3 x raveneau och mycket annat gott i järvsö

En alldeles vanlig torsdag i bästa högsommartid kliver Vinmannen och jag på ett tåg som skall föra oss till det vackraste av Hälsingland... Järvsömannen lockar med chablis av bästa sort, och naturligtvis umgänge och allmänna vinnörderier. Utflykten gick bra att kombinera med familjesemestern, så... Ett tillfälle man inte borde missa, således!

Sommaren visar sig från sin allra bästa sida när vi anländer, och likaså gör vår första anhalt Järvsöbaden. Järvsömannen brukar konsulteras när det anrika hotellet behöver råd kring vinlistan, och det har lett till att källaren är välfylld med godsaker - och dessutom till i sammanhanget humana priser. Som man själv beskriver det så gör "vår specialvinlista ... ofta vinälskare glatt överraskade". Ett understatement!

Ägarinnan i tredje generationen Gunborg hedrar oss med sin närvaro till den inledande aperitifen i underbar trädgårdsmiljö.

Vinmannen är inte missnöjd med utsikten att få sig lite löjrom och Comtes -96 till livs...

Järvsömannen inleder temat, och bjöd på en ren chardonnay-champagne. En 1996 Taittinger Comtes de Champagne var alldeles lysande. Ljus och samtidigt intensiv i färgen; doften djup och komplex med efterhand en lite bourgognelik ton och nötbrynt smör. I munnen är det stort och fylligt samtidigt som det har fokus och elegans - en tematik som återkommer under kvällen... Frisk syra och bra längd. Någonstans finns en närmast svamplik eller möjligen jordig - kanske metallisk? - karaktär som är svårfångad men i mitt tycke positiv. Efterhand framträder också en angenäm beska av röd grape.

Storartat vin i underbar miljö!

Oerhört fin champagne, med bra fokus och fantastisk elegans. En underbar sommarchampagne, helt enkelt, och pratas det "bersåvin" i sommarens vinspalter så har jag mitt val här, tack så mycket...!

En promenad senare befinner vi oss i Järvsömannens vinkällare, där vi först får en förevisning av lokaler och inventarier. För enkelhetens och diskretionens skull konstaterar vi bara att även Vinmannen - som varit där tidigare och inte är så lätt imponerad längre - är nästan tagen. Jag är stum.

Till kvällens sittning har Järvsömannen valt ut tre chabliser av den lille men närmast kultförklarade producenten Raveneau. Det verkar som om det mesta av hans produktion går direkt till restauranger. Vinerna är klassiska och byggda för att kunna åldras. Såväl etikett som lackningen skvallrar om den traditionella approachen...

Vinmannen öppnar chablis...

Under kvällen pratar vi mycket om skillnaden mellan att dissikera vin och att njuta vin... Vi är alla tre herrar som låter känslorna vägleda oss mer än intellektet emellanåt. För egen del tror jag att det kan vara en av de saker jag uppskattar så mycket med vin; att få tillåta sig att vara känslostyrd och gå på magkänsla, stämning, hjärta och sinnelag i stället för att analysera, strukturera och diminuera... Det är ju inte alltid det funkar annars, liksom.

Med detta sagt så nöjer vi oss med att konstatera att Raveneau har mindre än 10 ha mark, en del i Grand Cru och resten i 1er cru-lägen. Handskörd, jäsning på ståltank och därefter lagring på gamla ekfat (7-8 år) i 12-18 månader. Ja, jag tror det räcker så för att ni ska ha bilden ganska klar...

Flaskparad!

Årgångarna vi provar är 1997, 1999 och 2000 av Raveneaus största 1er cru-läge Montée de Tonnerre. Vinerna är alltså i det närmaste jämngamla, och åren ska vara goda, möjligen med plus för 1997 och 2000.

Finn ett fel...

Direkt vid serveringen börjar vi ana oråd. Ett glas är betydligt mörkare än de andra. Och en enda sniff övertygar oss om det tragiska: 1999 är oxiderad. Ännu ett offer för premox-eländet för vit bourgogne, alltså... Kvällen ägnas därför åt matchen mellan 1997 och 2000.

Vinerna är väldigt lika varandra, kan vi konstatera. Tre års extra mognad har inte gjort jättemycket, men visst finns det skillnader.

