2 x italienskt

Helgens viner gick i det italienska spåret. Även om jag i grund och botten är en frankofil så är det till Italien går när jag vill ha mer opretentiösa viner; eller snarare viner till opretentiös mat. Till en hyfsad bordeaux vill jag ha min lammstek, min entrecôte, min Tournedos Rossini och mina ripor... Till fredagspizzan där man ändå vill lyxa till det lite eller till söndagens lasagne känns italienskt mycket mer rätt.

Efter en intensiv vecka med en bra känsla efter fredagens viktiga presentation fick vi slakta en gödkalv i form av 2004 Nino Negris Sfursat 5 Stelle. Den här har legat till sig sedan 2008, lätt bortglömd. Få se om det hänt något...

 

 Jovars, det får man väl säga att det har. För fyra år sedan beskrev jag doften som stickande intensiv, sötlakrits, mintigt stråk, körsbär, torkad frukt. Nu är det ett helt annat doftspektra, som bitvis för tankarna till 30-tals-bordeauxer! Murket trä och söt, torkad frukt antyder ett kraftigt åldrande vin, men smakens intensitet och tanninerna känns piggare. Sura körsbär och korinter dominerar, och de senare är något som jag inte vill se för mycket av. Men det är tätt, rikt, stramt och lagom syrligt samtidigt.

"Snabbåldrande" kommenterar Vinmannen träffsäkert mitt val av vin för kvällen via SMS; utan att ha en aning om hur jag uppfattat det. Som vanligt är han spot on. Sista flaskan öppnas nog inom kort, även om jag i grund och botten är riktigt positiv till vinet. Rejält med mognad har ju sällan skrämt...

Söndagens lasagne får alltså italienskt sällskap den med. Den här gången är Nebbiolon utblandad med 50% Barbera. Hittar inte några tidigare poster om det här, vilket känns smått osannolikt. Det här var sista flaskan i ett sexpack, om jag minns rätt, och har alltid överpresterat. Körsbär, kirsch och bittermandel i doften; till det en whiff av lösningsmedel. Surt, strävt och bittert - låter kanske inte gott men det är det! Bra grepp i slutet och bra längd.

Vill man invända något mot vinet är det att det kan uppfattas en smula endimensionellt. Sfursat 5 Stelle hade mycket mer att ge som doftvin, till exempel. Det är ju också ett mer än dubbelt så dyrt vin, så det vore väl skam om inte det fick dömas som segrare i helgens itaalienska derby... Hustrun är enig i domslutet.

skeboöl, haut-bages-liberal -05 vs -98 och graham's -83



En kort not om en synnerligen trevlig eftermiddag och kväll, delvis i en trädgård och senare inomhus i ett vackert gammalt hus i södra Stockholm bland före detta kollegor...

Det måste vara årets varmaste dag, tänker jag när jag stretar fram från tunnelbanestationen. Försenad, såklart. Tack till trafikkaoset som varje gång jag försöker ta mig till huvudstaden påminner mig om (ytterligare) ett gott skäl att lämna förra jobbet.

Mina närmaste kollegor och medarbetare var dock inte ett bidragande skäl - tvärtom. En lika skön som skärpt skara får man leta efter! Så att tacka ja till O:s inbjudan var självklart och återseendet kärt.

När jag kommer in i trädgården finner jag ett okänt ansikte runt bordet. Så okänt kanske det inte var, egentligen - att det här är den tredje brodern i skaran framstår utan minsta tvekan av fysionomi, röst, rörelsemönster... Tredje brodern har inget med offentlig sektor att göra. Han brygger öl. Gott öl dessutom. Skebo bruksbryggeri har fått en del goda omnämnanden som jag fångat upp utan att vara särskilt intresserad, egentligen.



Ska det vara öl så får det gärna ha lite stuns. Gjutarns bästa sitter som en smäck till sill och potäter...!

Efter flykt inomhus från en regnskur fortsätter kalaset. Så småningom med en champagne och skål för absent friends.



