1990 le montrachet m.m. - järvsömannen provar vita bourgogne

Bland alla intresserade, smått nördiga, vänliga vinmänniskor jag fått förmånen att lära känna genom mitt intresse sticker Järvsömannen ut en del. Genom sitt målmedvetna samlande under flera decennier av viner från klassiska distrikt har han byggt upp en imponerande samling rara viner. Man får nog åka ganska långt från Järvsö för att hitta någon som utan större åthävor radar upp en Quinta do Noval Nacional-vertikal som i höstas - eller för den del ett imponerande nedslag i bättre vit bourgogne från pre-premoxtiden... Det är också för att trotsa ensamheten i passionen för vin i det inre Hälsingland som Järvsömannen då och då plockar ihop något intressant ur sin källare för att prova med likasinnade. Gott vin blir ju dubbelt så bra i gott sällskap. Eller, som Knyttet skulle ha tänkt: Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den...? Provningen hålls hemma hos vinvänner till Järvsömannen som generöst ställer sina vackra och spatiösa utrymmen till förfogande. Ombonad hemmamiljö är alltid att föredra vid provningar som också förväntas vara njutningsfulla! Den här gången var det ingen regelrätt vertikal, horsontal eller producentprovning. Temat bestod i viner från tiden innan problemen med premox dör upp, dvs före andra halvan av 1990-talet. Tanken är att följa upp med en senare provning; då med viner från 1996 och framåt. Först ut dock; en dark horse... Serverat blint satte det här rejält med myror i skallen på oss. Färgen var mörkt gul; doften ren, frisk och samtidigt stor och fyllig. Litet drag av oxiderade äpplen ("skurna äppleskivor glömda på en tallrik...") och ett lätt, svårfångat inslag av något som närmade sig klister (men angenämnt!).... I munnen kom en del vaxartade toner, mer äpplen, mognadstoner och en bra syra. Gott och intressant - men vad det verkligen var i glaset förblev en gåta tills Järvsömannen lät täckelset falla: 1995 Nuits-St-Georges Premier Cru La Perriére från Domaine Henri Gouges är något så udda som ett vin gjort på albinodruvor av Pinot Noir! Clive Coates kallar druvan Pinot Gouges och andra (enligt wikipedia) för Pinot Musigny. Spännande och en klart passande inledning till kvällen!

Så var det dags för första flighten. Fyra viner från Etienne Sauzet; en producent med grundmurat gott rykte och liten produktion.

1990 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Mogen doft, bivax... Lång, intensiv, inte alltför fyllig i munnen, inslag av mogna gula äpplen; bra struktur, elegant, finstämd. Färdig!

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Tyvärr.... Korkdöden hade smugit sig på det här exemplaret, och en våt yllefilt dämpade all entusiasm...

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Perrieres 1er cru

Fylligt, med citrus, tropisk fruktighet och något som närmast liknade strävhet och tanninstruktur! Bäst frukt också, och för mig bästa vinet i flighten!

1982 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Combettes 1er cru

Oxiderad.... Inte korkdefekt, vilket gjorde det intressant att jämföra med glas 2. Nyanslös smak och doft av knäckebröd! Men som sagt, ingen yllefilt som i -88 Champ-Canet. Spännande som referens men dött som vin. Någon jämförde med Bollinger RD i doften...

Lite ojämn inledning, men det var i alla fall ingen tvekan om att bra premier cru kan vara fantastisk efter 20-25 år.... Nästa flight var mer heterogen:

1983 Maison Leroy Hospices de Beaune Meursault 1er cru Charmes

Mycket mörk; orangegul till laxrosa. Stor doft; mäktig men frisk på samma gång. Aprikostoner; balans och struktur. Bra! Färgen får en av provarna att berätta om en erfarenhet från en resa i Bourgogne, där några vinodlare bestämt hävdade att det gjordes vit bourgogne på Pinot Noir (och då inte albinovarianten....) - en uppgift jag inte hört någon annanstans...?

1988 Bonneau du Martray Corton Charlemagne Karaktäriserades främst av hög syra, friskhet och elegans, men lite vek bredvid meursaulten...

