i totalt elva-tolv serveringar.Torsk med smör, kantarell, kräftor och kumminost är kanonfin, men även här tar osten över lite för mycket. Torskkinden med hollandaise fastnar inte på bild, men håller samma goda klass.

Lamm bakat i mandelmjölk är smältande gott!

Rabarbersorbet med torkad rödbeta. Kul, tycker jag. Mnja, säger hustrun (till just rödbetan).

Till färska bär med vaniljkräm (?) kommer en tokajer från Kiralyudvar; senskördade druvor delvis botrytiserade och ett vin som rör sig i det halvtorra-halvsöta segmentet.

Fräscht, friskt och väldigt gott till desserterna som båda har friska, bäriga drag i sig.

Sista rätten visar sig bli den riktiga fullträffen vi möjligen saknar dittills. Vi sitter och sammanfattar middagen lite och är imponerade över en mycket, mycket hög och jämn nivå med egentligen inga snedtramp. Allt som presenterats har varit på skalan 7-8-9 poäng av 10. Men ingen klockren 10:a. Förrän i sista serveringen.

"End on a high, yea?" såg jag Gordon Ramsay egga sina kockadepter häromdagen när det var dags för efterrätten i något av alla dessa matlagningsprogram. Och ending on a high var precis vad Skebo gjorde.

Blåbärsgröt, älgörtssorbet och riven mandel sammanfattde middagen, köksfilosofin och lite grand av var svensk matlagning på Mästarklassnivå befinner sig just nu. Naturligt, bedrägligt enkelt, plockat i trädgården... och fantastiskt gott! En värdig avslutning på en fantastisk måltid som visar varför Skebo verkligen är värt en resa!

2004 chateau la nerthe

Till kvällens vildsvinssadel med lite ugnsrostade rotfrukter, trattkantareller, svartrötter och hustruns rabareberchutney kändes ett hyfsat rustikt men ändå inte oelegant vin som passande. En Chateauneuf-du-Pape med 8 års mognad borde väl kunna träffa hyfsat rätt?

Och det gör det väl, sådär i största allmänhet... Men vart har mognaden tagit vägen?! Doften är frisk med hallontoner, jordgubbar, liten örtighet och sandelträ. I munnen är det mjukt, behagligt, rödbärigt och med en lätt stramhet mot slutet som sitter i länge och avslöjar att det är ett vin med klass. När det klingar av träder en behaglig salmiakton fram.

Jag har inga direkt invändningar annat än att det saknar komplexitet och känns betydligt yngre än jag väntat mig. Jag hade definitivt trott på lite mer mognadstoner men de lyser i princip helt med sin frånvaro. Balansen är dock fin och densiteten alldeles lagom med ändå stadiga 14 vol% under korken.

Ett riktigt bra vin som hade blivit ännu bättre med ett par, tre år till på rygg. Som vanligt konstateras det vid sista flaskan...