1997 Montée de Tonnerre har ett nästan parfymerat inslag av blomdoft i den annars honungsdominerade doften. Smaken är frisk, ren och påminner något om bra mjöd... Kanske är det kryddigheten i eftersmaken - där sandelträ bland annat dyker upp - som leder tankarna till Jarl Sigurds Kronmjöd?

2000 Montée de Tonnerre har ett något större inslag av citrus i doft och smak, och känns något snäpp fräschare och samtidigt fylligare och rikare. Syran är dock inte högre än i 1997. För mig saknar det en dimension som 1997 har, och det äldre vinet blir min vinnare.

Båda (de friska) vinerna uppvisar dock en fantastisk renhet, precision och fokus. De är inga kraftpaket, men ändå så packade med kraft och elegans på samma gång... De är fantastiska att smaka på, och förmedlar en svårbeskriven känsla av vinmakarens ambition, frukten och marken. Löjligt gott!

Middag!

Samtalet fortsätter under intagande av skaldjur och vi avhandlar det mesta om vin, men också Bach, mat-/restaurangupplevelser och mycket annat får sin stund i rampljuset. På något sätt är det i dessa samtal som goda viner visar sin bästa sida. Goda viner föder goda samtal.

Dessert(vin)!

Till solmogna jordgubbar våndas vi en stund, men landar i en 1995 Hugel Riesling SGN. Tung, söt men ändå elegant doft med inslag av skiffer och aprikos. Smaken är stor men något kort. Eftersmaken koncentreras på något mysko sätt till främre delen av gommen. Hög syra, bra balans och aprikostonad smak. Vinet är gott, men gör sig inte helt rätt till jordgubbarna, och vi är lite rådvilla kring när man egentligen skall använda det. En sauternes hade gjort jobbet bättre...

Avec...

En otroligt elegant cognac Hine 1955 buteljerad av the Wine Society blev kvällens första cognac, och vilket destillat sedan! Visserligen något eldig i doften, men mogen ranciodominerad, nötig, elegant och otroligt god i smaken! Den följdes av ett glas av en av mina all-time favoriter; A E Dor no 8.... Stor doft av kola och nötter, med mäktig, smörkolatonad smak med inslag av rancio och bränt socker.

De båda destillatens helt olika karaktärer för tillbaka samtalet på champagne. Om Hine -55 är en Comtes så är A E Dor no 8 en Krug eller Bollinger RD...!

Eftersnack...

Det är två nöjda herrar som strosar mot Järvsöbaden i den ljumma sommarnatten, med varsin cigarr i handen. Vinmannen har ett försvarligt förråd och jag får en Hoyo de Monterrey 1999 i handen. Kryddig, inte alltför kraftig, inget motstånd i draget. En perfekt avslutning på en i många avseenden perfekt kväll.

Tack Järvsömannen och Järvsöbaden för värdskap och gästfrihet!

1998 ch poujeaux

Av en händelse har jag samlat på mig lite blandade Bordeaux-98:or av mindre men goda slott. 1998 är en årgång som lätt förbises, trots att den kan vara fantastiskt trevlig just nu.

Så är åtminstone fallet med kvällens Poujeaux -98. Doften är inledningsvis lite funkig med stalliga aromer, och hustrun drar öronen åt sig. Jag skiner dock som en sol; ett seriöst bra sniffvin som bara blir bättre att dofta på under kvällen. Svarta vinbär, läder, tobak... Mognad som inte gått överstyr! Munkänslan är slank. "Blaskig!" tycker hustrun; hård som vanligt i sina omdömen mot mina älskade bordeauxer... Smaken har gott om frukt kryddat med ceder, tobak och lite mocka. Otroligt gott, och riktigt bra längd! Även hustrun tycker att vinet tar sig ordentligt under kvällen.

Summarum: ett otroligt gott vin att dricka just nu, och som jag gissar står på sin peak nu. Oväntat hög kvalitet, trots att Poujeaux är ett stabilt slott. Ikväll serverades vinet till hårdostar och två avsnitt Mad Men, vilket passade utmärkt!

PS Vinmannen har börjat blogga igen, och råkade också notera Poujeaux -98 idag. Jag kan inte hyperlänka från min Telefon, men googla rätt på honom ni som vill!