1966 Chanson Corton-Charlemagne

Otur igen! En tidigare flaska hade varit magisk, enligt Järvsömannen, men den här doftade olika konstigheter som svarta vinbär, Kvibille Ädel, lakritsrot, smågodis, tvål och blommor...! Märklig, och förstås inte helt frisk.

Så var det dags för tredje flighet, och kvällens huvudnummer. Blandade intryck så här långt, och en del otur...

1992 Drouhin Clos de Mouches Blanc

Ett mycket gott vin! Citrus och mineraler, men lite anonymnt i sällskapet.

1988 Chartron et Trebuchet Chevalier-Montrachet

Lätt oxidativ doft; mycket äpplen. Maken lite för äpplig och endimensionell. Inte helt friskt.

1990 Marquis de Laguiche (Drouhin) Le Montrachet

Ett fantastiskt vin! Längd, kropp, struktur.... "En dimension till!" står noterat i blocket, och det känns verkligen som att det här vinet stod en nivå över resten... Samtidigt - borde det inte ha stått två eller tre nivåer över de andra? Besvikelse är ett hårt ord, men jag är inte överväldigad.

Mina noteringar blir dessvärre lite knapphändiga vid sådana här tillställningar. Jag är nu en gång för alla vinnjutare i stället för vinprovare, och med den här raden i grunden fantastiska viner på bordet blir jag lite distraherad. Jag inser också hur mycket mer van jag är att prova röda viner. Referenslistan är helt enkelt kortare, och jag har svårare att identifiera och isolera dofter och smaker.

Slutsatsen är i alla fall att vit bourgogne kan vara fantastisk och att även premier cru viner kan pldras med behag under lång tid. Däremot känns vår otur med tveksamma flaskor ha varit onödigt stor, trots att vara från pre-premoxtiden. En mycket lärorik provning sammanfattningsvis, och jag hoppas få chans att vidga mina vyer ytterligare på området...

1996 chateau monbosquet st emilion grand cru

Söndagsmiddag med kalvstek, puré på potatis/palsternacka och hemgjort örtsmör. Dags att ta fram något klassiskt - men inte alltför kraftigt, väl? Efter Andreas Larssons orgie i Bordeaux i senaste Livets Goda var det svårt att inte dras till en mogen St Emilion...

Chateau Monbosquet ägs av Gerard Perse, som också äger bl a Chateau Pavie. Egendomen uppklassades till Grand Cru Classé 2006 och är planterad med 60% Mt, 30% CF och 10% CS.

Vinet är allt jag önskar av en mognande skönhet från högra stranden. Frukten är fortfarande vital, men mognadsaromerna har fått fäste. Absolut ren, frisk, klar doft, något blyg inledningsvis, med bra balans. Plommon, höstlöv, piptobak... Lång, skön, mer och mer öppen smak med tydlig frukt. Senare på kvällen drar en lätt rödbärssyrlighet in och signalerar att vinet nog inte kommer att utvecklas så mycket mer positivt med mer lagring. 15 år är ändå en mer än godkänd livslängd för anständig bordeaux; varför vänta längre än så?

Flaskan var en present från min bror, inköpt i Danmark. Klart MVG - två tummar upp!

2000 billecart-salmon cuvée nicholas-francois

En halvflaska bubbel till melodifestivalens final. Efter urladdningen kvällen innan kändes det lagom...

Billecart-Salmon hör till favoriterna av champagnehusen. När en ny årgång av Cuvée Nicholas Francois Billecart lanseras är det dags att hänga på; åtminstone för att sno åt sig av halvfalskorna. Hur den här prissättningen gått till är mer än jag vet, men helflaskan kostar 749 kr, och halvan 299... I stället för som brukligt ta drygt 50% av helflaskans pris så ligger man alltså under 40% - var är den begravda hunden någonstans!? Tills jag hittar den utgår jag från devisen "felräkning i banken till min favör" och tackar och tar emot...

Doften är kritig, sval, mineralig med inslag av musselskal, gröna äpplen, citrus - efterhand lite mer nötter och en antydan till bröd. Det känns ungt, men inte knutet. Smaken är ren, fokuserad, skarp med toner av krita, äpplen, citrus och mer mineral. Lång och exakt eftersmak.