Henriot -02 är fortfarande ett mycket trevligt vin, men jag börjar längta efter lite mer komplexitet i det. Lås på resten av flaskorna...

Bryggarbrorsan sticker emellan med ett öl till efterrätten. Eller snarare barley wine, som han säger. Alkoholen ligger nog på runt 10% på det här drickat, som ännu inte lanserats. Spännande är det i alla fall, med uttalat fruktiga toner av aprikos. Passar utmärkt till kladdkaka med vispgrädde!

Senare på kvällen kör jag en repris på min Pauillacvertikal jag gjorde när jag hade delar av samma gäng på middag här hemma för ett par år sedan. Då var det Batailley -01 vs -82, där -82:an lekte hem det hela. Det är jämnare den här gången.

Haut-Bages-Liberal 2005 börjar bli drickbart; ganska tät frukt, tanninrikt och en lätt smörkolaton som för mig talar om att det bör vänta ett tag till. Samma vin fast som 1998 har en helt annan doftrikedom med djup och fines, men är lite tunt bredvid muskelstinna lillebror. Flest röster till det äldre vinet i alla fall. Kul!

Kvällens vin alla kategorier blev i stället Graham's 1983, som verkligen överpresterade den här kvällen. Fantastiskt rik, stor doft med fikon, fikonkärnor, lakrits. Fokuserad. Bra längd och tryck. Otroligt gott vin och en värdig avslutning på en återseendets kväll!

1934 chateau mazéris, 1996 duval-leroy m.m. hos vinmannen

Det börjar bli en sommartradition att någon gång i juli samlas och lite opretentiöst sänka några flaskor gott - och ofta gammalt - vin med goda vänner. Den här gången är det Vinmannen som bjuder hem Direktören, Pokermannen och mig till sin nya lya i centrala Gävle. Jag tar tåget ned från stugan och eftersom jag lovat att hjälpa till med maten finnar jag mig småstressat jaga runt på ICA Söder någon timma innan samling. Att improvisera fram tre rätter på ingen tid alls är en utmaning, men en rolig sådan!

Jag kastar mig över köket och förses snart med en välrörd Americano för att svalka och lugna. Sedan sker lite simultana blindprovningar medan jag lagar mat för brinnande livet. Fokus är därefter, och första vinet hamnar i Rhône när det i själva verket är...

 

...en äkta italienare! Och betydligt yngre än jag gissade. Gott, strävt och när man vet vad det är ganska uppenbart... Nästa vin är inte alls min likör! Fruktigt, hallonbåtar och varken syra eller strävhet... Är det en Gamay?

Jodå, och inte vilken som helst. En Morgon 2011 från Lapierre. Kostar runt tvåhundringen på SB. Helt bortkastat på mig och överhuvudtaget svårt att ta på allvar. Trams.

Till min förrätt - en surf and turf på pilgrimsmussla, havskräftstjärt, rosmarin och prosciutto - serveras mina två medhavda champagner. Det står omedelbart klart att det ena faller oss bättre på läppen än det andra. Det har mer mognad, struktur, komplexitet, finess... Jag avslöjar att vinerna är av samma årgång och ungefär samma prisklass vilket inte gör det så mycket enklare.

 1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har mognat med grace och levererar nu en mogen, stilfull champagne långt över sin prislapp. Köpt för en dryg trehundring för ca fem år sedan. 1996 Bruno Paillard är dock en besvikelse med alldeles för honungsdominerad smak och spretiga syror. Trist.

Till en vitvinspocherad torskfilé med gräslökssås och blomkålspuré ("en studie i vitt") kommer ett ensamt vitt i glasen. Svårplacerat. Chardonnay och fat parat med elegans och återhållen finess leder mig mot Bourgogne. Pokermannen detekterar fetman i Sémillon och vill mot Bordeaux. Honung, bivax, fetma...Vi har båda lite rätt men mest fel...