PPS Här finns Vinmannen!

vin-robinsson hos konjären

Dagen efter den hedonistiska utflykten till Krusenberg återsamlades den tappra skaran, sugen på mer gammalt vin och gott vin. ”En hederlig Vin-Robinson!” utbrast Vinmannen förtjust när jag förklarade det löst planerade upplägget för honom. Alla tar med några goda flaskor och så dricker vi ett urval… Termen Vin-Robinson kommer av utslagningsmomentet; det gäller att välja de flaskor som verkade mest intressanta. Även vi har begränsningar i möjligt mängdintag…

Självklart skulle serveringen ske så mycket blint som möjligt. I det här sällskapet känns det bara som en leksam krydda i provningen; några hävdelsebehov eller tävlingstendenser finns inte. Alla har gissat fel tillräckligt många gånger för att inse blindprovandets nästintill omöjliga konst. Någon gång träffar man hyfsat nära och får rättmätig uppmärksamhet som belöning; oftare trampas mer eller mindre snett.

För den som vill ha mer precisa smaknoteringar hänvisas till Korkdragaren som med sedvanlig precision prickar in doft- och smakintryck. Jag är som bekant mer ute efter själva känslan, liksom...

Redan kl 16 började gästerna anlända, och vi inledde precis som dagen innan stilenligt med skumpa. Och inte vilken skumpa som helst. Kocken ställde en noggrant folierad flaska på bordet och gissningarna började. Mörkt gyllengul till färgen och med minimal mousse. Ingen tvekan om att det var ett moget vin. Äppelmustig och med tydliga honungstoner. Klart fler dimensioner än gårdagens Leclerc Briant. Korkdragaren slår ganska snart fast att det är ett stort hus och ett bra år. Vi rör oss lite mellan 88-89-90 och olika producenter innan täckelset faller och avslöjar 1990 La Grand Dame! Man tackar…!




Till snittar med ank- och gåsleverpaté serveras ytterligare ett moget vin; den här gången från Vinmannen. Aprikos, skiffer, citron; visköst, halvsött, ganska låg syra…. Och mycket gott! Gammal tysk Riesling känns tämligen uppenbart för gissarna (jag hade sett vinet innan) men det är svårt att åldersbestämma så gammal juice. Det visar sig vara 1976 Scloss Lieser Lieserer Süssenberg Riesling Beerenausleese av Freiherr von Schorlemer.



Korkdragaren presenterar några vita mellanspelsviner av ”utbildande karaktär”, som han säger. Jag är lite upptagen i köket och hinner ägna mest uppmärksamhet åt det första, som jag också gillar riktigt bra. Peter Lehmann 2002 Reserve har otroligt mycket petroleum i doften och frisk, limetonad smak. Ett fynd för sitt pris och i sin stil!



Så kommer hälleflundra med kantarellrisotto på bordet. Det går inte att ta fel på Pokermannens och Korkdragarens spända miner – det här är något särskilt, anas det. När flaskan öppnats och smakats av och konstaterats vara korrekt spricker Pokermannen upp i ett otvetydigt leende. Här blir det tydligen åka av! Och jösses, vad det bar iväg… Med Järvsömannens fantastiska vita bourgogneprovning i mars i relativt färskt minne måste jag ändå säga att det här var något alldeles extra. Jag kan inte bedöma absoluta kvaliteter och poängsätta i skalor utan går på magkänslan, och den sjöng minst lika högt här som vid Drouhins 1990 Le Montrachet i våras. Doften är djup, bred, stor och fantastiskt komplex. Smaken både frisk och fyllig med såväl citrus som mineraltoner. Dessutom ohotad längd och balans. Närt det står ”stort” och ”wow!” i noteringarna vet man att det är bra… Det visar sig till slut vara 2001 Puligny-Montrachet Dom d'Auvenay; madame Bize-Leroys egen domän och en raritet i det närmaste omöjlig att få tag på...



Tre mogna bourgogner väntar till kalvlever Anglais. Tyvärr visar sig mitt exemplar från auktionen i våras vara defekt. Tydlig kork. Synd på en Corton-Pougets 1970 från Dom de la Juvinière, men det var ett chansköp.