Det här är seriös champagne av hög kvalitet, men som jag bedömer har sin bästa (ännu bättre) tid framför sig. Lite mer komplexitet med något år eller två på rygg...? Tvivelsutan ett bra köp, hursomhelst!

mannerström på hyllan

På fredagskvällen samlades Redaktören och Direktören på Hyllan för att njuta av Leif Mannerströms gästspel. IT-mannen anslöt direkt från Tallinn, något sen. Själv var jag i en absurditet till tillvaro; satt i beredskap för en eventuell svensk räddningsinsats till Japan. Jag packade väskorna och följde alla möjliga nyhetsrapporteringar och FN:s hemsidor för att skapa mig en så samlad bild som möjligt av katastrofens omfattning.

Strax före kl 21 kom motbudet; ingen svensk insats. Jag vet inte hur man är funtad, men när anspänningen började släppa satte jag mig i alla fall i en taxi och ramlade in på Hyllan. Man hade inte hunnit mer än förbi första förrätten, och jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp.

Av många skäl ägnades inte vin och mat samma uppmärksamhet som de borde. Vi drack psycho-Bolli (som vi försökte få IT-mannen att bjuda på....) bredvid det föga insprierande vinpaketet. Guigals Côtes-du-Rhône (vitt) passerade förbi till en elegant hummerrätt (med vanilj beurre-blanc; olyckligtvis fotograferad på glastallrik ovanpå menyn....); sedan en beaujolais till en välkomponerad torsk.

Vi avrundade med kaffe och Delamain Réserve de la Familie. Och sedan följde cocktail-hour....

På många sätt en fantastiskt trevlig kväll, för mig personligen kryddad med ett mått av carpe diem som bara en avlägsen katastrof - som jag nästan engagerades i - kan bidra med. Förmånen att emellanåt få njuta av tillvaron med goda vänner bör inte underskattas...

2008 far niente chardonnay

Hustrun firas minsann lite i kväll också. Jag vet inte om det är vårkänslorna, men plötsligt börjar suget efter elegantare fiskrätter och goda, vita viner göra sig påmint. Jag gör en variant på klassiska gösfilé á la Wedholm, och det blir torsk med smör-/lök-/ört-/brödtäcket kompletterat med finrivna hasselnötter som jag tänker mig skall kunna stå bra mot fatlagrad chardonnay.

Far Niente är välkänd Napa-prodcuent av Cab och Chardonnay. Jag är dock tämligen säker på att jag aldrig provat någondera, och varför just den här flaskan hamnat i korgen i höstas kan jag inte riktigt förklara. Kanske alla lyriska Californien-krönikor jag läst av Michel Jamais i Livets Goda genom åren?

Jag misstänker att vinet får betraktas som ungt i sammanhanget, och ger det ett par timmar i karaff innan maten. Vi dricker det ur Riedel Bourgognekupor som jag mer och mer använder även till annat än bourgogne...

Det är inget mindre än ett häftigt, tämligen monumentalt vin det här - det framstår efterhand. Inledningsvis är dock fattonerna alltför framträdande för att det ska kännas balanserat, men efterhand (temperatur?) hinner andra dofter ikapp. Rik, mättad men ändå frisk doft av tropisk frukt, honung, lite vax och en rejäl splash blandad citrus som gör att det aldrig blir för tungt. I munnen ger det också ett ganska "fett" intryck, med rik, smörig, honungstyngda smaker men med den räddande citron/lime/grape-syran aldrig långt borta. Eftersmaken är närapå ändlös och klingar ut i något slags honungsblandat citronsmör; dock mycket trevligare än det låter...

Det här kan utan vidare mäta sig mot mycket av den bättre vita bourgogne jag provat. Och prislappen ligger ju i paritet med en meursault premier cru, så... Stilmässigt skulle jag inte vid ett blindprov ha placerat det i Nya Världen, vilket är positivt i min bok. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras Cab - någon som smakat?

en kväll på biztron

Hustrun fyllde år, och efter förra årets mer svulstiga firande håller vi det lite mer low-key i år. Det slog oss att vi inte varit ute och ätit tillsammans i Uppsala sedan... ja, sedan när?! Om man inte längre kommer ihåg så måste det vara dags! Till Villa Anna skall hon inom några veckor med sina vänner, så vad gör vi då? Hambergs är inte så lämpligt för en laxfisk- och skaldjursallergiker, och... Det är tunt på Uppsalas restauranghimmel.