2007 Palladius är något så ovanligt som ett riktigt snyggt, välbalanserat och strukturerat vitt sydafrikanskt vin med tydliga europeiska vibbar. Druvsammansättningen är något oklar och varierar med årgångarna. Tydligen är gården planterad med uppemot sju druvsorter... Hatten av!

Så blir det rött. Det första vinet är en fröjd! Efter två timmar i karaff levereras här ett vin med tydlig tegelkant men röd kärna och en stor - mycket stor! - doft... Mogen, torkad frukt, kryddor, tobak, tryffel... komplex och vital! I munnen är det sammetslent, med torkad frukt, murket trä, mörka bär, svamp och tryffel. Jag har provat en hel del gammal bordeaux och det här är gammalt. Äldre än 70-tal, är min gissning. Jag törs inte sträcka mig längre för det känns just så vitalt.

Vinet är 1934 Chateau Mazeris, Canon Fronsac. Det förefaller vara samma slott som fortfarande existerar; om det skett några förändringar av odlingsmarker på 78 år har jag inte forskat i, men det är väl inte osannolikt. Aktuella årgångar ser ut att kunna gå på mellan 10-20 €.

Det här är alltså ett enkelt vin i grunden. Det har aldrig hört till de stora. Varför det har legat orört så länge är och förblir en gåta, men tydligen har det åtminstone en tid förvarats på en restaurang i Holland, innan det letade sig till Vinmannen. Och hur det kan leverera på en så förförande komplex och intensiv nivå idag är inget mindre än ett mysterium. Kanske kan mängden svavel vara en orsak, spekulerar Vinmannen, men frågan förblir hängande...

Pokermannen får - bokstavligt! - gåshud av vinet och skickar upp det högt på sin topplista. Jag får fortfarande mer ståpäls av en 20-25 årig Latour men visst är det makalöst gott!

Dessbättre gäller det också för nästa vin, som dock tyvärr kommer i skymundan av Mazeris. En 1953 Vosne-Romanee 1er cru Les Suchots av okänd producent. Också den mogen, elegant, ren och alldeles lysande...! Vinmannen kan säkert själv med sitt fotografiska smakminne ge en bättre beskrivning av vinet...

Samma öde går också kvällens ungdom till mötes. För att matcha maten - Tournedos Rossini - med lite kraftigare juice plockas det fram en 2000 Clos de l'Oratoire. Naturligtvis också det ett gott, matvänligt vin med bra fruktighet, struktur och begynnande mognad. Förtjänar sin egen plats i rampljuset men får stå tillbaka för ålderdomen denna kväll.

Kvällen avslutas med ostar, crêpes suzette och cigarr på Vinmannens väl tilltagna takterass med utsikt över Gävles takåsar...

Ännu en skön kväll med härliga vinnörderier och ett par riktigt stora upplevleser!

2010 de loach russian river valley pinot noir

Semester igen! Den här gången hela två veckor - får se hur det går... Upp till stugan igen på vad som faktiskt blev en solig dag med lite strandhäng. Hustrun och jag går på kantarellutflykt i myggskogen och skördar en korg på våra vanliga ställen. Till kvällen blir det kyckling- och kantarellpasta!

Något inte alltför tungt, rött... Utbudet i stugan han sina begränsningar, men en amerikansk pinot kanske kan funka? Ett chansköp från SB som ren test.

Doften har en del tydliga pionotmarkörer som kryddighet och mogna jordgubbar, men också en del mörka körsbär som nästan drar mot kirsch. Smaken är kryddig med ett nästan pepprigt avslut; medelfylligt till fylligt; bra längd. Munkänslan är dock inte slank, klar, ren, frisk utan dras med inslag av störande jolmighet.

Visst är det ett kompetent vin. Hustrun gillar och konstaterar samtidigt att det inte är "min stil". Och däri ligger väl invändningen. Det är inte oävet på något sätt.

Jag är inte emot. Jag är bara inte för...