En 1990 Morey St Denis från Dom des Lambrays var frisk, fruktig (körsbär), en smula syrlig och med bra struktur. Fullt vitalt men inte störst på plan.



Ronden går i stället till 1969 Echezaux GC, maison Leroy, med en mer homogen känsla och sina tydliga mognadstoner av bland annat läder. Ett större vin.



Till hel, grillad entrecote blev det en ny line-up röda. Ganska snart ringade vi in två bordeauxer, men den tredje var något annat. I första glaset hade Vinmannen skänkt i en 1998 Leoville-Barton som kombinerade fruktighet, strävhet och elegans på ett mycket bra sätt. I andra glaset visade det sig vara en 1998 Pichon-Lalande som kocken bidrog med. Det kändes tydligt mognare än sin kusin från St Julien, men hade lagrats tämligen varmt. Storartat vin, mogen doft med en del funk som först ledde oss mot Gruaud-Larose. Kvällens röda!? I tredje glaset fannsKorkdragarens sötfruktig och samtidigt eleganta merlotbaserade italienare; 2007 Miani från Enzo Pontoni. Strävt, strukturerat, tanninrikt men lite väl sött för mig... Lite tid på det där bara, så...!



Hade inte d'Auvenays fantastiska Puligny-Montrachet flyttat gränserna för vad vitt vin kan vara sä hade nästa flaska lekt hem titeln som kvällens vita. 1989 Chateau de Fargues, ett annat auktionsfynd, var precis så bra som jag hoppats med stor, djup, intensiv, Yquemlik doft och fantastiskt fin, balanserad smak med toner av honung och mandelmassa. "Bästa sedan Yquem -97!" står det i blocket, och det säger en del. Otroligt gott!



Som om detta inte var nog avrundades även denna kväll med portvin. Gårdagens lite svagare kort ersattes i kväll med 1970 Taylor's. Flaskan hade börjat läcka något upptäckte jag sama dag, så det var inget att orda om utan bara att öppna... Vinet var dock i fin form med stor doft och smak av nötter och fikon. Mycket mer balanserad och komplex än 1963 Offley.



Två fantastiska dagar med massor av stort vin och underhållande samtal... Det här gör vi om nästa sommar, väl!?

2009 Callejo Tempranillo

En kort post ikväll, i väntan på att uppkopplingarna mot det världsomspännande datanätverket blir som de ska igen... Blogga via iPhone funkar men är lite meckigt.

Kvällens vin förtjänar ett omnämnande, dock. En gåva från Vinmannen och en producent de tidigare fört i sitt sortiment. Det här vinet finns dock inte till salu någonstans just nu. Tempranillo hör inte till stapelvaran hemma. Alltför mycket menlös rioja på 90-talet kan ha satt sina spår... Därför är det kul att bli positivt överraskad av en druva som jag nästan skrivit av.

Callejo är en modern producent. Det är manuell skörd, temperaturkontrollerad jäsning, 10 dagars skalkontakt avslutat med 6 mån i franska barriquer... Vinet blir på så vis svårplacerat, och jag upplever det som om det kunde ha varit tillverkat egentligen varsomhelst. Varken särskilt ursprungs- eller druvtypiskt, om man frågar mig.

Nu måste man ju inte leta vingårdslägen och kommuner varenda gång man poppar en schysst flaska rött till grillen. Bäriga, blåbärstonade drag samsas i doften med tydlig vaniljdrag. Doften är stor och mättad men det finns en fräschör som gör att det inte kantrar. Munkänslan är fyllig och påtagligt sträv. Doftintrycken återfinns i smaken tillsammans med en liten hetta som dröjer sig kvar länge. Ett seriöst vinbygge i den moderna stilen, men långt ifrån någon syltbomb.

Positivt! Gott! Såväl hustru som inte särskilt vinvane svägerskan gör tummen upp. Inte mitt nya House Wine men ett bra vin för tillfället!

(bild kommer...)