Nå, vi är mer ute efter en trevlig kväll på tu man hand. Heller en bra miljö, trevlig service och schysst, ärlig mat än något alltför tillkrånglat. Valet faller på Biztron. Jag kollade menyn på nätet och den såg ganska lovande ut. Tyvärr visade de sig ha ändrat, och märkbart kortat, menyn till vårt besök ett par dagar senare...

Vi visas till vårt bord och jag haffar killen som visar oss bordet och ber direkt om varsitt glas Philipponat. De har - enligt skyltar i baren - två champagner på glas; Philipponat och Mumm och valet är lätt. Mumm har aldrig imponerat. Servitören beklagar att Philipponat är slut och rekommenderar Pommery i stället. Åh. Tydligen fanns den också på glas. Nå, två glas Pommery, alltså. Han lämnar oss, utan att tända ljuset på bordet, och vi börjar titta lite i menyn.

En stund senare kommer en servitris och frågar om vi vill ha något att dricka medan vi kikar. Jag förklarar att vi redan beställt och hon tänder ljuset och går. Ytterligare lite senare kommer kille 1 tilbaka - med en flaska Mumm.
"Jag letade och letade efter Pommeryn utan att hitta den... Däremot hittade jag en Philipponat, faktiskt! Annars rekommenderar jag verkligen Mumm, den är....etc, etc." Rädd att släppa den champagne som faktiskt hittats tog vi snabbt varsitt glas Mumm. Men varför tog han med den och inte den Philipponat vi ursprungligen beställde? Somligt kommer att vara höljt i dunkel... Mumm var som jag väntat; ganska tråkig.

Vinlistan är inte omfattande, men är i alla fall inte ren Nya Världen. Hustrun vill ha anka och jag Boeuf Bouguignon. Ett vin från Bourgogne, kanske? Det finns faktiskt en generisk Bourgogne 2008 av Michel Picard på listan. Jag frågar för säkerhets skull kille 2 om det finns något bättre någonstans - uppenbarligen kan det ju finnas vin som inte står på listan och det skadar inte ibland att fråga efter udda, bortglömda flaskor. Hjälpsamt försöker han lotsa om vi vill ha kraftigare, mer tanniner eller så. Nej. En bättre bourgogne eller i alla fall Pinot Noir...? Inte? Då står vi fast vid vårt ursprungliga val, tack så mycket.

Vi får in vinet av kille 2 och jag smakar av. Det är inget fel på det, men alldeles för varmt. Bourgogne av enklare kvalitet mår inte bra att serveras vid rumstemperatur som sannolikt var ca 23 grader - det är väl ändå inte rocket science....? Vi får dock ställa vinet i kyl i väntan på maten.

Maten måste, efter mitt gnäll, ändå framhållas som bra. Min gryta är smakrik, välmatad och sådär skönt klistrig i skyn. Hustruns anka kommer med en överraskande och god apelsincrème. Vinet hittar hem efter att ha kommit ned i temperatur, och bjuder faktiskt lite apelsintoner som match till hustruns mat. Jordgubbar, hallon och lite kryddigt trä gör det hela till en stabil drickupplevelse, räddad av en snabbkylning...


Efter maten vill vi sitta kvar med resterna av vinet och gärna småplocka med något. Veckans ost på menyn ser ju intressant ut.
"Bara det inte är typ Roquefort eller något som dödar det här vinet totalt...." säger jag, innan hustrun hittar kille nr 1 och frågar.
"Veckans ost är Roquefort!" säger han glatt, och möter hustruns och mina menande och skeptiska blickar. Han läser dock snabbt av situationen... "Men ni kanske vill ha Gruyere i stället?" Bra där.

Två tallrikar Gruyere senare är vi mätta och ändå tämligen nöjda. Vi hade en bra kväll och pratade gamla minnen och tider som varit så kvällen fyllde sitt syfte väl. Och jag hoppas att jag inte framstår som den überdryga gästen från helvetet bara för att jag har en hyfsat klar uppfattning om hur jag vill ha saker och ting. Ibland önskar jag bara att kypare/servitörer/sommelierer lite snabbare kunde läsa av vilken sorts hjälp just den här gästen behöver, och anpassa sig. Det måste vara deras främsta mål.