1961 rieussec, 1975 cos d'estournel m.m. på krusenbergs herrgård

Krusenbergs herrgård ligger naturskönt i en lummig parkmiljö några kilometer från där Uppsala tätort slutar. Bor man som jag i de södra delarna av stan är det nästan samma avstånd som till centrum. Länge var det Pharmacias egen konferensanläggning, men sedan några år är det i regi av Sjönära möten och öppet för allmänhetens bokningar. Att det inte bara tar emot konferenser utan även reguljära restauranggäster har dock länge varit en för mig väl förborgad hemlighet. Liksom att det här finns en fantastisk vinlista; utan motstycke i Uppsala törs jag hävda.

På Pharmacia fanns tydligen ett stort vinintresse. Man köpte in vin av bra kvalitet och lagrade själva. Vinkällaren har visserligen tunnats ut och en del godsaker omfördelats till andra ställen i koncernen, men en del udda flaskor finns kvar. Eller fanns kvar, kanske jag ska säga... Prisfilosofin är genuint sympatisk. Gissningsvis har inte priserna reviderats nämnvärt på länge, eller hur förklarar man annars att en Cos d'Estournel 1975 listas för 880 kr. Jag tvivlar på att den skulle säljas för det på auktion i Sverige...

När så oväntat en ledig helg dyker upp och hustru och son redan är inbokade på aktiviteter på annat håll drar jag i stora larmklockan - dags för en exkursion! The usual suspects hörsammar snabbt kallelsen, och Vinmannen, Pokermannen, Kocken och Korkdragaren mellanlandar snabbt hos undertecknad och kommer i stämning med ett glas 2002 Leclerc Briant Brut Divine. Etiketten är ful som stryk och vinet lite väl endimensionellt med honung och citrus som mest framträdande noter.

Vi anländer Krusenberg kl 19 och får fina platser i ett hörnrum. En lätt kvällsbris svalkar behagligt genom det öppna fönstret och Mälarens vatten skymtar genom trädkronorna i parken. Stilfullt!

Ammis

Vi hoppar över mer champagne och lyckas efter viss vånda landa i fyra röda viner, serverade i två omgångar. Domaine de Chevalier 1990 får således möta Arrowood 1992, i flight 1. Alla viner dekanterades innan servering.

En ammis i form av ankterrin med syrade grönsaker var nog snyggare än vad den var god, men köket hade en stigande utvecklingskurva under kvällen...!

Griskind

Alla går på den confiterade griskinden till förrätt. Den serveras med kronärtskocka, getost, pinjenötter m.m. och visar sig överraskande vinvänlig. Jag hade själv föredragit att få den serverad lite varmare (i alla fall själva kinden), men vet inte om det var medvetet eller slarv att den var rumstempererad... Helt okej i alla fall.

Vinnare...

Domaine de Chevalier 1990 (1295 kr) har tydlig mognadskant i glaset. Doften är skön, lagom murrig och med tydlig mognad. Läder, blod, järn, mineral är i fokus. Frukten är åt plommonhållet. I munnen är det fräscht och mer fruktigt än doften avslöjar. Bra längd och syra. Gott! (65% CS, Mt 30%, CF 5%)

... och förlorare av flight 1

Arrowood 1992 (880 kr) togs med som utomeuropeiskt referensvin, men det står tidigt klart att det får dyngpisk av Chevalier. Färgen är yngre; mer homogent sammetsröd. Inledningsvis är doften ganska blyg med inslag av grön paprika och mynta. Smaken är mer svartvinbärsfruktig, men vinet upplevs som två snäpp enklare än Chevalier, som har mer längd och komplexitet. Efterhand tar den gröna paprikan över mer och mer och det är ingens favorit runt bordet.

Kvällens huvudmatch står mellan Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 och Cos d'Estournel 1975. Jag har druckit förvånansvärt många 75:or av hög klass; Mouton-Rothschild, Pichon-Lalande (x2), Montrose, så förväntningarna finns där.

Dessvärre är fyllhöjden inte den bästa på Branaire. Någonstans mellan top-shoulder och high-shoulder behöver inte innebära problem men en varningsklocka är det.

Suddig bild, men som framgår är ullagen inte den bästa i Branaire...

Det är sista flaskan och vi bestämmer oss för att chansa. Året är ju stort och 30 år är ju 30 år och så vidare...

Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 (895 kr) döms direkt ut av Vinmannen som korkdefekt. Övriga runt bordet är inte lika övertygade. Något mysko är det, men det är absolut inget uppenbart fel. Något slags smygkork? Vi resonerar en stund men behåller i alla fall vinet för att följa utvecklingen under kvällen. Det finns ändå en del frukt i såväl doft som smak, något mer tydligt korkade viner ju brukar tappa. Smaken känns mogen, slank och uppfriskande. Kan den verkligen vara trasig? Hur det än är med den saken så är det knappast ett vin i toppform. At this age, expect bottle variation...

Cos d'Estournel 1975 (880 kr) kan boka in förstaplatsen på listan "årets restaurangklipp" redan nu. Det här var en fullständigt vital flaska med sötaktig, torkad frukt i doften och en behaglig, mjuk men ändå hyfsat tanninrik och strukturerad känsla. Broadbent gav den på nåder tre stjärnor (Allowing for tannins ***), men så tanninsträv upplevde vi den inte. Stort vin, utan att vara magiskt på något sätt. Men tar man in pris-prestanda-rarity i diskussionen och konstaterar att vi dricker riktigt fin 36-årig bordeaux på en restaurang i Sverige för under tusenlappen så blir det ganska häftigt...


Kalven med ostronskivling, primörer, färskpotatis och tryffelsmörsås var riktigt fin och ett steg upp från förrätten.

Så långt komna är det dags för dessert. Det visar sig då att de inte bara har låga priser, utan dessutom rear ut en del vin de vill bli av med... Hur ofta ser man Noble One 1999 prissänkt från redan rimliga 430 kr till 300 kr?! Aktuell årgång (2006) kostar 199 kr på SB som jämförelse...

De Bortoli Noble One 1999 (300 kr) är ett riktigt fint exemplar av botrytiserat vin med bra sötma och syra. Inte ett under av komplexitet, men mycket njutbart. På sätt och vis hade det förtjänat att få spela förstafiolen till efterrätten, men vi hade ju parallellprovat oss igenom middagen så långt, så varför sluta med det nu. Och det fanns ju en Rieussec 1961 på listan...

Chateau Rieussec 1961 (1665 kr) var - naturligtvis - numret större i allt. En stor, fyllig, balanserad, harmonisk doft och smak av bland annat hjortron gjorde det här till kvällens vin. Riktigt fin, mogen sauternes är fantastiskt gott och det här var mitt bästa exemplar på länge. Sötman var något nedtonad jämfört med noble One, men inte så intorkad som jag stött på en del andra gånger. Femtioårig sauternes, alltså. På en herrgård jag åker förbi dagligen på väg till jobbet. Och delat på fem blir det en helt anständig summa per person... Ja, jösses.

Kökets bästa prestation kom till desserten. Ibland är det enkla det bästa, och variationen på temat äpplesmulpaj var klockren. Needless to say var det lysande till vinerna.

Rieussec är det högra, om någon undrade...

Hemma igen samlades gänget över en Offley Vintage Port 1963 (som dock underpresterade och var ganska bränd och eldig utan så mycket frukt och elegans...) och goda ostar. Besöket utvärderades, och förutom några anmärkningar på vinhanteringen (att dekantera och presentera är en konst, och när publiken består delvis av tränade och/eller professionella är det inte lätt att få högsta betyg) och några mindre invändningar kring maten så är vi rörande överens om att det var ett fantastiskt trevligt besök med en inspirerande miljö och en vinlista som kommer att locka dit oss fler gånger så länge det finns något kvar!

nv alexandre bonnet rosé

Det har sagts förr i denna blogg - halvflaskor med champagne skall inte underskattas som evening treat för två. Halvflaskor rosé gör det ju teoretiskt snäppet ännu vardagslyxigare; rosébubbel har helt enkelt en extra air av flärd...

Så till kvällens avsnitt av Mad Men (bra serie - vi startade tredje säsongen i afton!) blev det en Alexandre Bonnet NV Rosé. Överraskande bra. Ren, frisk ändå fyllig doft av solmogna jordgubbar, vildhallon och ett brödigt inslag. Bra munkänsla med syra och stringens samtidigt som frukten breder ut sig ordentligt.

Det är ingen stor champagne, men ett mer än anständigt vardagsbubbel med bra karaktär och struktur. Gott!